Erlanders dagböcker, Hávamal och behovet av perspektiv i politiken

Observerat och värderat:
Om Erlander, isländska Hávamal och dagböcker som ger perspektiv

De av sonen Sven Erlander handstilstolkade och Leif Andersson redigerade volymerna av Tage Erlanders dagböcker har blivit en av mina allra bästa politiska läsupplevelser de senaste åren. De ger både djup och perspektiv på tillvaron – också i jobb- och ekonomiska krisens 2009/2010.

Det här citatet ur isländska Hávamál, vers 29 är tankeväckande när man lyssnar på vissa riksdagsdebattörer och snackare i olika TV-soffor i 2000-talets Sverige och EU-Europa. Och alldeles särskilt så vad gäller en viss rikspolitiker (näringsminister Olofsson, cp) i regeringen som gärna pratar på men har för lite substans i det hon säger. Så här står det i Hávamál, vers 29:

"Alltför mycket talar, den som aldrig tiger, av ord med ingen mening. Hastig tunga, som ej hålles i styr, ofta sig ofärd pratar."

Rätt träffande på centerns Maud Olofsson när hon är igång och vevar som mest, eller hur? Men visst träffar den kritiken också andra i nutida svenskt riksdagshus. Men låt oss lämna det nu och återvända till Sveriges kanske mesta landsfader Tage Erlander.

Årets Erlandervolym av dagböcker handlar om år 1959, ett år som vad gäller politisk dramatik lite orättvist hamnat i skuggan av 1968. Två gånger hänger det här dagboksåret den Erlanderledda socialdemokratiska regeringens öde på ett hår. Främst därför att den interna striden om svenskt atomvapen pågick för fullt inom socialdemokratin och mitt i alltihop ställer Sovjets lite oberäkneliga ledare Nikita Chrustjov in ett besök i Sverige. Arg som han är över den borgerliga kritik som fått honom att känna sig ovälkommen. I efterspelet får detta sedan regeringen att göra en unik politisk markering mot högerledaren Jarl Hjalmarson som utesluts från att ingå i Sveriges FN-delegation hösten 1959.

Förvisso finns det memoarer och forskande statsvetare som tidigare skildrat allt detta. Men vad gäller ”närvarokänsla” är det ingen som slår Erlanders dagböcker. Samtidigt förtjänar att påpekas att det är en delvis förändrad Erlander jämfört med den vi mötte i de första dagboksvolymerna. Utbrotten och de hårda personomdömena har dämpats, den skoningslösa självkritiken likaså. Tage Erlander söker sig gärna till det tidigare så ”förhatliga” till statministerämbetet donerade sörmländska weekendstället Harpsund som han nu gärna söker sig för lite lugn och ro så fort chansen gives. (En annan sentida efterföljare som också gillade stället var f d statsministern Göran Persson.)

Jämfört med 2000-talets hårt medieuppumpade och resfrekventa politiska tempo kan den politiska vardagen för en statsminister för 50 år sedan dock te sig mera behaglig. Upp till Kiruna tar statsministern förvisso flyget, annars är det oftast tåg som gäller. Och tåg gillade Erlander att åka, precis som ex.vis den mera sentida Ingvar Carlsson. Till brittiska Labours kongress följer Erlanders handsekreterare Olof Palme med. Men annars reser han oftast ensam, utan pressekreterare eller livvakter. Och ännu var det långt kvar tills mobiltelefonen gjort en statsminister kontaktbar nära nog vara han eller hon än råkade befinna sig.

I gengäld gav resandet i lugnt tempo inte bara kontakter med andra resenärer – ibland förvisso störande – utan också tid att läsa och tänka. Man kan undra när våra dagars hårt uppvaktade och ständigt uppkopplade politiker hinner göra det? Läsa isländska Hávamal eller något annat perspektivskapande ”onyttigt”. Att man ytterst sällan hör dem citera ur en nyläst bok är förmodligen svar nog. Något som finansminister Gunnar Sträng eller statsminister Olof Palme dock ofta ännu gjorde på 60- och 70-talen, och Palme ännu så i valrörelserna 1982 och 1985.

Men samtidigt var 1959 i politiken ännu en nära nog helt orubbad mansvärld. Ulla Lindström är vid den här tidpunkten fortfarande ensam kvinna i regeringen - och skulle så förbli i ytterligare sju år.

Hur som helst är Tage Erlanders dagböcker - vem skriver sådana idag? - är unika dokument. De ger oss en fortlöpande inblick i en politikers tankevärld som saknar motstycke, men förvisso finns likheter här med t ex J.K. Paasikivis och U. Kekkonens publicerade böcker. Men i ett svenskt perspektiv är Erlanders dagböcker unika. En given lärdom som följer med läsningen av dessa är att fullt så idylliskt som det kommit att framstå var detta verkligen inte ens i 1950-talets Sverige. Det alliansfria Sverige stod visserligen utanför stormakternas ideologiska tvekamp, men det kalla krigets spionhysteri och kommunistskräck var ändå realiteter.

Att exempelvis LO-mannen Einar Normann, en betrodd fackföreningsman som några år tidigare tvingats avgå som LO:s andre ordförande, har kontakter med kommunistpartiet får Erlander exempelvis reda på via polisiär telefonavlyssning. Detta utan att han tydligen ens reagerar närmare över ett så uppenbart integritetsbrott. Lite obehagligt känns detta – även sett med ett 50-årigt perspektiv.

Men någon idyll var inte Sverige – ens då i slutet av 1950-talet. Så visst finns goda motiv att läsa Tage Erlanders dagböcker också i 2010-talets Sverige.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; https://rbjorkenwall.blogspot.com;

PS. Ett sönderbränt moderkort, skadat grafikkort m m har gjort att jag varit utan fungerande dator några veckor....Det har fördröjt uppdateringarna av mina bloggar.