Den fräcke Anders Borg kontra och vad Ernst Wigforss lär oss

Observerat om den fräcke Anders Borgs och jobbskatteavdragets effekter - och vad Ernst Wigforss ännu kan lära oss

Finansminister Anders Borg agerar inte sällan fräckt i sitt försvar av regeringens ekonomiska politik. Så t ex påstår han att jobbskatteavdraget på hittills 70 miljarder kr är den effektivaste stimulansåtgärden som finns och ska därför spä på skattesänkningarna med tio miljarder till.

Men det påståendet har inget som helst stöd när det skärskådats av Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering (Ifau) i Uppsala.

Man skrev i ett pressmeddelande: "Vi vet i dagsläget ännu inte hur stora effekterna av det hittills införda jobbskatteavdraget faktiskt är".

Institutets forskare ställde sig ytterst tveksamma till stimulanseffekterna av ett fjärde steg i jobbskatteavdraget.

Anders Borg påstod på tisdagen den 6 oktober att om sossarna tar bort sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga, så får färre unga jobb.

Det han inte sade var att denna regerings politik stärker vinsterna på kort sikt i företag med redan många unga anställda som McDonalds.

Det leder inte till fler jobb för unga.

Det finns betydligt billigare reformer som anställningsstöd till unga arbetslösa individer istället för att breda ut stödet jämntjockt rakt över.

Det ska vara åtgärder som höjer kompetensen och ger arbetslivserfarenhet som Socialdemokraterna föreslår, men det kommenterade förstås inte Borg.

Hans påstående att oppositionen "lånar till arbetslöshet" är ju rena Goddag Yxkvast-svaret från en som lånar över 100 miljarder själv för att bl a sänka skatten.

Anders Borg utgår ifrån att de utomordentligt välmående hushåll som skulle få vidkännas en begränsad skattehöjning enligt oppositionens förslag skulle komma att konsumera mindre och sysselsättningen därmed sjunka.

Hur denna grupp skulle agera i ett sådant läge vet vare sig Anders Borg eller någon annan människa ett enda dugg om. Hur länge den rekordlåga räntan behålls spelar t ex en större roll.

Det vore ett fall framåt om samhällsdebatten i stället för detta tämligen meningslösa gissande handlade om vilka värderingar och vilken människosyn som ska styra samhällsutvecklingen. Och inte minst då om ett samhälle har råd att inte låta folk arbeta (jfr Ernst Wigforss klassiska broschyr "Har vi råd att arbeta?" från 1932).......

År 2010 räknar ju regeringen Reinfeldt och finansminister Borg med att statens kostnader för arbetslösheten (a-kassa, aktivitetsstöd, arbetsmarknadspolitik m m) kommer att uppgå till ofantliga 88 miljarder kronor - eller 88 tusen miljoner kronor. Till detta tillkommer kommunernas stigande socialbidragskostnader.

Sett i det perspektivet innebär varje arbetslös som får ett jobb en vinst för samhällsekonomin. Det betyder minskade kostnader för a-kassa och försörjningsstöd, samtidigt som skatteintäkterna ökar. Av det skälet är det också lönsamt att satsa stenhårt på en politk som ger fler jobb.

Som nybliven finansminister 1933 lånade Ernst Wigforss upp 160 miljoner kronor - i dag motsvarar summan 120 miljarder kronor. Pengarna användes för statliga beredskapsarbeten och infrastrukturprojekt. De arbetslösa fick jobb, samtidigt som Sverige fick moderna vägar, järnvägrar och broar.

Den massiva satsningen fick fart på landet. Sverige tog sig ur 1930-talskrisen. Arbetslösheten pressades tillbaka. Statens intäkter ökade. Lånen kunde betalas av.

När Ernst Wigforss tillträdde som finansminister 1932 uppgick arbetslösheten till hemska 22 procent, var femte svensk gick utan jobb. När han lämnade finansministerposten 1949 låg arbetslösheten på låga tre procent.

Så nog finns en och annan lärdom att dra av Ernst Wigforss klassiska "Har vi råd att arbeta?"-broschyr och Wigforss praktiska gärning som finansminsiter också idag. Däremot huvudsakligen mest negativa lärdomar av Anders Borgs motsvarande gärning åren 2006 - 2010.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com