Väljarna, valet och den politiska taktiken
Observerat och värderat:
Vägvalen i politiken - och vad högern ytterst vill men taktiskt mörkar inför väljarna
Samhällen kan bara förändras i små steg, inte genom skatterevolutioner a la den tidigare m-ledaren Bo Lundgren, numera chef på statliga Riksgälden. Det har numera den svenska högern under "tvålen" Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och m-strategen Schlingmann förstått. Det gäller att agera smart, ta det steg för steg i stället. Stegen, ibland rätt små, ska ändå alltid gå i "rätt" riktning och aldrig vara längre, aldrig mer omvälvande än att man riskerar att göra folk så upprörda över de gradvis växande klassklyftorna att man riskerar sitt återval. Så har den blå alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning agerat i regeringsställning.
Finansminister Anders Borg - som han gjort ända sedan finansfirman Lehman Brothers gick i putten den 15 september 2008 och världen gick in i en svår recession - budskap om att "krisen är i allt väsentligt ett internationellt fenomen.", är i grunden fotad i samma taktiska mönster. Skyll på omvärlden, också när Sverige - som fallet är - haft ett betydligt snabbare ras i ekonomisk tillväxt och sysselsättning än det stora flertalet EU-länder. Och därmed kan regeringen friskriva sig också från att man uppträder passivt och tövande i krispolitiken i stället för att i tid ge exempelvis kommunsektorn en hjälpande hand. Samtidigt som den här "skylla på omvärlden"-taktiken gör att man tycker sig kunna köra på med sina fortsatta skattesänkningar - till tidigare 85 miljarder läggs nu ytterligare 10 miljarder - och med klar profil att de som redan har mest ska nu få ännu lite mer. Men i retoriken heter det tvärtom - men sakligt sett helt oärligt - att vanligt folk får nu mer i plånboken som så kallat jobbskatteavdrag.
Nämligen att redan genomförda skattesänkningar därtill till nästan hälften lagts ut så att de systematiskt gynnar den fjärdedel av befolkningen som tjänar bäst och endast till sex procent går till den fjärdedel som tjänar minst. Och samtidigt som en pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden efter förslagets ikraftträdande ska betala 700 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare som tjänar lika mycket. Trots att pension ingenting annat är än uppskjuten lön.
På skatteområdet - som deras strategi i stort - är dock en sak helt uppenbar: De blå i regeringsställning måste hela tiden ompacketera sitt budskap för att inför medborgarna i gemen mörka vilket mål deras steg för steg-systemskifte egentligen har. Men gjorda fördelningspolitiska studier av deras politik visar klart att den obönhörligen leder till större klyftor mellan olika medborgargrupper. Somliga får det hela tiden sämre för att andra ska få det bättre och det gillar inte folk i allmänhet. Men om tillräckligt många kan få det bättre tror högerpartierna att de ändå räcker för att de kan bli återvalda i varje fall av dessa.I bästa fall.
Det är dock tveksamt - om oppositionen sköter sig som den ska - om det kan fungera i Sverige. Den enda möjligheten är om den politiska riktningen kan bäddas in i dimmor och omskrivningar av politiska signalord. Ett exempel är ordet arbetslinje som de använder i stället för ökat utbud av arbetskraft. Om utbudet av bilar eller timmer ökar på världsmarknaden så sjunker priset på dessa produkter. Det förstår alla. Och om utbudet av arbetskraft ökar så sjunker priset på arbete och priset på arbete är detsamma som människors löner till mat och hyra etc. Men det säger de inte utan de kallar det för arbetslinje. Och hur ökar man då arbetsutbudet? Jo, genom - som nu har skett - att a-kassan görs dyrare, sänker ersättningen, försvårar att få a-kassa, tvinga ut sjuka och funktionshindrade i arbete (men som arbetsgivare inte vill anställa), genom ökad arbetskraftinvandring etc. Dessa "strukturella åtgärder" gör i sin tur att den fackliga organisationsgraden sjunker (är nu nere i 71 %) och lönerna pressas nedåt. Hela pratet om utanförskapet - som förresten ökat med 150 tusen de senaste tre åren! - var ett annat signalord för att legitimera sänkta reservationslöner och försvagade kollektivavtal.
Ett annat exempel på de små stegens systemskifte är hyckleriet kring om lagen om anställningsskydd, LAS. Hela borgerligheten med moderaterna i spetsen har sedan lagens tillkomst i 70-talets mitt varit högljudda motståndare till LAS. För att vinna valet 2006 och för att vinna nästa val försvarar nu de taktiska moderaterna LAS med näbbar och klor. Inte av omsorg om löntagarna utan av omsorg om en ny, eventuell valseger hösten 2010. Samtidigt pågår ett infernaliskt krypskytte mot LAS från de andra, dvärgstora regeringspartierna, med center-Maud i spetsen - allt i syfte att göra LAS till problemet för den höga ungdomsarbetslösheten. Det kallas att ta greppet om problemformuleringsprivilegiet för att vid rätt tidpunkt, troligen i början av nästa mandatperiod öppna för försämringar av anställningsskyddet. Om de nu klarar omvalet hösten 2010.
För att fullt ut förstå högernsstrategin måste vi - bättre än vad vi hittills gjort -tydliggöra och identifiera deras långsiktiga vision. De menar i grunden att den privata marknaden kan sköta allt (också vård, skola, omsorg på sikt) i ett samhälle. Allt utom tre områden: försvar, polis och rättsväsende. Allt övrigt - menar de - vi gradvis växande grad, kan skötas av kommersiella krafter på marknaden. Det är deras vision.
Men de säger det inte rakt ut. Antyder det inte ens. Utan väljer att smyga och trixa med att de gärna går i och skapar ett marknadssamhälle som det vi har i dagens USA. Men utåt - i sin retorik - använder de otaliga andra argument för att "sälja in" sin politik. Men ett vet vi: högerns långsiktiga mål är åstadkomma en svagare stat och att gradvis åstadkomma detta genom stora skattesänkningar och en krympande offentlig budget. De vill ha marknad på alla områden såsom allt fler privatskolor och vinstdrivande vårdföretag men också på arbetets marknad där tillgång och efterfrågan på arbetskraft ska bestämma nivån på löner och anställningsvillkor - och där chefen ytterst är den som bestämmer den enskildes lön och övriga anställningsvillkor. Det är deras vision och ideal - men dit kan man bara gå i små och vid varje tillfälle inte alltför utmanande steg.
Socialdemokratins - den fackliga och politiska arbetarrörelsen - ambition och vision är (och borde vara) att skapa ett jämlikt och rättvisare samhälle, ett samhälle där alla tillåts växa och få förverkliga sina drömmar. Högeralliansen vill motsatsen men mörkar om att de vill skapa ett gradvis allt mera ojämlikt och djupt klasskiktat samhälle.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com---
Vägvalen i politiken - och vad högern ytterst vill men taktiskt mörkar inför väljarna
Samhällen kan bara förändras i små steg, inte genom skatterevolutioner a la den tidigare m-ledaren Bo Lundgren, numera chef på statliga Riksgälden. Det har numera den svenska högern under "tvålen" Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och m-strategen Schlingmann förstått. Det gäller att agera smart, ta det steg för steg i stället. Stegen, ibland rätt små, ska ändå alltid gå i "rätt" riktning och aldrig vara längre, aldrig mer omvälvande än att man riskerar att göra folk så upprörda över de gradvis växande klassklyftorna att man riskerar sitt återval. Så har den blå alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning agerat i regeringsställning.
Finansminister Anders Borg - som han gjort ända sedan finansfirman Lehman Brothers gick i putten den 15 september 2008 och världen gick in i en svår recession - budskap om att "krisen är i allt väsentligt ett internationellt fenomen.", är i grunden fotad i samma taktiska mönster. Skyll på omvärlden, också när Sverige - som fallet är - haft ett betydligt snabbare ras i ekonomisk tillväxt och sysselsättning än det stora flertalet EU-länder. Och därmed kan regeringen friskriva sig också från att man uppträder passivt och tövande i krispolitiken i stället för att i tid ge exempelvis kommunsektorn en hjälpande hand. Samtidigt som den här "skylla på omvärlden"-taktiken gör att man tycker sig kunna köra på med sina fortsatta skattesänkningar - till tidigare 85 miljarder läggs nu ytterligare 10 miljarder - och med klar profil att de som redan har mest ska nu få ännu lite mer. Men i retoriken heter det tvärtom - men sakligt sett helt oärligt - att vanligt folk får nu mer i plånboken som så kallat jobbskatteavdrag.
Nämligen att redan genomförda skattesänkningar därtill till nästan hälften lagts ut så att de systematiskt gynnar den fjärdedel av befolkningen som tjänar bäst och endast till sex procent går till den fjärdedel som tjänar minst. Och samtidigt som en pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden efter förslagets ikraftträdande ska betala 700 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare som tjänar lika mycket. Trots att pension ingenting annat är än uppskjuten lön.
På skatteområdet - som deras strategi i stort - är dock en sak helt uppenbar: De blå i regeringsställning måste hela tiden ompacketera sitt budskap för att inför medborgarna i gemen mörka vilket mål deras steg för steg-systemskifte egentligen har. Men gjorda fördelningspolitiska studier av deras politik visar klart att den obönhörligen leder till större klyftor mellan olika medborgargrupper. Somliga får det hela tiden sämre för att andra ska få det bättre och det gillar inte folk i allmänhet. Men om tillräckligt många kan få det bättre tror högerpartierna att de ändå räcker för att de kan bli återvalda i varje fall av dessa.I bästa fall.
Det är dock tveksamt - om oppositionen sköter sig som den ska - om det kan fungera i Sverige. Den enda möjligheten är om den politiska riktningen kan bäddas in i dimmor och omskrivningar av politiska signalord. Ett exempel är ordet arbetslinje som de använder i stället för ökat utbud av arbetskraft. Om utbudet av bilar eller timmer ökar på världsmarknaden så sjunker priset på dessa produkter. Det förstår alla. Och om utbudet av arbetskraft ökar så sjunker priset på arbete och priset på arbete är detsamma som människors löner till mat och hyra etc. Men det säger de inte utan de kallar det för arbetslinje. Och hur ökar man då arbetsutbudet? Jo, genom - som nu har skett - att a-kassan görs dyrare, sänker ersättningen, försvårar att få a-kassa, tvinga ut sjuka och funktionshindrade i arbete (men som arbetsgivare inte vill anställa), genom ökad arbetskraftinvandring etc. Dessa "strukturella åtgärder" gör i sin tur att den fackliga organisationsgraden sjunker (är nu nere i 71 %) och lönerna pressas nedåt. Hela pratet om utanförskapet - som förresten ökat med 150 tusen de senaste tre åren! - var ett annat signalord för att legitimera sänkta reservationslöner och försvagade kollektivavtal.
Ett annat exempel på de små stegens systemskifte är hyckleriet kring om lagen om anställningsskydd, LAS. Hela borgerligheten med moderaterna i spetsen har sedan lagens tillkomst i 70-talets mitt varit högljudda motståndare till LAS. För att vinna valet 2006 och för att vinna nästa val försvarar nu de taktiska moderaterna LAS med näbbar och klor. Inte av omsorg om löntagarna utan av omsorg om en ny, eventuell valseger hösten 2010. Samtidigt pågår ett infernaliskt krypskytte mot LAS från de andra, dvärgstora regeringspartierna, med center-Maud i spetsen - allt i syfte att göra LAS till problemet för den höga ungdomsarbetslösheten. Det kallas att ta greppet om problemformuleringsprivilegiet för att vid rätt tidpunkt, troligen i början av nästa mandatperiod öppna för försämringar av anställningsskyddet. Om de nu klarar omvalet hösten 2010.
För att fullt ut förstå högernsstrategin måste vi - bättre än vad vi hittills gjort -tydliggöra och identifiera deras långsiktiga vision. De menar i grunden att den privata marknaden kan sköta allt (också vård, skola, omsorg på sikt) i ett samhälle. Allt utom tre områden: försvar, polis och rättsväsende. Allt övrigt - menar de - vi gradvis växande grad, kan skötas av kommersiella krafter på marknaden. Det är deras vision.
Men de säger det inte rakt ut. Antyder det inte ens. Utan väljer att smyga och trixa med att de gärna går i och skapar ett marknadssamhälle som det vi har i dagens USA. Men utåt - i sin retorik - använder de otaliga andra argument för att "sälja in" sin politik. Men ett vet vi: högerns långsiktiga mål är åstadkomma en svagare stat och att gradvis åstadkomma detta genom stora skattesänkningar och en krympande offentlig budget. De vill ha marknad på alla områden såsom allt fler privatskolor och vinstdrivande vårdföretag men också på arbetets marknad där tillgång och efterfrågan på arbetskraft ska bestämma nivån på löner och anställningsvillkor - och där chefen ytterst är den som bestämmer den enskildes lön och övriga anställningsvillkor. Det är deras vision och ideal - men dit kan man bara gå i små och vid varje tillfälle inte alltför utmanande steg.
Socialdemokratins - den fackliga och politiska arbetarrörelsen - ambition och vision är (och borde vara) att skapa ett jämlikt och rättvisare samhälle, ett samhälle där alla tillåts växa och få förverkliga sina drömmar. Högeralliansen vill motsatsen men mörkar om att de vill skapa ett gradvis allt mera ojämlikt och djupt klasskiktat samhälle.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com---
posted by rbjorkenwall at 5:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home