De rödgröna sitter kvar fyra år till i Norge
Observerat och värderat:
Inget maktskifte i Norge - de rödgröna sitter kvar fyra år till
Det var val i Norge häromdagen. I det rika och välmående grannlandet har ett missnöjesparti fått ordentligt fäste. I Stortingsvalet för fyra år sedan noterades Fremskrittspartiet (FrP) för 22,1 procent. I en färsk opinionsundersökning precis före valdagen (13-14 sept.) fick de borgerliga oppositionen 49,7 procent och partierna i regeringsblocket 47,4 procent. Men när rösterna var räknade sent på valnatten blev vann ändå den sittande vänsterblocksregeringen fyra nya år vid makten - efter en stark valspurt av främst det ledande regerigenspartiet Arbeiderpartiet och dess ledare Jens Stoltenberg.
Under hela valkampen fanns det två tydliga statsministerkandidater: nuvarande regeringschefen Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, och Siv Jensen som leder Fremskrittspartiet. Utfallet i valet - och det märktes tydligt redan under slutspurten - så visade norrmännen i ökad utsträckning sin uppskattning över Stoltenbergs sätt att sköta jobbet som landets statsminister. Sannolikt kom detta att spela en inte obetydlig roll för valutgången och den knappa men dock med en handfull fler mandat segrande regeringsblockets nya valvinst - och fyra nya år vid makten.
Sedan år 2005 har Arbeiderpartiet regerat tillsammans med Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet (Sp). Om regeringssidan försvarar sina positioner lär samverkan fortsätta. Och så blev också utgången den 15 september Att Senterpartiet valt att samarbeta åt vänster är lite "udda" men avspeglar den lite annorlunda politiska geografin (EU-frågan, regionalpolitiken m m) i oljelandet Norge. I Sverige har ju däremot motsvarande systerpartiet utvecklats till ett genuint borgerligt parti till höger om moderaterna. Och i Finland finns i nuläget ungefär samma utveckling.
Under i stort sett hela valrörelsen - allt mera intensivt i slutspurten - spekulerades det friskt i vad händer om Fremskrittspartiet och dess allierade får majoritet. En lösning - men den blir inte aktuell nu - föreföll tämligen troligen, nämligen att populistpartiet FrP under Siv Jensens ledning går samman med Höyre, tidigare det dominerande borgerliga partiet. Numera är det FrP sedan några val tillbaka. Men en sådan kraftig kantring åt styrbord, var alltför kraftig för de borgerliga mittenpartierna. Särskilt så för liberala Ventre, vars ledare klart ut sade i valspurten att han inte ville ha Jensens parti med i en eventuell borgerlig flerpartiregering. Sannolikt bidrog detta också till att de borgerliga inte förmådde vinna regeringsmakten heller i detta stortingsval. Men nu slapp Norge att hamna i en vansklig minoritetsregeringssituation i och med att ap-sv-sp vann valet med några mandats övervikt och kan fortsätta ytterligare fyra år i regeringsställning.
Faktum är också att en del på den borgerliga kanten tycker att Jens Stoltenberg är ett mindre dåligt alternativ än att ha populisten Siv Jensen med i en regering med borgerligt flerpartiregering.
Lägg därtill att i Norge finns inte systemet med extraval så politikerna är piskade att finna en lösning på regeringsfrågan.
Det såg länge sett ut som om loppet var kört för den röd-gröna trepartikoalitionen under Jens Stoltenberg. Men onsdagen den 9 september kom den första opinionsmätningen som gav Arbeiderpartiet (Ap) och dess samarbetspartier, Socialistisk Venstre (SV) och Senterpartiet (Sp) fortsatt egen majoritet i Stortinget, om än en knapp sådan med en övervikt med 3 mandat (86 mot 83 mandat).
Det är framför allt Ap som spurtade bra och började hamna på resultat över förra valet (2005), medan SV går tillbaka och ligger rejält under valresultatet. Sp håller ställningarna i denna mätning. Och just den mätningen visade sig stämma hyggligt väl med det slutresultat som vi sedan också fick på sent på kvällden måndagen den 15 september. Ap gick fram och fick 35,3 (+2,6 %) procent i väljarstöd, vilket kompenserade SV:s tapp med motsvarande 2,6 proc i socialistiskt venstres något sämre valresultat (6,2 %). Den tredje parten, Senterpartiet, höll ställningarna och fick på 6,3 (–0,2) procent i väljarstöd. Sammantaget räckte det för att de rödgröna skulle vinna med 86 mandat mot det borgerliga blockets 83 mandat.
Störst på den borgerliga kanten blev högerpopulistiska Höyre 17,2 (+3,1), Fremskrittspartiet med 22,9 (+0,8) procent i väljarstöd medan Höyre gjorde ett lite bättre väl än väntat och nu fick 17,2 (+3,1) procent i väljarstöd. De två mindre, tänkbara koalitionspartnerna - Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) -tappade däremot. Och därmed så kunde de borgerliga inte heller besegra de rödgröna i 2009 års Stortingsval.
Borgerlig förvirring och rödgrön sammanhållning
Att Stoltenberg och hans ap-parti till sist rodde hem segern, berodde det till stor del på förvirringen på den borgerliga kanten. En borgerlig valseger ska ju normalt leda till borgerligt styre, men norsk politik är inte normal. Det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp), som är det i särklass största borgerliga partiet, gör nästan alla borgerliga regeringskombinationer omöjliga.
Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) utesluter varje form av regeringssamverkan med Frp. Hur det konservativa Höyre ställer sig till att ensamt regera med Fremskrittspartiet var och är litet oklart. Även om Höyre-ledaren Erna Solberg heller inte i valrörelsens slutskede uteslöt en regering där även Jensens Fremskrittspartiet ingick. Å andra sidan var detta ytterst svårsmält eller omöjligt för Kristelig folkeparti och Venstre. Så utgångsläget var inte det allra bästa för att besegra Stoltenbergs vänsterkoalition.
Men i och med vänsterblockets knappa (3 mandats övervikt) men mandatmässigt ändå hanterliga övervikt i nya Stortinget så är den frågan nu avförd för de närmaste åren.
Rent sakpolitiskt finns - i Norge som i Finland - annars en del gemensamt mellan Arbeiderpartiet och Höyre en del gemensamt. Det gäller till exempel i fråga om energipolitiken (nya gaskraftverk, oljeutvinning kring Lofoten), norskt EU-medlemskap, minskat jordbruksstöd och mindre restriktioner för den norska styrkan i Afghanistan. Frågor där Stoltenberg troligen vill gå längre än vad SV och Sp ställer upp på. Men Ap och Höyre är samtidigt också rätt oense om mycket, till exempel skattepolitiken och "bompengen" (vägtullarna) som Höyre vill avskaffa, och så en sådan blå-röd regering av tyskt eller finskt märke är ännu inte aktuellt. Och särskilt inte nu när Stoltenbergs ap ihop med sv och sp i sin rödgröna säkrade en mandatmässig övervikt i Stortinget och nu kan fortsätta att regera ytterligare fyra år.
Faktum är också att Stoltenbergs röd-gröna regering har hållit ihop rätt bra och har under de fyra gångna åren hanterat den oljeberoende ekonomin (olje- och gassektorn står för bortåt hälften av den norska ekonomin) väl i turbulenta tider. Norge har haft en tillväxt som legat långt över EU-genomsnittet.
Men arbetskraftsbrist och hög inflation har ändå tvingat regeringen att hålla igen på välfärden, och det är inte helt lätt att förklara när oljemiljarderna forsar in i landet. Inte minst Frp lever högt på att kräva att regeringen sätter sprätt på en större del av oljepengarna.
Men tiderna har blivit sämre även i det rika Norge, och det har frestar på att regera, särskilt för mindre partier i en koalition. Har man som Socialistisk Venstre därtill haft finansministerposten (en kompetent sådan i SV-ledaren Halvorsen) i fyra år och inte kunnat redovisa att antalet fattiga blivit färre, är det inte så förvånande att SV nu tappade i årets val.
I det läget räcker det inte med att det ledande regeringspartiet håller ställningarna. Det måste också kunna kompensera förlusterna för samarbetspartierna. Och precis just detta lyckas Arbeiderpartiet nu göra, och därmed rädda återvalet för Jens Stoltenberg och hans rödgröna koalitionsregering.
Intressant nog så är det nu västsidan av Norden - Island och Norge - som nu fortsätter ha vänsterregeringar medan södra och östra sidan av Norden leds av borgerliga regeringar.
Det återstår att se om det gäller också i Sverige när rösterna är räknande på valnatten i september 2010. Oddsen just nu är en knapp rödgrön seger också i Sverige - om opinionssiffrorna håller också när valrörelsen är över nästa höst.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
------------------------------------------------
Valresultatet i procent:
De rödgröna blocket: Sosialistisk venstre, 6,2 (–2,6) %, Arbeiderpartiet 35,3 (+2,6) %, Senterpartiet 6,3 (–0,2) %. Den borgerliga sidan: Kristerlig Folkeparti 5,6 (–1,3) %, Höyre 17,2 (+3,1) %, Fremskrittspartiet 22,9 (+0,8) %, Venstre 3,9 (–2,0) %. Valdeltagandet var dock rekordlågt, bara 75. Och det är oroande låg och trenden är sjunkande. Det är aldrig ett gott tecken när nästan 25 % av väljarna inte tycker det är mödan värt att rösta i allmänna val.
/RBj
-------------
Inget maktskifte i Norge - de rödgröna sitter kvar fyra år till
Det var val i Norge häromdagen. I det rika och välmående grannlandet har ett missnöjesparti fått ordentligt fäste. I Stortingsvalet för fyra år sedan noterades Fremskrittspartiet (FrP) för 22,1 procent. I en färsk opinionsundersökning precis före valdagen (13-14 sept.) fick de borgerliga oppositionen 49,7 procent och partierna i regeringsblocket 47,4 procent. Men när rösterna var räknade sent på valnatten blev vann ändå den sittande vänsterblocksregeringen fyra nya år vid makten - efter en stark valspurt av främst det ledande regerigenspartiet Arbeiderpartiet och dess ledare Jens Stoltenberg.
Under hela valkampen fanns det två tydliga statsministerkandidater: nuvarande regeringschefen Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, och Siv Jensen som leder Fremskrittspartiet. Utfallet i valet - och det märktes tydligt redan under slutspurten - så visade norrmännen i ökad utsträckning sin uppskattning över Stoltenbergs sätt att sköta jobbet som landets statsminister. Sannolikt kom detta att spela en inte obetydlig roll för valutgången och den knappa men dock med en handfull fler mandat segrande regeringsblockets nya valvinst - och fyra nya år vid makten.
Sedan år 2005 har Arbeiderpartiet regerat tillsammans med Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet (Sp). Om regeringssidan försvarar sina positioner lär samverkan fortsätta. Och så blev också utgången den 15 september Att Senterpartiet valt att samarbeta åt vänster är lite "udda" men avspeglar den lite annorlunda politiska geografin (EU-frågan, regionalpolitiken m m) i oljelandet Norge. I Sverige har ju däremot motsvarande systerpartiet utvecklats till ett genuint borgerligt parti till höger om moderaterna. Och i Finland finns i nuläget ungefär samma utveckling.
Under i stort sett hela valrörelsen - allt mera intensivt i slutspurten - spekulerades det friskt i vad händer om Fremskrittspartiet och dess allierade får majoritet. En lösning - men den blir inte aktuell nu - föreföll tämligen troligen, nämligen att populistpartiet FrP under Siv Jensens ledning går samman med Höyre, tidigare det dominerande borgerliga partiet. Numera är det FrP sedan några val tillbaka. Men en sådan kraftig kantring åt styrbord, var alltför kraftig för de borgerliga mittenpartierna. Särskilt så för liberala Ventre, vars ledare klart ut sade i valspurten att han inte ville ha Jensens parti med i en eventuell borgerlig flerpartiregering. Sannolikt bidrog detta också till att de borgerliga inte förmådde vinna regeringsmakten heller i detta stortingsval. Men nu slapp Norge att hamna i en vansklig minoritetsregeringssituation i och med att ap-sv-sp vann valet med några mandats övervikt och kan fortsätta ytterligare fyra år i regeringsställning.
Faktum är också att en del på den borgerliga kanten tycker att Jens Stoltenberg är ett mindre dåligt alternativ än att ha populisten Siv Jensen med i en regering med borgerligt flerpartiregering.
Lägg därtill att i Norge finns inte systemet med extraval så politikerna är piskade att finna en lösning på regeringsfrågan.
Det såg länge sett ut som om loppet var kört för den röd-gröna trepartikoalitionen under Jens Stoltenberg. Men onsdagen den 9 september kom den första opinionsmätningen som gav Arbeiderpartiet (Ap) och dess samarbetspartier, Socialistisk Venstre (SV) och Senterpartiet (Sp) fortsatt egen majoritet i Stortinget, om än en knapp sådan med en övervikt med 3 mandat (86 mot 83 mandat).
Det är framför allt Ap som spurtade bra och började hamna på resultat över förra valet (2005), medan SV går tillbaka och ligger rejält under valresultatet. Sp håller ställningarna i denna mätning. Och just den mätningen visade sig stämma hyggligt väl med det slutresultat som vi sedan också fick på sent på kvällden måndagen den 15 september. Ap gick fram och fick 35,3 (+2,6 %) procent i väljarstöd, vilket kompenserade SV:s tapp med motsvarande 2,6 proc i socialistiskt venstres något sämre valresultat (6,2 %). Den tredje parten, Senterpartiet, höll ställningarna och fick på 6,3 (–0,2) procent i väljarstöd. Sammantaget räckte det för att de rödgröna skulle vinna med 86 mandat mot det borgerliga blockets 83 mandat.
Störst på den borgerliga kanten blev högerpopulistiska Höyre 17,2 (+3,1), Fremskrittspartiet med 22,9 (+0,8) procent i väljarstöd medan Höyre gjorde ett lite bättre väl än väntat och nu fick 17,2 (+3,1) procent i väljarstöd. De två mindre, tänkbara koalitionspartnerna - Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) -tappade däremot. Och därmed så kunde de borgerliga inte heller besegra de rödgröna i 2009 års Stortingsval.
Borgerlig förvirring och rödgrön sammanhållning
Att Stoltenberg och hans ap-parti till sist rodde hem segern, berodde det till stor del på förvirringen på den borgerliga kanten. En borgerlig valseger ska ju normalt leda till borgerligt styre, men norsk politik är inte normal. Det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp), som är det i särklass största borgerliga partiet, gör nästan alla borgerliga regeringskombinationer omöjliga.
Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) utesluter varje form av regeringssamverkan med Frp. Hur det konservativa Höyre ställer sig till att ensamt regera med Fremskrittspartiet var och är litet oklart. Även om Höyre-ledaren Erna Solberg heller inte i valrörelsens slutskede uteslöt en regering där även Jensens Fremskrittspartiet ingick. Å andra sidan var detta ytterst svårsmält eller omöjligt för Kristelig folkeparti och Venstre. Så utgångsläget var inte det allra bästa för att besegra Stoltenbergs vänsterkoalition.
Men i och med vänsterblockets knappa (3 mandats övervikt) men mandatmässigt ändå hanterliga övervikt i nya Stortinget så är den frågan nu avförd för de närmaste åren.
Rent sakpolitiskt finns - i Norge som i Finland - annars en del gemensamt mellan Arbeiderpartiet och Höyre en del gemensamt. Det gäller till exempel i fråga om energipolitiken (nya gaskraftverk, oljeutvinning kring Lofoten), norskt EU-medlemskap, minskat jordbruksstöd och mindre restriktioner för den norska styrkan i Afghanistan. Frågor där Stoltenberg troligen vill gå längre än vad SV och Sp ställer upp på. Men Ap och Höyre är samtidigt också rätt oense om mycket, till exempel skattepolitiken och "bompengen" (vägtullarna) som Höyre vill avskaffa, och så en sådan blå-röd regering av tyskt eller finskt märke är ännu inte aktuellt. Och särskilt inte nu när Stoltenbergs ap ihop med sv och sp i sin rödgröna säkrade en mandatmässig övervikt i Stortinget och nu kan fortsätta att regera ytterligare fyra år.
Faktum är också att Stoltenbergs röd-gröna regering har hållit ihop rätt bra och har under de fyra gångna åren hanterat den oljeberoende ekonomin (olje- och gassektorn står för bortåt hälften av den norska ekonomin) väl i turbulenta tider. Norge har haft en tillväxt som legat långt över EU-genomsnittet.
Men arbetskraftsbrist och hög inflation har ändå tvingat regeringen att hålla igen på välfärden, och det är inte helt lätt att förklara när oljemiljarderna forsar in i landet. Inte minst Frp lever högt på att kräva att regeringen sätter sprätt på en större del av oljepengarna.
Men tiderna har blivit sämre även i det rika Norge, och det har frestar på att regera, särskilt för mindre partier i en koalition. Har man som Socialistisk Venstre därtill haft finansministerposten (en kompetent sådan i SV-ledaren Halvorsen) i fyra år och inte kunnat redovisa att antalet fattiga blivit färre, är det inte så förvånande att SV nu tappade i årets val.
I det läget räcker det inte med att det ledande regeringspartiet håller ställningarna. Det måste också kunna kompensera förlusterna för samarbetspartierna. Och precis just detta lyckas Arbeiderpartiet nu göra, och därmed rädda återvalet för Jens Stoltenberg och hans rödgröna koalitionsregering.
Intressant nog så är det nu västsidan av Norden - Island och Norge - som nu fortsätter ha vänsterregeringar medan södra och östra sidan av Norden leds av borgerliga regeringar.
Det återstår att se om det gäller också i Sverige när rösterna är räknande på valnatten i september 2010. Oddsen just nu är en knapp rödgrön seger också i Sverige - om opinionssiffrorna håller också när valrörelsen är över nästa höst.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
------------------------------------------------
Valresultatet i procent:
De rödgröna blocket: Sosialistisk venstre, 6,2 (–2,6) %, Arbeiderpartiet 35,3 (+2,6) %, Senterpartiet 6,3 (–0,2) %. Den borgerliga sidan: Kristerlig Folkeparti 5,6 (–1,3) %, Höyre 17,2 (+3,1) %, Fremskrittspartiet 22,9 (+0,8) %, Venstre 3,9 (–2,0) %. Valdeltagandet var dock rekordlågt, bara 75. Och det är oroande låg och trenden är sjunkande. Det är aldrig ett gott tecken när nästan 25 % av väljarna inte tycker det är mödan värt att rösta i allmänna val.
/RBj
-------------
posted by rbjorkenwall at 4:07 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home