Lärdomar från dåtid och nutid - av historien och på nutida resor
Observerat och värderat:
Lärdomar från dåtid och nutid - av historien och när man ges tillfälle att "uppdatera" sina egna kunskaper med lite nytt
Tidningarna och TV har i Norden första veckan i september varit sprängfyllda med artiklar om 70-årsdagen av andra världskrigets start och världens stora har samlats i Polen för att manifestera detta minne. Jag noterar detta - klart intresserad men delvis ändå lite i förbigående - när jag och några riksdagsledamöter är ute på en resa i norra Sverige, i Sveriges motsvarighet till finska Lappands län, alltså Norrbotten. Detta basindustrins, gruvornas, skogens, rymdforskningens och besöksnäringens/vildmarksturismens Sverige.
Bara kort om detta innan jag återvänder till krigstidsransoneringens Sverige. Resan nu i september 2009 i detta resursstarka nordliga svenska län har varit lärorikt och intressant på många sätt. Lärorikt om besöksnäringen och exemplet Icehotell i Jukkasjärvi (med sitt unika koncept som sticker ut och lockar särskilt många britter under den långa vintersäsongen till vinterstaden Kiruna, om gruvindustrin och den sannolikt 12-15 miljarder kr dyra men för den fortsatta gruvdriften (kanske 100 år till) nödvändiga stadsflytten i Kiruna. Men så här långt verkar det lättare att få klara besked från det i grunden välskötta statliga gruvföretaget LKAB som utifrån minerallagens krav är beredd att stå för sin del av flyttkostnaderna men bra mycket "knöligare" och trögare att få motsvarande besked från staten/regeringen att den ska stå för sin del av flyttkostnaden för detta rätt världsunika projekt med en flytt i tre olika etapper (2013-2033) av betydande delar av en stads bebyggelse och infrastruktur i denna nordliga 23 000 invånarestad i norr. Och när LKAB - trots att efterfrågekrisen i världen generellt sett ingalunda är över - redan nu står med fylla orderböcker och, efter en kortare sommarpaus i produktionen, nu åter måste levererar järnmalmsprodukter (pellets och annat) så mycket de bara förmår och järnmalmstransportnätet klarar av, så blir behovet av besked om stadsflytten knappast mindre pockande för kommunledningen i Kiruna stadshus.
Och gruvfacket - "tolvan" med dess lika frispråkiga som fackligt-politiskt tunga ordförande Harry Rantakyrö - med 98 procents facklig organisationsgrad bland gruvarbetarna ligger på och spelar en stor roll som partner för att LKAB ska förbli välskött, och att besked ska ges om hur det blir med framtiden för Kiruna stad. Det framgick även när vi pratade med LKAB:s ledning på bolagets huvudkontor i Luleå. De vittnade dessutom om hur goda relationerna är med facket.
Intressant på plats var också att se hur rymdforskningen i Esrange - cirka en halv timmes bilresa från Kiruna - "rullar på" och vars forskningssatelliter successivt har fått en allt viktigare roll för miljö- och klimatforskningen, havsövervakningssystem m m. Och de internationella medfinansiärerna för den forskningen blir gradvis också allt fler. Inför en inte alltför avlägsen framtid kan den den därtill få ett - i samverkan med Jukkasjärvi ishotell - "besöksnäringsben", i form av rymdresor (Virgin Galaxis) för hugade privatpersoner med gott om pengar. Bara att ta del av dessa olika ting - detaljerna kring Kiruna stadsflytt och den nya fasen i Esrange utveckling - var väl värt resan till norr. Och den blev inte sämre av de inblickar man fick när vi besökte Luleå tekniska universitet, LTU (f.ö samarbetar man en hel del med universitetet i finska Uleåborg på bl a mobiltekniksidan m m).
De två professorerna - varav en universitets rektor - hade en hel del intressanta resonemang kring viktigen av behovsstyrd, avnämarnära teknisk forskning, bl a utifrån den svenska basindustrins (malmen, stålet och skogen) högteknologiska utveckling såväl i processtyrningen som i slutprodukternas kvalitet. Sverige behöver betydligt mer av sådan behovsstyrd forskning, inte mindre.
Så det är ingen tillfällighet att gruvbolaget LKAB ex.vis finansierar 5 professorer vid Luleå tekniska universitet. Det är viktigt för dem att ytterligare utveckla kvaliteten i LKAB:s produkter och även vad gäller att ytterligare effektivisera energianvändningen - el är 10 % av LKAB:s produktionskostnader - och styrningen i olika processer. Intressant var också hur rektorn och hans kollega vid LTU framhöll Finland - liksom besöksnäringen när det gäller finska statens roll i marknadsföringens samordning - som lite av föredöme här, med dess lite starkare betoning av behovsmotiverad tillämpad forskning och samverkan mellan stat, universitet och näringsliv som ger fler innovationer och bättre tillväxt. LTU i Luleå pekade särskilt på bl a just Uleåborg med dess framgångsrika satsningar på behovsstyrd forskning kring IT, mobil- och distansöverbryggande teknik etc).
Samtidigt som även just det tekniska universitetet i Luleå också tillhör de absolut ledande på bl a området distansöverbryggande teknik och olika innovationer med nära knytning till gruv- och stålindustrin. Men en ännu kraftigare satsning på sådan näringslivsnära behovsmotiverad forskning av finsk modell vore inte fel. I det avseendet är den senaste svenska forskningspolitiska propositionen från regeringens sida tyvärr ett steg i fel riktning, menade de två på LTU i Luleå. Och sannolikt har det nog rätt i denna sin iakttagelse.
Förhoppningsvis får vi snart en viss tillnyktring i detta avseende, liksom att man bland beslutsfattare i Stockholm också lite bättre förstår att kommande satsningar på en utbyggnad av Sveriges infrastruktur - järnvägar, vägar och bredband för IT-trafik, satsningar på telemedicin och e-hälsaplattformar m m - får en sådan avvägning att även våra så resursrika nordliga regioner får en tillräckligt stor del av kakan att basindustrierna (malmen, stålet och skogen) och den växande nya basnäringen turismen/besöksnäringen får sådana förutsättningar att den kan växa som de faktiskt har möjligheter att göra med rätt stöd av goda basinvesteringar i infrastruktur, tillämpad forskning och olika utbildningsinsatser. Till den kategorin nödvändiga framtidsinvesteringar hör t ex även den för basindustrin så viktiga norra kustnära järnvägen Norrbotniabana, liksom nybygget av den nya järnvägen (27 km till finska Kolari) som behövs för starten av de tre nya gruvorna (Sahavaara, Tapuli m fl) i Pajala i Tornedalen.
De som bland olika beslutsfattare i Stockholmsregionen har en tendens att hämta lite för mycket av sitt "syre" och "omvärldsorientering" bland likasinnade från geografiskt snäva Sickla strand-Stureplan-Stallmästargården i Stockholm förstår nog inte alltid hur rent ut sagt "mossig" och ouppdaterad deras syn på basindustrin, besöksnäringen, de regionala högskolorna, den moderna rymdforskningen och den behovsmotiverade, tillämpningsforskningen vid några av våra lite mindre universitet är samt hur välutbildade arbetskraften faktiskt är i dessa branscher som somliga slarvigt säger är "omoderna" och saknar framtidsutsikter.
Så annorlunda Sverige var då
Jag kan inte undgå att reflektera kring dessa mera näraliggande ting och delvis uppdaterade, nygamla kunskaper från en nordlig resa när jag tar del av olika medierapporter och tillbakablickar om hur det var den 3 september för 70 år sedan, då Tyskland invaderade Polen och andra världskriget tog sin början. Och då Finland, bara knappa två månader senare, tvingades börja utkämpa sitt första försvarskrig mot ryssarna i det kort Vinterkriget 1939-40.
Sverige var också rätt annorlunda då, om än mera förskonat än t ex Finland. Det fanns ingen bensin till privatbilar, busslinjer lades ner och taxi fick inte köra till nöjesarrangemang. Det var cykel som gällde och gengasaggregat till den reglerade bil- och busstrafiken började dyka upp.
År 1941 försvann wienerbröd (näringsfysiologiskt bra), bakelser och det svenska smörgåsbordet fick stryka på foten. Varmvatten tillhandahölls bara vid två tillfällen på hela året, mellan 8 till 11 oktober och mellan 19 till 24 december. Mjölken behövde däremot aldrig ransoneras, men en historisk händelse var att fetthalten minskades, så att mjölken räckte till flera, vilket alla mådde bättre av.
Klädransoneringen kom till nyåret 1939/40 och några månader senare var det dags för tobaken. 300 cigaretter var ransonen för fyra veckor. Till och med gröt och välling hamnade på kort och på restaurangernas matsedlar började dyka upp kupongfria maträtter som räv, grävling, kråka, ekorre och knorrhane. "Delikatesser" som vi inte sett på matsedeln sedan dess.
Hela den här ransoneringen i Sverige administrerades av en byråkratisk apparat på 100 000 personer. Man försökte också stoppa smyg- och svartabörshandeln. Ofta med rätt blandat resultat.
Minst framgång hade man med ägghandeln. En femtedel av äggen gick ut på svarta börsen. Åtta ägg i månaden var ransonen, så det fanns en marknad på "sidan om".
Grisar inackorderades hos jordbrukare för att klara julskinka och revbensspjäll, nitiska s k slaktgodemän for runt på gårdarna och kontrollerade.
Skoransoneringen var 1943 års stora smäll och ett par skor och en halvsulning skulle räcka i ett och ett halvt år. År 1944 restes förhoppningar om att ransonering kunde slopas, men istället blev det en värmekris, eftersom det sönderbombade Tyskland inte kunde leverera kol och koks till oss. Vedstaplarna utanför bostadshusen var därför en påtaglig effekt av kriget.
Effekten av ransoneringarna blev långsiktiga ur kosthållningssynpunkt. Svenska folket återgick aldrig till så fet och tung mat som vi åt före 1939 års ransoneringar.
Dem av oss som levde då drack alla tunnare mjölk. Man upptäckte att det gick att laga god kost även med grönsaker ("kaninmat" som finska grovarbetare ibland säger än i dag).
Under dessa bekymmersamma och knappa år som vi åt mindre och rörde oss mer blev svenska folket friskare och fick mindre hjärtbesvär och färre vällevnadssjukdomar.
Också värt att fundera över i nutid. Finland, som drabbades hårdare än Sverige av 1990/91 års krisbubbla, tvingades till mera drastiska nedskärningar än Sverige. Men en effekt av detta blev att man i Finland då ändå satsade kraftfullt på behovsmotiverad, tillämpad forskning när man nu inte hade råd med alltför mycket av "oberoende grundforskning". Också det en lärdom: bra sättpotatis behövs alltid - om man i morgon vill ha en god skörd. Den lärdomen gäller lika mycket i 2008/2009 års ekonomiska kris som i krisen 1990/91 - eller när vi blickar tillbaka på 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott och vad vi som möjligen blev lärdomarna från den tidens övermod och tillkortakommanden.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Lärdomar från dåtid och nutid - av historien och när man ges tillfälle att "uppdatera" sina egna kunskaper med lite nytt
Tidningarna och TV har i Norden första veckan i september varit sprängfyllda med artiklar om 70-årsdagen av andra världskrigets start och världens stora har samlats i Polen för att manifestera detta minne. Jag noterar detta - klart intresserad men delvis ändå lite i förbigående - när jag och några riksdagsledamöter är ute på en resa i norra Sverige, i Sveriges motsvarighet till finska Lappands län, alltså Norrbotten. Detta basindustrins, gruvornas, skogens, rymdforskningens och besöksnäringens/vildmarksturismens Sverige.
Bara kort om detta innan jag återvänder till krigstidsransoneringens Sverige. Resan nu i september 2009 i detta resursstarka nordliga svenska län har varit lärorikt och intressant på många sätt. Lärorikt om besöksnäringen och exemplet Icehotell i Jukkasjärvi (med sitt unika koncept som sticker ut och lockar särskilt många britter under den långa vintersäsongen till vinterstaden Kiruna, om gruvindustrin och den sannolikt 12-15 miljarder kr dyra men för den fortsatta gruvdriften (kanske 100 år till) nödvändiga stadsflytten i Kiruna. Men så här långt verkar det lättare att få klara besked från det i grunden välskötta statliga gruvföretaget LKAB som utifrån minerallagens krav är beredd att stå för sin del av flyttkostnaderna men bra mycket "knöligare" och trögare att få motsvarande besked från staten/regeringen att den ska stå för sin del av flyttkostnaden för detta rätt världsunika projekt med en flytt i tre olika etapper (2013-2033) av betydande delar av en stads bebyggelse och infrastruktur i denna nordliga 23 000 invånarestad i norr. Och när LKAB - trots att efterfrågekrisen i världen generellt sett ingalunda är över - redan nu står med fylla orderböcker och, efter en kortare sommarpaus i produktionen, nu åter måste levererar järnmalmsprodukter (pellets och annat) så mycket de bara förmår och järnmalmstransportnätet klarar av, så blir behovet av besked om stadsflytten knappast mindre pockande för kommunledningen i Kiruna stadshus.
Och gruvfacket - "tolvan" med dess lika frispråkiga som fackligt-politiskt tunga ordförande Harry Rantakyrö - med 98 procents facklig organisationsgrad bland gruvarbetarna ligger på och spelar en stor roll som partner för att LKAB ska förbli välskött, och att besked ska ges om hur det blir med framtiden för Kiruna stad. Det framgick även när vi pratade med LKAB:s ledning på bolagets huvudkontor i Luleå. De vittnade dessutom om hur goda relationerna är med facket.
Intressant på plats var också att se hur rymdforskningen i Esrange - cirka en halv timmes bilresa från Kiruna - "rullar på" och vars forskningssatelliter successivt har fått en allt viktigare roll för miljö- och klimatforskningen, havsövervakningssystem m m. Och de internationella medfinansiärerna för den forskningen blir gradvis också allt fler. Inför en inte alltför avlägsen framtid kan den den därtill få ett - i samverkan med Jukkasjärvi ishotell - "besöksnäringsben", i form av rymdresor (Virgin Galaxis) för hugade privatpersoner med gott om pengar. Bara att ta del av dessa olika ting - detaljerna kring Kiruna stadsflytt och den nya fasen i Esrange utveckling - var väl värt resan till norr. Och den blev inte sämre av de inblickar man fick när vi besökte Luleå tekniska universitet, LTU (f.ö samarbetar man en hel del med universitetet i finska Uleåborg på bl a mobiltekniksidan m m).
De två professorerna - varav en universitets rektor - hade en hel del intressanta resonemang kring viktigen av behovsstyrd, avnämarnära teknisk forskning, bl a utifrån den svenska basindustrins (malmen, stålet och skogen) högteknologiska utveckling såväl i processtyrningen som i slutprodukternas kvalitet. Sverige behöver betydligt mer av sådan behovsstyrd forskning, inte mindre.
Så det är ingen tillfällighet att gruvbolaget LKAB ex.vis finansierar 5 professorer vid Luleå tekniska universitet. Det är viktigt för dem att ytterligare utveckla kvaliteten i LKAB:s produkter och även vad gäller att ytterligare effektivisera energianvändningen - el är 10 % av LKAB:s produktionskostnader - och styrningen i olika processer. Intressant var också hur rektorn och hans kollega vid LTU framhöll Finland - liksom besöksnäringen när det gäller finska statens roll i marknadsföringens samordning - som lite av föredöme här, med dess lite starkare betoning av behovsmotiverad tillämpad forskning och samverkan mellan stat, universitet och näringsliv som ger fler innovationer och bättre tillväxt. LTU i Luleå pekade särskilt på bl a just Uleåborg med dess framgångsrika satsningar på behovsstyrd forskning kring IT, mobil- och distansöverbryggande teknik etc).
Samtidigt som även just det tekniska universitetet i Luleå också tillhör de absolut ledande på bl a området distansöverbryggande teknik och olika innovationer med nära knytning till gruv- och stålindustrin. Men en ännu kraftigare satsning på sådan näringslivsnära behovsmotiverad forskning av finsk modell vore inte fel. I det avseendet är den senaste svenska forskningspolitiska propositionen från regeringens sida tyvärr ett steg i fel riktning, menade de två på LTU i Luleå. Och sannolikt har det nog rätt i denna sin iakttagelse.
Förhoppningsvis får vi snart en viss tillnyktring i detta avseende, liksom att man bland beslutsfattare i Stockholm också lite bättre förstår att kommande satsningar på en utbyggnad av Sveriges infrastruktur - järnvägar, vägar och bredband för IT-trafik, satsningar på telemedicin och e-hälsaplattformar m m - får en sådan avvägning att även våra så resursrika nordliga regioner får en tillräckligt stor del av kakan att basindustrierna (malmen, stålet och skogen) och den växande nya basnäringen turismen/besöksnäringen får sådana förutsättningar att den kan växa som de faktiskt har möjligheter att göra med rätt stöd av goda basinvesteringar i infrastruktur, tillämpad forskning och olika utbildningsinsatser. Till den kategorin nödvändiga framtidsinvesteringar hör t ex även den för basindustrin så viktiga norra kustnära järnvägen Norrbotniabana, liksom nybygget av den nya järnvägen (27 km till finska Kolari) som behövs för starten av de tre nya gruvorna (Sahavaara, Tapuli m fl) i Pajala i Tornedalen.
De som bland olika beslutsfattare i Stockholmsregionen har en tendens att hämta lite för mycket av sitt "syre" och "omvärldsorientering" bland likasinnade från geografiskt snäva Sickla strand-Stureplan-Stallmästargården i Stockholm förstår nog inte alltid hur rent ut sagt "mossig" och ouppdaterad deras syn på basindustrin, besöksnäringen, de regionala högskolorna, den moderna rymdforskningen och den behovsmotiverade, tillämpningsforskningen vid några av våra lite mindre universitet är samt hur välutbildade arbetskraften faktiskt är i dessa branscher som somliga slarvigt säger är "omoderna" och saknar framtidsutsikter.
Så annorlunda Sverige var då
Jag kan inte undgå att reflektera kring dessa mera näraliggande ting och delvis uppdaterade, nygamla kunskaper från en nordlig resa när jag tar del av olika medierapporter och tillbakablickar om hur det var den 3 september för 70 år sedan, då Tyskland invaderade Polen och andra världskriget tog sin början. Och då Finland, bara knappa två månader senare, tvingades börja utkämpa sitt första försvarskrig mot ryssarna i det kort Vinterkriget 1939-40.
Sverige var också rätt annorlunda då, om än mera förskonat än t ex Finland. Det fanns ingen bensin till privatbilar, busslinjer lades ner och taxi fick inte köra till nöjesarrangemang. Det var cykel som gällde och gengasaggregat till den reglerade bil- och busstrafiken började dyka upp.
År 1941 försvann wienerbröd (näringsfysiologiskt bra), bakelser och det svenska smörgåsbordet fick stryka på foten. Varmvatten tillhandahölls bara vid två tillfällen på hela året, mellan 8 till 11 oktober och mellan 19 till 24 december. Mjölken behövde däremot aldrig ransoneras, men en historisk händelse var att fetthalten minskades, så att mjölken räckte till flera, vilket alla mådde bättre av.
Klädransoneringen kom till nyåret 1939/40 och några månader senare var det dags för tobaken. 300 cigaretter var ransonen för fyra veckor. Till och med gröt och välling hamnade på kort och på restaurangernas matsedlar började dyka upp kupongfria maträtter som räv, grävling, kråka, ekorre och knorrhane. "Delikatesser" som vi inte sett på matsedeln sedan dess.
Hela den här ransoneringen i Sverige administrerades av en byråkratisk apparat på 100 000 personer. Man försökte också stoppa smyg- och svartabörshandeln. Ofta med rätt blandat resultat.
Minst framgång hade man med ägghandeln. En femtedel av äggen gick ut på svarta börsen. Åtta ägg i månaden var ransonen, så det fanns en marknad på "sidan om".
Grisar inackorderades hos jordbrukare för att klara julskinka och revbensspjäll, nitiska s k slaktgodemän for runt på gårdarna och kontrollerade.
Skoransoneringen var 1943 års stora smäll och ett par skor och en halvsulning skulle räcka i ett och ett halvt år. År 1944 restes förhoppningar om att ransonering kunde slopas, men istället blev det en värmekris, eftersom det sönderbombade Tyskland inte kunde leverera kol och koks till oss. Vedstaplarna utanför bostadshusen var därför en påtaglig effekt av kriget.
Effekten av ransoneringarna blev långsiktiga ur kosthållningssynpunkt. Svenska folket återgick aldrig till så fet och tung mat som vi åt före 1939 års ransoneringar.
Dem av oss som levde då drack alla tunnare mjölk. Man upptäckte att det gick att laga god kost även med grönsaker ("kaninmat" som finska grovarbetare ibland säger än i dag).
Under dessa bekymmersamma och knappa år som vi åt mindre och rörde oss mer blev svenska folket friskare och fick mindre hjärtbesvär och färre vällevnadssjukdomar.
Också värt att fundera över i nutid. Finland, som drabbades hårdare än Sverige av 1990/91 års krisbubbla, tvingades till mera drastiska nedskärningar än Sverige. Men en effekt av detta blev att man i Finland då ändå satsade kraftfullt på behovsmotiverad, tillämpad forskning när man nu inte hade råd med alltför mycket av "oberoende grundforskning". Också det en lärdom: bra sättpotatis behövs alltid - om man i morgon vill ha en god skörd. Den lärdomen gäller lika mycket i 2008/2009 års ekonomiska kris som i krisen 1990/91 - eller när vi blickar tillbaka på 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott och vad vi som möjligen blev lärdomarna från den tidens övermod och tillkortakommanden.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 6:33 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home