Minns valet 2006 och vad som sedan hände

(Publicerat som bl a ledarkrönika i NSD 23 september 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Minns ni svenska valrörelsen 2006 och hur det sedan blev?

Inte minst i politiska sammanhang är minnet kort, bedrägligt kort ibland rent av. Minns ni valrörelser 2006? Minns ni hur oppositionen då utmanade den socialdemokratiska regeringen? Minns ni med vilken taktik? Tänk på hur det var då.

Tänk dig en politisk opposition som gärna vill ha makten och lovar sänka skatten med 85 miljarder kronor under kommande en mandatperiod. Tänk dig att dessa skattesänkningar därtill till nästan hälften läggs ut så att de systematiskt gynnar den fjärdedel av befolkningen som tjänar bäst och endast till sex procent går till den fjärdedel som tjänar minst.

Tänk dig också att förslaget kommer att innebära att en pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden efter förslagets ikraftträdande ska betala 700 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare som tjänar lika mycket. Trots att pension ingenting annat är än uppskjuten lön.

Tänk dig att notan för skattesänkningarna ska sedan ska betalas bland annat genom att arbetslösa och sjuka tvingas få sin ersättning sänkt och avgifter kraftigt höjda.

Tänk dig så också att den totala effekten av dessa olika åtgärder så blir att både inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället växer som aldrig förr.

Skulle en opposition som ger dessa besked få väljarnas förtroende i ett allmänt val? Skojar du?

Självfallet inte, men just detta är resultatet efter tre år med regeringen Reinfeldt.

I Sverige växer de ekonomiska skillnaderna nu snabbare än på mycket länge - och det beskrivs av borgerligheten i deras retorik som en politik där skattesänkningarna mest har gått till låginkomsttagare. Snacka om Potemkinkulisser.

Minns ni valrörelsen valrörelsen 2006? Då var det aldrig fråga om någon tydlig redovisning från de fyra kommande regeringspartiernas sida om hur fördelningspolitiken skulle verka i praktiken. Nada.

Snarare var det så att den Reinfeldtledda oppositionen då försökte låta som bättre socialdemokrater är socialdemokraterna själva. Det "nya arbetarepartiet" och annat liknande.

De hette att "utanförskapet" - detta statistiska falsikifat om "helårsekvivalenter";ihopräkning av studerande, sjuka, arbetslösha etc - skulle minska genom att fler skulle sättas i arbete. Låg- och medelinkomsttagare skulle prioriteras och pensionärerna få det bättre. Så lät det då.

I dag vet vi att just inget stämde. Just inget blev som valretoriken påstod. Snarare tvärtom.

Fakta från den rödgröna arbetsgrupp som fått uppdraget att på djupgranska regeringens politik sparkar.

Rapporten "Högerpolitiken klyver Sverige" är en i långa stycken för det politiska minnet uppfriskande och svidande genomgång av regeringens lek med ord och genomförda politik.

Särskilt intressant blir det när rapportens författare jämför skillnaderna mellan förre moderatledaren Bo Lundgren och hans efterträdare Fredrik Reinfeldt.

Hösten 2002 gick Bo Lundgren - numera chef för statens "upplåningscentral" Riksgälden - till val på rekordstora skattesänkningar.

Han talade klarspråk om vad det handlade om, och vem som skulle gynnas respektive missgynnas. Väljarna gillade inte vad de såg och hörde, varför Lundgren osentimentalt efter valförlusten fick foten som m-ledare från sitt parti. Om hans skattepolitik - där den halva av befolkningen som tjänade bäst skulle få 72 procent av skattesänkningarna - skrev Reinfeldt i mars 2004 att den skulle "gett orättvisa skattesänkningar och försvagade statsfinanser". Sedan manade den nyvalde partiledaren till omprövning.

Men hur blev det sedan, när Reinfeldt själv kom till makten efter valet 2006? Jo, resultatet blev en ännu sämre fördelningsprofil än vad Lundgren hade åstadkommit. 80,6 procent av alla skattesänkningar har med statsminister Reinfeldt (m) och finansminister Borg vid rodret gått till den hälft i samhället som tjänar bäst.

Reinfeldt är alltså ännu mer orättvis än vad Lundgren var! Reinfeldt har med råge genomfört Lundgrens "skatterevolution".

Men skillnaden är den att där Lundgren talade klarspråk så teg Reinfeldt - och med den smygtaktiken så vann han valet. Går väljarna på en sådan bluff en gång till?

Vad vi nu ser är alltså ett Sverige som allt tydligare delas upp. Gränslinjerna mellan de som har jobb och de som går utan, mellan friska och sjuka, mellan förvärvsarbetande och pensionärer, mellan rika och fattiga, blir allt tydligare.

När statsminister Reinfeldt precis läst upp sin - i bäst fall - sista regeringsförklaring vid riksdagens högtidliga öppnande så låg hans skatterevolution och klasspolitik djupt inbäddad i valfläskretoriken. Och något annat var heller inte att vänta.

Ett borde dock vara tämligen klart: det översmarta m-ledda trixandet med sanningen från valrörelsen 2006 låter sig rimligen inte kopieras i valet 2010. Nu har väl väljarna ändå sett - och förstått?!

Förutsatt då att oppositionen - socialdemokraterna främst men också mp och v - med tillräcklig kraft och uthållighet förmår påminna om vad "de blå" då lovade i sin valretorik och hur det sedan blev när de väl fick makten. Utöver att man förstås också måste uppvisa en stark egen, trovärdig och jobbskapande politik med en stark jämlikhetsskapande profil, och som därtill har starka regionalpolitiska inslag. Då kan det gå vägen i valet i september 2010.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Arbeiderpartiet och dess allianspartners på vänstersidan i Norge gjorde en bra valspurt och förmådde den 15 september säkra fyra nya år vid makten. Det var starkt gjort - också om det satt hårt åt. Mest av allt var det en arbetsseger och där statsminister Jens Stoltenberg gjorde sin kanske bästa valrörelse någonsin. Men lite smolk i bägaren är att valdeltagandet blev så lågt som lite drygt 60 procent. Det är alltid illavarslande när fyra av tio väljare inte tycker det är mödan värt att gå och rösta!