Riksdagens budgetdebatt - krisläge och växande utanförskap inför valåret
Observerat:
Historiskt krisläge, växande utanförskap och jobblöshet - men hur går det i valet?
Efter finansminister Anders Borgs budgetpresentation i Sveriges riksdag måndagen den 21 september 2009 kan följande konstateras: Läget lika uselt som under 90-talets värsa kris.
Enligt finansminister Anders Borg befinner sig Sverige i ett ”historiskt krisläge”. Förvisso. Det kan man hålla med om. Läget är lika uselt som under 90-talet. Absolut inte bättre.
Om två år beräknas 570 000 personer gå utan jobb. 570 tusen utan jobb är ingen liten siffra och deras egen prognos är att det så kallade utanförskapet - paradfrågan i valet 2006 när det vann makten - har då till hösten 2010 ökat med 270 000 personer. Knappast en framgångssaga ens sett med den blå alliansens ideologiska glasögon.
Under valåret 2010 lånar svenska staten - via Riksgälden - upp 106 miljarder kronor för att kunna sänka inkomstskatterna, höja bidragen till kommuner och landsting, stimulera företagandet och öka antalet utbildningsplatser.
Det räcker inte. Delvis därför att satsningarna på bland annat kommunsektorn och vuxenutbildningen kommer för sent och är av högst tillfällig nödhjälpskaraktär. Trots miljardregnet nästa år fortsätter arbetslösheten att öka. Från 393 000 personer i augusti till omkring 570 000 personer i genomsnitt under helåret 2011. Under sommarmånaderna kommer långt över 600 000 personer att gå utan jobb.
Läget på arbetsmarknaden är med andra ord lika uselt som under början av 1990-talet. Men då var krisen hemmalagad. Nu är nergången global och det lilla exportberoende Sverige drabbas särskilt hårt.
Hittills har 100 000 jobb försvunnit sedan toppnoteringen i mitten av förra året. Ytterligare 200 000 försvinner innan det vänder. Hur många kommer aldrig tillbaka i jobb igen? Kanske en av tre, som statliga Konjunkturinstitutet, TCO och andra tror.
Sämst ser det ut i det privata näringslivet där sammanlagt 240 000 jobb går upp i rök, förhoppningsvis tillfälligt. I den offentliga sektorn; stat, kommun och landsting, pulvriseras 60 000 jobb. Utan de höjda statsbidragen hade ytterligare 23 000helårsanställda drabbats enligt finansministern.
På valdagen nästa år kommer det med största sannolikhet inte se lika bra ut för regeringen och dess ibland väl "slickade" PR-budskap. Det kommer att krävas rasande skickliga allianspedagoger för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga bör väljas om.
Men som finansminister Anders Borg visade i svenska riksdagens budgetdebatt den 21 september är han både smart och rätt skicklig, han får alls inte underskattas trots att verkligheten just nu jävar hans budskap. Det var onekligen ingalunda osmart gjort när han i duellen med oppositionens - socialdemokraternas ekonomiske talesperson - Thomas Östros valde att citera valda delar ur S senaste budgetar innan maktskiftet hösten 2006. Klassklyftorna växte också då - delvis som en följd av krisbekämpningspolitiken på 90-talet och, delvis för att S då i regeringsställning ibland "tog i för mycket" och sedan inte hade förstånd att återställa vissa ting i tid.
Här borde S - med olika fördelningspolitiska studier som grund - varit snabbare med att självkritiskt våga erkänna att riktigt allt blev inte riktigt så bra som deras väljare hade velat och önskat. Hade man gjort det i tid, hade läget opinionsmässigt och taktiskt sannolikt varit något bättre nu - sett utifrån ett samhälls- och regeringskritiskt perspektiv. Och det som brukar vara lite av klassisk socialdemokratis främsta signum. Men på senare år har det nog varit lite sämre beställt med just detta.
Så finansminister Borg och - delvis även - statsminister Reinfeldt är en svår motståndare, skicklig - absolut. Men i replikväxlingarna med oppositionen blir han - som fallet var i debatten den 21 september om regeringens sista riktiga budget före valet - lite för agressiv och självgod. Sånt brukar göra att man tappar i trovärdighet, och just det gjorde Borg också i budgetdebattens dueller med oppositionens Thomas Östros. Östros håller ibland en väl vag och försiktig ton men denna gång "tog han för sig" på ett sätt som uppfattades som positivt av många också utanför den närmaste hejaklacken.
Som sagt: Det kommer att krävas rasande skickliga, borgerliga allianspedagoger i sittande regering för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga - jobben. Å andra sidan kan också det lyckas, om oppositionen uppträder för svagt, tövande ängsligt och om man inte våga vara tydliga och väljarstödsvinnande i sin alternativa politik. Då kan det ändå möjligen gå att vinna ett omval för den borgerliga alliansen. Men verkligheten kommer valåret 2010 - med rekordarbetslöshet och växande utanförskap etc - inte att vara på den sittande Reinfeldt-ledda, borgerliga regeringens sida.
Så sköter den rödgröna oppositionen sina kort hyggligt bra så har de med den här verkligheten i ryggen ändå - som även opinionssiffrorna visar - rätt goda chanser att vinna kommande val den 19 september 2010. Men opinionssiffror är en sak, verkligheten och valrörelser något helt annat.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)
PS. I sin senaste OECD-publikantionen Employment Outlook skaffar sig OECD nu mer än en armbågs lucka till en ensidig aktiveringspolitik, som främst fokuserar på jobbcoaching och hårdhänt disciplinering. (Det som Borg på finansen och den där statssekr. Sönnergård m fl är stora advokater för.) I den lågkonjunktur vi nu är mitt uppe i, när antalet lediga arbetstillfällen är kraftigt begränsade, menar OECD att denna politik är otillräcklig. Dessutom lyfter man fram att olika ”garantiinsatser” i regel tenderar att sättas in för sent. Precis det som nu är fallet med den typ av ungdomsinsatser och Jobb- och Utvecklingsgaranti som regeringen Reinfeldt nu för fram.
När kommer motsvarande erkännande om att denna väl ensidiga aktivitetspolitik inte räcker för att på allvar föra många av dem som nu hamnar helt utanför i nåt som ens närmar sig en anställning, om så bara på halv- eller deltid?
Historiskt krisläge, växande utanförskap och jobblöshet - men hur går det i valet?
Efter finansminister Anders Borgs budgetpresentation i Sveriges riksdag måndagen den 21 september 2009 kan följande konstateras: Läget lika uselt som under 90-talets värsa kris.
Enligt finansminister Anders Borg befinner sig Sverige i ett ”historiskt krisläge”. Förvisso. Det kan man hålla med om. Läget är lika uselt som under 90-talet. Absolut inte bättre.
Om två år beräknas 570 000 personer gå utan jobb. 570 tusen utan jobb är ingen liten siffra och deras egen prognos är att det så kallade utanförskapet - paradfrågan i valet 2006 när det vann makten - har då till hösten 2010 ökat med 270 000 personer. Knappast en framgångssaga ens sett med den blå alliansens ideologiska glasögon.
Under valåret 2010 lånar svenska staten - via Riksgälden - upp 106 miljarder kronor för att kunna sänka inkomstskatterna, höja bidragen till kommuner och landsting, stimulera företagandet och öka antalet utbildningsplatser.
Det räcker inte. Delvis därför att satsningarna på bland annat kommunsektorn och vuxenutbildningen kommer för sent och är av högst tillfällig nödhjälpskaraktär. Trots miljardregnet nästa år fortsätter arbetslösheten att öka. Från 393 000 personer i augusti till omkring 570 000 personer i genomsnitt under helåret 2011. Under sommarmånaderna kommer långt över 600 000 personer att gå utan jobb.
Läget på arbetsmarknaden är med andra ord lika uselt som under början av 1990-talet. Men då var krisen hemmalagad. Nu är nergången global och det lilla exportberoende Sverige drabbas särskilt hårt.
Hittills har 100 000 jobb försvunnit sedan toppnoteringen i mitten av förra året. Ytterligare 200 000 försvinner innan det vänder. Hur många kommer aldrig tillbaka i jobb igen? Kanske en av tre, som statliga Konjunkturinstitutet, TCO och andra tror.
Sämst ser det ut i det privata näringslivet där sammanlagt 240 000 jobb går upp i rök, förhoppningsvis tillfälligt. I den offentliga sektorn; stat, kommun och landsting, pulvriseras 60 000 jobb. Utan de höjda statsbidragen hade ytterligare 23 000helårsanställda drabbats enligt finansministern.
På valdagen nästa år kommer det med största sannolikhet inte se lika bra ut för regeringen och dess ibland väl "slickade" PR-budskap. Det kommer att krävas rasande skickliga allianspedagoger för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga bör väljas om.
Men som finansminister Anders Borg visade i svenska riksdagens budgetdebatt den 21 september är han både smart och rätt skicklig, han får alls inte underskattas trots att verkligheten just nu jävar hans budskap. Det var onekligen ingalunda osmart gjort när han i duellen med oppositionens - socialdemokraternas ekonomiske talesperson - Thomas Östros valde att citera valda delar ur S senaste budgetar innan maktskiftet hösten 2006. Klassklyftorna växte också då - delvis som en följd av krisbekämpningspolitiken på 90-talet och, delvis för att S då i regeringsställning ibland "tog i för mycket" och sedan inte hade förstånd att återställa vissa ting i tid.
Här borde S - med olika fördelningspolitiska studier som grund - varit snabbare med att självkritiskt våga erkänna att riktigt allt blev inte riktigt så bra som deras väljare hade velat och önskat. Hade man gjort det i tid, hade läget opinionsmässigt och taktiskt sannolikt varit något bättre nu - sett utifrån ett samhälls- och regeringskritiskt perspektiv. Och det som brukar vara lite av klassisk socialdemokratis främsta signum. Men på senare år har det nog varit lite sämre beställt med just detta.
Så finansminister Borg och - delvis även - statsminister Reinfeldt är en svår motståndare, skicklig - absolut. Men i replikväxlingarna med oppositionen blir han - som fallet var i debatten den 21 september om regeringens sista riktiga budget före valet - lite för agressiv och självgod. Sånt brukar göra att man tappar i trovärdighet, och just det gjorde Borg också i budgetdebattens dueller med oppositionens Thomas Östros. Östros håller ibland en väl vag och försiktig ton men denna gång "tog han för sig" på ett sätt som uppfattades som positivt av många också utanför den närmaste hejaklacken.
Som sagt: Det kommer att krävas rasande skickliga, borgerliga allianspedagoger i sittande regering för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga - jobben. Å andra sidan kan också det lyckas, om oppositionen uppträder för svagt, tövande ängsligt och om man inte våga vara tydliga och väljarstödsvinnande i sin alternativa politik. Då kan det ändå möjligen gå att vinna ett omval för den borgerliga alliansen. Men verkligheten kommer valåret 2010 - med rekordarbetslöshet och växande utanförskap etc - inte att vara på den sittande Reinfeldt-ledda, borgerliga regeringens sida.
Så sköter den rödgröna oppositionen sina kort hyggligt bra så har de med den här verkligheten i ryggen ändå - som även opinionssiffrorna visar - rätt goda chanser att vinna kommande val den 19 september 2010. Men opinionssiffror är en sak, verkligheten och valrörelser något helt annat.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)
PS. I sin senaste OECD-publikantionen Employment Outlook skaffar sig OECD nu mer än en armbågs lucka till en ensidig aktiveringspolitik, som främst fokuserar på jobbcoaching och hårdhänt disciplinering. (Det som Borg på finansen och den där statssekr. Sönnergård m fl är stora advokater för.) I den lågkonjunktur vi nu är mitt uppe i, när antalet lediga arbetstillfällen är kraftigt begränsade, menar OECD att denna politik är otillräcklig. Dessutom lyfter man fram att olika ”garantiinsatser” i regel tenderar att sättas in för sent. Precis det som nu är fallet med den typ av ungdomsinsatser och Jobb- och Utvecklingsgaranti som regeringen Reinfeldt nu för fram.
När kommer motsvarande erkännande om att denna väl ensidiga aktivitetspolitik inte räcker för att på allvar föra många av dem som nu hamnar helt utanför i nåt som ens närmar sig en anställning, om så bara på halv- eller deltid?
posted by rbjorkenwall at 5:39 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home