Moderatstämman, Reinfeldt och hans "Erlanderdröm"
(Införd i bl a Arbetarbladet 4 september m fl)
Observerat och värderat:
Till dem som har ska vara givet ännu mer - Reinfeldts icke-Erlanderlinje
Sedan moderaterna och deras borgerliga undersåtar kom till makten har de blå sänkt skatterna för dem som tjänar mest. De har slopat förmögenhetsskatten, så att de med mycket pengar i plånboken i snitt får 2 000 kronor mer i plånboken varje månad. De har gjort om fastighetsskatten, till en fastighetsavgift, som missgynnar dem som bor i skogslän som Norrbotten, Jämtland, Dalarna, Värmland etc. De som tjänar på det är de som har jättevillor i storstadsområdena - i starka m-fästen som Danderyd, Täby och Askim m fl. När blev det rimligt och rättvist att slott och koja ska beskattas lika?
Lägg så till detta att regeringen - som ogillar allt vad statligt ägande heter - exempelvis sålde ut det synnerligen lönsamma statliga bolaget Vin och Sprit - en ren förlustaffär, eftersom bolaget drog in oerhört mycket pengar till staten, som sedan användes till välfärd med mera. Detta och andra liknande utförsäljningar gör att det nu kommer in mindre pengar i statskassan, och därmed finns det mindre pengar i statskassan att fördela.
Samtidigt är utvecklingen sådan att allt fler blir arbetslösa (100 000 fler, och många av dessa kommer aldrig tillbaka i jobb igen), och en hel del av dessa har gått ur facket och a-kassan därför att de inte har råd att vara kvar som medlemmar. Det beror på att regeringen drog in det statliga bidraget till a-kassan, så att kassorna tvingades höja avgiften. När fler blir arbetslösa, och färre får a-kassa, ökar antalet som går på socialbidrag. Genom det belastas kommunernas ekonomi extra mycket.
Den här allt större klyftan och uppdelningen mellan nyttiga och onyttiga medborgare var ett fullständigt groteskt synsätt i Tage Erlanders värld och hans idé om det starka samhället. Detta apropå att Reinfeldt nu vill bli en ny "Erlander"...(jfr m-stämman och m-ledaren Reinfeldts tal där i Västerås nyligen).
Erlanders vision var - vilket den som kan sin politiska historia vet - den motsatta i jämförelse med Reinfeldts "smarta" steg-för-steg systemskiftespolitik. Erlanders - liksom ännu socialdem. på 80-talet, nu är det mera tveksamt - byggde på att människor i samverkan och solidaritet skapar ett samhälle, vars insatser så långt som möjligt anpassas efter individernas särskilda förutsättningar och intressen för att därmed vidga de enskilda människornas valfrihet, som det hette i den klassiska skriften av honom "Valfrihetens samhälle" från socialdemokratins storhetstid 1962.
Det är något helt annat än Reinfeldts visioner, där plånbokens tjocklek avgör vilken valfrihet - och livschanser - individen har. I praktiken.
Den socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss - tyvärr sannolikt rätt obekant även för många unga inom s idag - brukade alltid säga när de politiska värdeladdade honnörsorden korsade luften från alla håll, att man måste alltid fråga:"Frihet för vem?" och "Valfrihet för vem?". Och därmed bringa något lite mera reda i begreppen och den politiska retoriken.
I det innehållslösa, inte sällan sövande politiska snömos som Fredrik Reinfeldt ägnar sig åt finns inga ambitioner att klargöra någonting utan är bara ett försök att lägga ut nya dimridåer. Samtidigt som han drömmer om att bli en ny statsman i Erlanders klass. Men det lär han nog aldrig bli.
Men hans försök att etablera sig ännu mera på det politiska mittfältet för att försöka dra till sig socialdemokratiska sympatisörer är dock inte helt riskfritt. Det kan bli svårt att hålla ihop alla trådarna till m-partiets traditionella konservativa stödtrupper och en och annan har redan på m-stämman och i media flöjtat om detta.
Reinfeldts försvar för arbetsrätten (LAS och annat) är inte precis oomtvistat inom partiet. Går inte den oblyga flirten med s väljarbas hem utan han, i likhet med Bildt och Fälldin, nödgas flytta ut ur Rosenbad redan efter en valperiod (men då måste oppositionen bli vassare!) kommer kritiken mot honom att återkomma med ny tyngd. Tills vidare - med goda personliga opinionssiffror i ryggen - seglar han dock på en framgångsvåg och har, så här långt, det mesta under kontroll.
Sedan kan man naturligtvis fråga vad de tre andra partiledarna i högeralliansen dvärgpartier tycker och tänker när de blir betraktade av Reinfeldt som någon sorts marginaliserade "andens lättmatroser" (Gunnar Sträng-epitet om lättviktiga motståndare) på den moderatstyrda regeringsskutan? Eller sitter de still i båten för att därmed intala sig själva att detta ökar deras chanser att fortsätta vid maktens grytor ytterligare en mandatperiod?
/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Observerat och värderat:
Till dem som har ska vara givet ännu mer - Reinfeldts icke-Erlanderlinje
Sedan moderaterna och deras borgerliga undersåtar kom till makten har de blå sänkt skatterna för dem som tjänar mest. De har slopat förmögenhetsskatten, så att de med mycket pengar i plånboken i snitt får 2 000 kronor mer i plånboken varje månad. De har gjort om fastighetsskatten, till en fastighetsavgift, som missgynnar dem som bor i skogslän som Norrbotten, Jämtland, Dalarna, Värmland etc. De som tjänar på det är de som har jättevillor i storstadsområdena - i starka m-fästen som Danderyd, Täby och Askim m fl. När blev det rimligt och rättvist att slott och koja ska beskattas lika?
Lägg så till detta att regeringen - som ogillar allt vad statligt ägande heter - exempelvis sålde ut det synnerligen lönsamma statliga bolaget Vin och Sprit - en ren förlustaffär, eftersom bolaget drog in oerhört mycket pengar till staten, som sedan användes till välfärd med mera. Detta och andra liknande utförsäljningar gör att det nu kommer in mindre pengar i statskassan, och därmed finns det mindre pengar i statskassan att fördela.
Samtidigt är utvecklingen sådan att allt fler blir arbetslösa (100 000 fler, och många av dessa kommer aldrig tillbaka i jobb igen), och en hel del av dessa har gått ur facket och a-kassan därför att de inte har råd att vara kvar som medlemmar. Det beror på att regeringen drog in det statliga bidraget till a-kassan, så att kassorna tvingades höja avgiften. När fler blir arbetslösa, och färre får a-kassa, ökar antalet som går på socialbidrag. Genom det belastas kommunernas ekonomi extra mycket.
Den här allt större klyftan och uppdelningen mellan nyttiga och onyttiga medborgare var ett fullständigt groteskt synsätt i Tage Erlanders värld och hans idé om det starka samhället. Detta apropå att Reinfeldt nu vill bli en ny "Erlander"...(jfr m-stämman och m-ledaren Reinfeldts tal där i Västerås nyligen).
Erlanders vision var - vilket den som kan sin politiska historia vet - den motsatta i jämförelse med Reinfeldts "smarta" steg-för-steg systemskiftespolitik. Erlanders - liksom ännu socialdem. på 80-talet, nu är det mera tveksamt - byggde på att människor i samverkan och solidaritet skapar ett samhälle, vars insatser så långt som möjligt anpassas efter individernas särskilda förutsättningar och intressen för att därmed vidga de enskilda människornas valfrihet, som det hette i den klassiska skriften av honom "Valfrihetens samhälle" från socialdemokratins storhetstid 1962.
Det är något helt annat än Reinfeldts visioner, där plånbokens tjocklek avgör vilken valfrihet - och livschanser - individen har. I praktiken.
Den socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss - tyvärr sannolikt rätt obekant även för många unga inom s idag - brukade alltid säga när de politiska värdeladdade honnörsorden korsade luften från alla håll, att man måste alltid fråga:"Frihet för vem?" och "Valfrihet för vem?". Och därmed bringa något lite mera reda i begreppen och den politiska retoriken.
I det innehållslösa, inte sällan sövande politiska snömos som Fredrik Reinfeldt ägnar sig åt finns inga ambitioner att klargöra någonting utan är bara ett försök att lägga ut nya dimridåer. Samtidigt som han drömmer om att bli en ny statsman i Erlanders klass. Men det lär han nog aldrig bli.
Men hans försök att etablera sig ännu mera på det politiska mittfältet för att försöka dra till sig socialdemokratiska sympatisörer är dock inte helt riskfritt. Det kan bli svårt att hålla ihop alla trådarna till m-partiets traditionella konservativa stödtrupper och en och annan har redan på m-stämman och i media flöjtat om detta.
Reinfeldts försvar för arbetsrätten (LAS och annat) är inte precis oomtvistat inom partiet. Går inte den oblyga flirten med s väljarbas hem utan han, i likhet med Bildt och Fälldin, nödgas flytta ut ur Rosenbad redan efter en valperiod (men då måste oppositionen bli vassare!) kommer kritiken mot honom att återkomma med ny tyngd. Tills vidare - med goda personliga opinionssiffror i ryggen - seglar han dock på en framgångsvåg och har, så här långt, det mesta under kontroll.
Sedan kan man naturligtvis fråga vad de tre andra partiledarna i högeralliansen dvärgpartier tycker och tänker när de blir betraktade av Reinfeldt som någon sorts marginaliserade "andens lättmatroser" (Gunnar Sträng-epitet om lättviktiga motståndare) på den moderatstyrda regeringsskutan? Eller sitter de still i båten för att därmed intala sig själva att detta ökar deras chanser att fortsätta vid maktens grytor ytterligare en mandatperiod?
/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 6:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home