En professor försvarar social dumpning och fri rörlighet i utländsk press
Observerat:
EG-rätten och den fria rörligheten - argument som känns igen i utländsk press
En svensk ekonomiprofessor, Mats Persson, har i brittiska The Guardian den 12 februari hyllat EG-domstolen för att den i sin Lavaldom - lettiska skolbygget i Vaxholm - häromåret omtolkade EU:s eget utstationeringsdirektiv (artikel 3.7) från att vara ett minimidirektiv till ett maximidirektiv. Möjligheten att ställa högre krav än utländska, utstationerade företags anställda än enbart minimilön togs i praktiken bort för svenska och andra fackliga organisationer i och med EG-domen i Lavalmålet.
Eller med andra ord: domen öppnade för att rätten till olikabehandling, inte likabehandling, av svensk och utländsk arbetskraft. Samma lön och övriga villkor behöver inte betalas ut oavsett ursprung på arbetskraften. Det räcker med minimilön för den utländska arbetskraften så har en arbetsgivarde uppfyllt vad EG-domstolen menar krävs i sin omtolkning av utstationeringsdirektivet. Och efter Laval har andra EG-domar följt samma omtolkade, snäva linje.
Med Laval och andra liknande domar har slussarna öppnats för social dumpning - uppdelning i A- och B-lag - på svensk arbetsmarknad mellan inhemsk, svensk och gästande utländsk arbetskraft.
Men det menar nationalekonomen Mats Persson i sin på flera punkter grovt felaktiga artikel - "Keep European workers moving" (The Guardian, 12/2-09) - uppenbarligen är helt i sin ordning. Mats Persson - en gång rådgivare åt Allan Larsson - torgför i The Guardian i skenbart vetenskaplig drapering åsikter med nyliberal marknadsprofil av ett slag som man ibland kan höra från ogenomtänkta arbetsgivarerepresentater.
I sin artikel vill han inte heller inse att osaklig särbehandling av gästande kontra inhemsk arbetskraft riskerar att föda social oro, som fallet var i strejken nyligen i Lincolnshire när entreprenadfirman där bara valde att anlita enbart utländsk arbetskraft. Därför tog brittiska facket till konfliktåtgärder där.
Det enda hållbara i längden är och förblir likabehandling vad gäller lön och sociala villkor för såväl inhemsk som gästande, utländsk arbetskraft.
Men i Perssons oproblematiska värld av fri, oreglerad rörlighet så är det tydligen viktigare att "Europas arbetare rör på sig". Underordnat är sedan om det sker på villkor som ger dem dubbelt eller tredubbelt lägre lön och sämre försäkringsskydd än den inhemska (värdlandets) arbetskraftens i kollektivavtal reglerade löner och anställningsvillkor. Minimilön räcker, anser uppenbarligen professor Persson när han torgför sina åsikter på utländsk botten. Om denna särbehandling sedan skapar konflikter och oro på arbetsmarknaden, leder till en uppdelning i A- och B-lag, social dumpning - ja, det får man tydligen ta.
Ingenstans i Perssons artikel står det att lettiska Laval sponsrades av Svenskt näringsliv i processerna och att de lettiska byggjobbarnas lön var 35 kr i timmen. Dessutom har han fel när han i artikeln påstår att Laval gick i konkurs. Det har företaget inte alls gjort.
Men det är väl som med arbetsgivarna (se deras synpunkter i Stråths Lavalutredning) att även professor Persson tydligen underförstått önskar och vill att svensk och dansk fackföreningsrörelse ska överge sin hävdvunna praxis att reglera villkoren på arbetsmarknaden med sina motparter i avtal och inte i lag (läs minimilönelag).
På en punkt kan dock professor Persson ha en poäng i sin artikel i The Guardian, nämligen att vissa - ex.vis byggbranschens - kollektivavtal kunde vara mera genomskinliga och lättare att förstå. Men kollektivavtal bärs av arbetsgivare och fackförbund, så ansvaret för en förändring där ligger på båda parterna.
Ibland är det intressant att läsa artiklar i utländsk press av svenska forskare och "förstå-sig-påare" som lite naknare än på hemmaplan visar vad de egentligen tycker och tänker. Exempelvis att professor Persson - i likhet med nyliberala arbetsgivare - inte vill ha några "hinder" (no more barriers) för den fria rörligheten. Tar man del av sådana budskap i utländsk press av svenska forskare blir liksom lite lättare då att se var man har sina "pappenheimare".
Sedan kan man undra lite: är avsikten med sådan publicitet att dra sitt strå till stacken och försämra oddsen ytterligare något lite vid kommande framstötar i EU-systemet att försöka förändra EG-rätten så att den fria rörligheten inte ska ske på villkor som sätter löntagar- och konsumentintressena i strykklass. Ty här råder inget jämlikt partsförhållanden som det nu ser ut.
Robert Björkenwall,frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
EG-rätten och den fria rörligheten - argument som känns igen i utländsk press
En svensk ekonomiprofessor, Mats Persson, har i brittiska The Guardian den 12 februari hyllat EG-domstolen för att den i sin Lavaldom - lettiska skolbygget i Vaxholm - häromåret omtolkade EU:s eget utstationeringsdirektiv (artikel 3.7) från att vara ett minimidirektiv till ett maximidirektiv. Möjligheten att ställa högre krav än utländska, utstationerade företags anställda än enbart minimilön togs i praktiken bort för svenska och andra fackliga organisationer i och med EG-domen i Lavalmålet.
Eller med andra ord: domen öppnade för att rätten till olikabehandling, inte likabehandling, av svensk och utländsk arbetskraft. Samma lön och övriga villkor behöver inte betalas ut oavsett ursprung på arbetskraften. Det räcker med minimilön för den utländska arbetskraften så har en arbetsgivarde uppfyllt vad EG-domstolen menar krävs i sin omtolkning av utstationeringsdirektivet. Och efter Laval har andra EG-domar följt samma omtolkade, snäva linje.
Med Laval och andra liknande domar har slussarna öppnats för social dumpning - uppdelning i A- och B-lag - på svensk arbetsmarknad mellan inhemsk, svensk och gästande utländsk arbetskraft.
Men det menar nationalekonomen Mats Persson i sin på flera punkter grovt felaktiga artikel - "Keep European workers moving" (The Guardian, 12/2-09) - uppenbarligen är helt i sin ordning. Mats Persson - en gång rådgivare åt Allan Larsson - torgför i The Guardian i skenbart vetenskaplig drapering åsikter med nyliberal marknadsprofil av ett slag som man ibland kan höra från ogenomtänkta arbetsgivarerepresentater.
I sin artikel vill han inte heller inse att osaklig särbehandling av gästande kontra inhemsk arbetskraft riskerar att föda social oro, som fallet var i strejken nyligen i Lincolnshire när entreprenadfirman där bara valde att anlita enbart utländsk arbetskraft. Därför tog brittiska facket till konfliktåtgärder där.
Det enda hållbara i längden är och förblir likabehandling vad gäller lön och sociala villkor för såväl inhemsk som gästande, utländsk arbetskraft.
Men i Perssons oproblematiska värld av fri, oreglerad rörlighet så är det tydligen viktigare att "Europas arbetare rör på sig". Underordnat är sedan om det sker på villkor som ger dem dubbelt eller tredubbelt lägre lön och sämre försäkringsskydd än den inhemska (värdlandets) arbetskraftens i kollektivavtal reglerade löner och anställningsvillkor. Minimilön räcker, anser uppenbarligen professor Persson när han torgför sina åsikter på utländsk botten. Om denna särbehandling sedan skapar konflikter och oro på arbetsmarknaden, leder till en uppdelning i A- och B-lag, social dumpning - ja, det får man tydligen ta.
Ingenstans i Perssons artikel står det att lettiska Laval sponsrades av Svenskt näringsliv i processerna och att de lettiska byggjobbarnas lön var 35 kr i timmen. Dessutom har han fel när han i artikeln påstår att Laval gick i konkurs. Det har företaget inte alls gjort.
Men det är väl som med arbetsgivarna (se deras synpunkter i Stråths Lavalutredning) att även professor Persson tydligen underförstått önskar och vill att svensk och dansk fackföreningsrörelse ska överge sin hävdvunna praxis att reglera villkoren på arbetsmarknaden med sina motparter i avtal och inte i lag (läs minimilönelag).
På en punkt kan dock professor Persson ha en poäng i sin artikel i The Guardian, nämligen att vissa - ex.vis byggbranschens - kollektivavtal kunde vara mera genomskinliga och lättare att förstå. Men kollektivavtal bärs av arbetsgivare och fackförbund, så ansvaret för en förändring där ligger på båda parterna.
Ibland är det intressant att läsa artiklar i utländsk press av svenska forskare och "förstå-sig-påare" som lite naknare än på hemmaplan visar vad de egentligen tycker och tänker. Exempelvis att professor Persson - i likhet med nyliberala arbetsgivare - inte vill ha några "hinder" (no more barriers) för den fria rörligheten. Tar man del av sådana budskap i utländsk press av svenska forskare blir liksom lite lättare då att se var man har sina "pappenheimare".
Sedan kan man undra lite: är avsikten med sådan publicitet att dra sitt strå till stacken och försämra oddsen ytterligare något lite vid kommande framstötar i EU-systemet att försöka förändra EG-rätten så att den fria rörligheten inte ska ske på villkor som sätter löntagar- och konsumentintressena i strykklass. Ty här råder inget jämlikt partsförhållanden som det nu ser ut.
Robert Björkenwall,frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:47 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home