Vad exemplen LKAB och SSAB lär om aktiv näringspolitik
Observerat och värderat:
Vad LKAB och SSAB lär om vikten av "tålmodig" näringspolitik bortom kvartalspolitiken
Björn Wahlström, SSAB:s förste vd, intervjuad i Dagens arbete, DA (industrifackens tidskrift) konstaterar att utan statens ingripande hade Sverige inte haft någon stålindustri värd namnet. Så är det. Sverige skulle varken ha haft SSAB - jag jobbade för koncernfacken ihop med Allan Larsson 1977-78 när SSAB skapades - eller LKAB utan stöd från staten. En borgerlig regering räddade stålindustrin, en socialdemokratisk regering, ledd av Olof Palme, räddade LKAB från nedläggning.
Staten gick in med kapital och gruvledningen omorganiserade, effektiviserade och införde ny teknik. Järngruvorna i Malmfälten, som stått på ruinens brant, förvandlades till rena guldgruvan. Staten har fått tillbaka sina pengar flera gånger om, Malmfälten lever och nya stora investeringar är på gång trots den världsomspännande krisen. Hade marknadsliberalerna - Maud Olofsson varit näringsminister och Reinfeldt statsminister då - fått råda skulle gruvhålen ha varit igenskottade.
Statens mångmiljardstöd till varvsindustrin kan kanske beskrivas med liknelsen kasta pengar i sjön, men vem tycker i dag att stödet till järn- och gruvindustrin var fel? Det finns optimister och visionärer som tror att den modell som räddade stålindustrin också kan fungera på bilindustrin. Dit hör den i regel så kloke Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet.
Sina tankegångar utveckar han i DA. Staten kan exempelvis gå in som beställare av avancerade fordon, hybridbilar. Det ger Saab och Volvo möjlighet att satsa på utveckling av nya produkter samtidigt som det skapar entusiasm och framtidstro bland de anställda.
Med LKAB:s och SSAB:s facit i hand förefaller det orimligt och i detta extrema krisläge oklokt att inte åtminstone ge Saab en ärlig chans. Det är lånegarantipengar från staten - skattebetalarnas pengar indirekt - som sätts på spel, men det är också löntagarnas. Det är folk av samma sort och fordonsindustrin beräknas sysselsätta sammanlagt 140 000 personer. Alternativet är att kasta ut dem till en mager försörjning på norra Europas sämsta a-kassa och kanske också början till slutet på hela svenska fordonsindustrin med alla dess underleverantörer och en bransch med 140 000 anställda. Så visst finns det motiv att tänka, och tänka igen och sedan också våga handla i stället för att agera ideologiskt enögt och "gånge denna kalk ifrån mig"-passivt som den blå alliansregeringen nu uppvisar.
Det har nämligen ingenting med aktiv näringspolitik att skaffa. Desto mer med ideologisk förblindning och kortsiktig kvartalspolitik/kvartalskapitalism.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Vad LKAB och SSAB lär om vikten av "tålmodig" näringspolitik bortom kvartalspolitiken
Björn Wahlström, SSAB:s förste vd, intervjuad i Dagens arbete, DA (industrifackens tidskrift) konstaterar att utan statens ingripande hade Sverige inte haft någon stålindustri värd namnet. Så är det. Sverige skulle varken ha haft SSAB - jag jobbade för koncernfacken ihop med Allan Larsson 1977-78 när SSAB skapades - eller LKAB utan stöd från staten. En borgerlig regering räddade stålindustrin, en socialdemokratisk regering, ledd av Olof Palme, räddade LKAB från nedläggning.
Staten gick in med kapital och gruvledningen omorganiserade, effektiviserade och införde ny teknik. Järngruvorna i Malmfälten, som stått på ruinens brant, förvandlades till rena guldgruvan. Staten har fått tillbaka sina pengar flera gånger om, Malmfälten lever och nya stora investeringar är på gång trots den världsomspännande krisen. Hade marknadsliberalerna - Maud Olofsson varit näringsminister och Reinfeldt statsminister då - fått råda skulle gruvhålen ha varit igenskottade.
Statens mångmiljardstöd till varvsindustrin kan kanske beskrivas med liknelsen kasta pengar i sjön, men vem tycker i dag att stödet till järn- och gruvindustrin var fel? Det finns optimister och visionärer som tror att den modell som räddade stålindustrin också kan fungera på bilindustrin. Dit hör den i regel så kloke Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet.
Sina tankegångar utveckar han i DA. Staten kan exempelvis gå in som beställare av avancerade fordon, hybridbilar. Det ger Saab och Volvo möjlighet att satsa på utveckling av nya produkter samtidigt som det skapar entusiasm och framtidstro bland de anställda.
Med LKAB:s och SSAB:s facit i hand förefaller det orimligt och i detta extrema krisläge oklokt att inte åtminstone ge Saab en ärlig chans. Det är lånegarantipengar från staten - skattebetalarnas pengar indirekt - som sätts på spel, men det är också löntagarnas. Det är folk av samma sort och fordonsindustrin beräknas sysselsätta sammanlagt 140 000 personer. Alternativet är att kasta ut dem till en mager försörjning på norra Europas sämsta a-kassa och kanske också början till slutet på hela svenska fordonsindustrin med alla dess underleverantörer och en bransch med 140 000 anställda. Så visst finns det motiv att tänka, och tänka igen och sedan också våga handla i stället för att agera ideologiskt enögt och "gånge denna kalk ifrån mig"-passivt som den blå alliansregeringen nu uppvisar.
Det har nämligen ingenting med aktiv näringspolitik att skaffa. Desto mer med ideologisk förblindning och kortsiktig kvartalspolitik/kvartalskapitalism.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 7:30 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home