Löntagarna, krisen och EU
Observerat och värderat:
Om löntagarintresset, krisen och EU-perspektivet
Löntagarna är i dag ställda under stor press för att godta försämrade villkor. Vi har en global finanskris som slår hårt mot vår ekonomi och arbetsmarknad. Krisen leder till stora varsel och lämnar tusentals arbetstagare utan jobb och därmed grundläggande försörjning och trygghet. Samtidigt som vi har en regering på hemmaplan som satsar blygsamma 0,4 % - men borde satsa 1,4 - 2 % - av Sveriges BNP för att på hemmaplan göra vad man kan för att motverka fallet i den inhemska efterfrågan och sysselsättningen.
De allt snabbare omställningarna på arbetsmarknaden och med allt större krav på flexibilitet med otrygga anställningar som följd skapar otrygghet och ohälsa för arbetstagare. Samtidigt med denna generella trend har vi på hemmaplan haft en urholkning av vårt trygghetsnät som gjort a-kassan till den sämsta i Norden och en sjukförsäkring som inte heller längre håller vad den tidigare lovade.
Denna utveckling är kortsiktig och gynnar inte tillväxten eller en hållbar utveckling. Den leder också till en ond spiral med ett ökat tryck på sociala och fackliga rättigheter.
Under de senaste åren har vi också kunnat bevittna hur EG-domstolen systematiskt - i det ena målet efter det andra; Laval, Viking, Rüffert - där grundläggande fackliga rättigheter ställts mot företagens intressen och ekonomiska friheter, valt att döma till fackens och därmed löntagarintressets nackdel. Laval-domen kom då som det första stora slaget mot facken i Sverige och Europa. Och har följts av flera liknande domar.
Risken är uppenbar att EU kommer att tvinga fram ett a-lag och ett b-lag på arbetsmarknaden där de som kommer från andra EU-länder och arbetar här inte får det skydd som svenska kollektivavtal innebär. Det öppnar för att de utnyttjas med sämre löner och villkor än sina svenska arbetskamrater.
För oss borde det här vara en helt oacceptabel utveckling. Den kan på sikt också leda till att villkoren för svenska löntagare och seriösa företag försämras när de ska konkurrera med social dumping.
Domarna från EU grundar sig på EUs fördragstext. Nu krävs därför att Sverige tar strid för en förändring av fördraget, eller ett bindande undantag, som garanterar att nationella avtal respekteras. Även de direktiv som gäller på området måste ändras så att detta klargörs. Men hur möjligt blir det om EU blir ännu "blåare" efter parlamentsvalet den 7 juni!?
Det är därför med stor oro och besvikelse som vi nu fått ta del av att EU-kommissionen inte har för avsikt att göra några som helst förändringar i lagstiftningen inom EU för att säkerställa att sociala och fackliga rättigheter respekteras och för att skapa en balans mellan dessa rättigheter och de ekonomiska friheterna.
EU-kommissionen visar på stor arrogans, inte bara mot de fackliga organisationerna och alla de löntagare som riskerar att utnyttjas och diskrimineras av, men också en fullständig maktfullkomlighet mot EU-parlamentet. När en ny EU-kommission ska godkännas av EU-parlamentet borde detta att vara en huvudfråga för socialdemokraterna i det nyvalda EU-parlamentet.
Det sker i dag en politisk maktöverföring från demokratiskt valda institutioner, ex.vis från vår riksdag till EG-domstolen. Vi ser också hur avregleringar av inre marknaden inom EU i kombination med ett allt mer gränsöverskridande arbete skapar utmaningar i form av ökad exploatering, diskriminering och växande risker för social dumping. EU, som tidigare satt ett golv med miniminivåer, går idag mer och mer mot att sätta tak i arbetsrättliga frågor. Och därmed öppna slussarna för social dumping och underbudskonkurrens.
Här hemma behöver vi en ny regering som tar sitt ansvar för att inte sälja ut den svenska kollektivavtalsmodellen med starka fackliga rättigheter och en arbetsmarknad fri från diskriminering och social dumping. Och på EU-planet behöver vi starka och frimodiga röster som i olika EU-sammanhang och beslutsorgan är beredda och vågar slåss för löntagarnas rättigheter.
Men kommer vi att få det? Och i så fall när?
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Följande lilla tabell visar hur stora (eller små) stimulanspaket olika regeringar har lagt (i procent av BNP):
Tyskland 1,4; Spanien 1,1,
Storbritannien 1,0; Sverige 0,4
Danmark 0,0 procent.
Eller med andra ord: Sverige under Reinfeldt satsar mindre än en tredjedel av vad man borde för att motverka krisen. Stimulanser motsvarande 2 procent av BNP är vad ex.vis Internationella valutafondens chef Strauss-Kahn anser borde satsas i nuläget för att förhindra att krisen blir ännu djupare. Obamas 800 miljarder dollars-paket uppfyller detta med viss råge.
Om löntagarintresset, krisen och EU-perspektivet
Löntagarna är i dag ställda under stor press för att godta försämrade villkor. Vi har en global finanskris som slår hårt mot vår ekonomi och arbetsmarknad. Krisen leder till stora varsel och lämnar tusentals arbetstagare utan jobb och därmed grundläggande försörjning och trygghet. Samtidigt som vi har en regering på hemmaplan som satsar blygsamma 0,4 % - men borde satsa 1,4 - 2 % - av Sveriges BNP för att på hemmaplan göra vad man kan för att motverka fallet i den inhemska efterfrågan och sysselsättningen.
De allt snabbare omställningarna på arbetsmarknaden och med allt större krav på flexibilitet med otrygga anställningar som följd skapar otrygghet och ohälsa för arbetstagare. Samtidigt med denna generella trend har vi på hemmaplan haft en urholkning av vårt trygghetsnät som gjort a-kassan till den sämsta i Norden och en sjukförsäkring som inte heller längre håller vad den tidigare lovade.
Denna utveckling är kortsiktig och gynnar inte tillväxten eller en hållbar utveckling. Den leder också till en ond spiral med ett ökat tryck på sociala och fackliga rättigheter.
Under de senaste åren har vi också kunnat bevittna hur EG-domstolen systematiskt - i det ena målet efter det andra; Laval, Viking, Rüffert - där grundläggande fackliga rättigheter ställts mot företagens intressen och ekonomiska friheter, valt att döma till fackens och därmed löntagarintressets nackdel. Laval-domen kom då som det första stora slaget mot facken i Sverige och Europa. Och har följts av flera liknande domar.
Risken är uppenbar att EU kommer att tvinga fram ett a-lag och ett b-lag på arbetsmarknaden där de som kommer från andra EU-länder och arbetar här inte får det skydd som svenska kollektivavtal innebär. Det öppnar för att de utnyttjas med sämre löner och villkor än sina svenska arbetskamrater.
För oss borde det här vara en helt oacceptabel utveckling. Den kan på sikt också leda till att villkoren för svenska löntagare och seriösa företag försämras när de ska konkurrera med social dumping.
Domarna från EU grundar sig på EUs fördragstext. Nu krävs därför att Sverige tar strid för en förändring av fördraget, eller ett bindande undantag, som garanterar att nationella avtal respekteras. Även de direktiv som gäller på området måste ändras så att detta klargörs. Men hur möjligt blir det om EU blir ännu "blåare" efter parlamentsvalet den 7 juni!?
Det är därför med stor oro och besvikelse som vi nu fått ta del av att EU-kommissionen inte har för avsikt att göra några som helst förändringar i lagstiftningen inom EU för att säkerställa att sociala och fackliga rättigheter respekteras och för att skapa en balans mellan dessa rättigheter och de ekonomiska friheterna.
EU-kommissionen visar på stor arrogans, inte bara mot de fackliga organisationerna och alla de löntagare som riskerar att utnyttjas och diskrimineras av, men också en fullständig maktfullkomlighet mot EU-parlamentet. När en ny EU-kommission ska godkännas av EU-parlamentet borde detta att vara en huvudfråga för socialdemokraterna i det nyvalda EU-parlamentet.
Det sker i dag en politisk maktöverföring från demokratiskt valda institutioner, ex.vis från vår riksdag till EG-domstolen. Vi ser också hur avregleringar av inre marknaden inom EU i kombination med ett allt mer gränsöverskridande arbete skapar utmaningar i form av ökad exploatering, diskriminering och växande risker för social dumping. EU, som tidigare satt ett golv med miniminivåer, går idag mer och mer mot att sätta tak i arbetsrättliga frågor. Och därmed öppna slussarna för social dumping och underbudskonkurrens.
Här hemma behöver vi en ny regering som tar sitt ansvar för att inte sälja ut den svenska kollektivavtalsmodellen med starka fackliga rättigheter och en arbetsmarknad fri från diskriminering och social dumping. Och på EU-planet behöver vi starka och frimodiga röster som i olika EU-sammanhang och beslutsorgan är beredda och vågar slåss för löntagarnas rättigheter.
Men kommer vi att få det? Och i så fall när?
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Följande lilla tabell visar hur stora (eller små) stimulanspaket olika regeringar har lagt (i procent av BNP):
Tyskland 1,4; Spanien 1,1,
Storbritannien 1,0; Sverige 0,4
Danmark 0,0 procent.
Eller med andra ord: Sverige under Reinfeldt satsar mindre än en tredjedel av vad man borde för att motverka krisen. Stimulanser motsvarande 2 procent av BNP är vad ex.vis Internationella valutafondens chef Strauss-Kahn anser borde satsas i nuläget för att förhindra att krisen blir ännu djupare. Obamas 800 miljarder dollars-paket uppfyller detta med viss råge.
posted by rbjorkenwall at 2:46 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home