Om några läsvärda böcker - skönlitteratur och fakta
Läsvärt – om några bra böcker som satt sina spår
P O Enquists ”Ett annat liv” (Norstedts) – en roman som inte är en självbiografi men ändå den sanna berättelsen om vissa valda delar av den framgångsrika författarens liv. Det är tveklöst en av de allra bästa böckerna jag läst vintern 2008/2009 av denna inte bara i vårt land utan även i övriga Europa högt rankade intellektuella ikon.
Pojken Per-Olas resa från det fromma byskollärarhemmet i Hjoggböle i Västerbotten, via idrotten, studierna i Uppsala, författardebuten, alla framgångarna - och hur han till slut reser sig från alkoholdimmornas träsk och förmår skriva den mästerliga Kapten Nemos bibliotek är fascinerande läsning.
I boken ger Enquist ytterligare intressanta bakgrunder till hans "Balututlämningen", hans samtal med Wigforss, Undén, Erlander, baltiska sossar (bl a en lettisk ekonomiprofessors öde - Fricis Menders - lite efter att boken kom ut. Intressant, en hel del nytt; sånt han inte tog med i sin dokumentärroman. Den där lettiske socialdemokraten Menders var ju god vän med Bruno Kallnigs, den kanske mest kände s-exilpolitikern bland balterna i Sverige...
Noterar också att Enquist, helt korrekt (s.192 i boken), skriver att självkritik inte är arbetarrörelsens starka sida, "förväxlas gärna med illojalitet". Nog känns det där igen - också å 2009. (Boken utläst 30/1-09)
Enquists beskrivning av den spröde men glasklare Wigforss i Vejbystrand ger också igenkännandets vibbar. Precis så var han när jag - ihop med några SSU-are från Göteborg - besökte honom en sensommardag 1971...De där timmarna på W:s veranda i Vejbystrand har vi som var med ännu i gott minne. Det var minnesvärda timmar!
Le Clézios Afrikanen
Samma positiva omdöme kan jag även ge om nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios porträtt om hans far och läkare i lilla men fina bok ”Afrikanen” (Grate). På ett anspråkslöst enkelt men djupt fascinerande sätt berättar han om sina två uppväxtår i Nigeria och om tropiska medicin-läkaren och pappas liv där och i Kamerun, som kom att prägla honom för evigt. Och göra pappan till den mesta afrikanen i familjen Le Clézio. Också det en mycket fin läsupplevelse några vinterdagar i början av 2009. (Läst 3 jan. -09 och omläst 4-6 februari)
Strukturproblem och ledningskris i svensk polis
För att civilsamhället och relationerna människor emellan ska fungera någorlunda bra är det grundläggande viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen. Men gör de alltid det? Tveksamt, det framgår när man läser den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, illustrativt och tydligt, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär.
Huvudtesen i boken är att polisen fortsatt lider av lednings- och strukturproblem, som bl a pekades ut i den s k Göteborgskommitténs betänkande ((SOU 2002:122 – en utvärdering av kravallerna och polisens arbete vid EU-toppmötet 2001) som en kärnproblem inom svensk polis. Och som man tyvärr ännu inte försökt rätta till, trots nya fel och missgrepp under senare år. Rönnegårds bok är bra läsning för den som vill förstå varför vi även i färska medierapporter från Malmö, Västsverige m fl fått oss till livs ett antal nya, färska exempel på problem som uppdagats inom svensk polis under 2008-2009. (Boken läst 27-30/11-08)
Nadelson – en ny bekanskap som gav mersmak
Efter den läsningen var det lagom att koppla av med den för mig rätt okända New York-författaren Reggie Nadelson och hennes kanonfina kriminalroman ”Rött spår” (Norstedts) om den rysk-judiske kriminalpolisen Artie Cohen och hans jakt bland ryska emigrantskummisar och andra på vem som tagit livet av hans gamle vän, tevejournalisten Sid McKay. Boken har det mesta: lysande personporträtt, spännande, bladvändande intrig och en skildring av New York som gör en sugen på att genast åka dit. (Boken läst 16-18 februari 2009)
Reggie Nadelson läser jag gärna fler böcker av.
Åsa Larsson och Åke Edwardsson samt Jo Nesbo - två goda svenskar och en utmärkt norsk skribent i klassen allra bäst i krimgenren i Norden
Samma sak kan utan vidare sägas om den språkligt mycket drivna ex-juristen Åsa Larsson som i sen senaste roman ”Till dess din vrede upphör” (Bonniers), en bok som höjer sig över det mesta som i vårt land skrivs i den här genren. Återigen är det miljöskildringen från Kiruna-byn Vittangi med omgivningar samt uppnystandet av dess fördolda hemligheter med alla lögner, rädslor och hot som gör boken till en av senhöstens och vinterns behållningar under 2008/2009 för min del. (Boken läst i skiftet okt./nov-08)
Detsamma säger jag också om den strålande finalen för kommissarie Erik Winter i Åke Edwardssons "Den sista vintern" (Norstedts). I denna tionde och sista roman om den filosofiskt svårmodige men mycket passionerade spanaren vid Göteborgspolisen sätter nu Åke Edwardsson en strålande fin punkt med en kusligt spännande story med reflektioner om spritens roll i olika familjetragedier. Dialogen och upplösningen i den sista vintern är mästerligt utförd av denna klassförfattare i krimgenren. (Boken läst den 5 februari 2009).
En annan som däremot lär fortsätta skriva rasande goda och samhällskritiska kriminalromaner är Norges just nu verkliga suverän i den genren. Det är Jo Nesbo, vars år 2008 på svenska utkomna mästerverk "Snömannen" är hans hittills bästa om kommissarie Harry Holes på en svårfångad seriemördare som länge gäckar också den skicklige men irrationelle Harry Hole. Den före detta optionsmäklaren och musikern Jo Nesbo skriver med ett driv som få kan konkurrera med och har därtill en kunskapsbank som omfattar det mesta mellan himmel och jord.
Den som aldrig läst Nesbos Harry Hole-böcker förut kan med fördel ta sig an just Snömannen. Men inte heller hans "Frälsaren" eller "Rödhake" är särskilt mycket sämre än mästerverket Snömannen. (Snömannen läste jag ut den 12 januari -09).
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
P O Enquists ”Ett annat liv” (Norstedts) – en roman som inte är en självbiografi men ändå den sanna berättelsen om vissa valda delar av den framgångsrika författarens liv. Det är tveklöst en av de allra bästa böckerna jag läst vintern 2008/2009 av denna inte bara i vårt land utan även i övriga Europa högt rankade intellektuella ikon.
Pojken Per-Olas resa från det fromma byskollärarhemmet i Hjoggböle i Västerbotten, via idrotten, studierna i Uppsala, författardebuten, alla framgångarna - och hur han till slut reser sig från alkoholdimmornas träsk och förmår skriva den mästerliga Kapten Nemos bibliotek är fascinerande läsning.
I boken ger Enquist ytterligare intressanta bakgrunder till hans "Balututlämningen", hans samtal med Wigforss, Undén, Erlander, baltiska sossar (bl a en lettisk ekonomiprofessors öde - Fricis Menders - lite efter att boken kom ut. Intressant, en hel del nytt; sånt han inte tog med i sin dokumentärroman. Den där lettiske socialdemokraten Menders var ju god vän med Bruno Kallnigs, den kanske mest kände s-exilpolitikern bland balterna i Sverige...
Noterar också att Enquist, helt korrekt (s.192 i boken), skriver att självkritik inte är arbetarrörelsens starka sida, "förväxlas gärna med illojalitet". Nog känns det där igen - också å 2009. (Boken utläst 30/1-09)
Enquists beskrivning av den spröde men glasklare Wigforss i Vejbystrand ger också igenkännandets vibbar. Precis så var han när jag - ihop med några SSU-are från Göteborg - besökte honom en sensommardag 1971...De där timmarna på W:s veranda i Vejbystrand har vi som var med ännu i gott minne. Det var minnesvärda timmar!
Le Clézios Afrikanen
Samma positiva omdöme kan jag även ge om nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios porträtt om hans far och läkare i lilla men fina bok ”Afrikanen” (Grate). På ett anspråkslöst enkelt men djupt fascinerande sätt berättar han om sina två uppväxtår i Nigeria och om tropiska medicin-läkaren och pappas liv där och i Kamerun, som kom att prägla honom för evigt. Och göra pappan till den mesta afrikanen i familjen Le Clézio. Också det en mycket fin läsupplevelse några vinterdagar i början av 2009. (Läst 3 jan. -09 och omläst 4-6 februari)
Strukturproblem och ledningskris i svensk polis
För att civilsamhället och relationerna människor emellan ska fungera någorlunda bra är det grundläggande viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen. Men gör de alltid det? Tveksamt, det framgår när man läser den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, illustrativt och tydligt, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär.
Huvudtesen i boken är att polisen fortsatt lider av lednings- och strukturproblem, som bl a pekades ut i den s k Göteborgskommitténs betänkande ((SOU 2002:122 – en utvärdering av kravallerna och polisens arbete vid EU-toppmötet 2001) som en kärnproblem inom svensk polis. Och som man tyvärr ännu inte försökt rätta till, trots nya fel och missgrepp under senare år. Rönnegårds bok är bra läsning för den som vill förstå varför vi även i färska medierapporter från Malmö, Västsverige m fl fått oss till livs ett antal nya, färska exempel på problem som uppdagats inom svensk polis under 2008-2009. (Boken läst 27-30/11-08)
Nadelson – en ny bekanskap som gav mersmak
Efter den läsningen var det lagom att koppla av med den för mig rätt okända New York-författaren Reggie Nadelson och hennes kanonfina kriminalroman ”Rött spår” (Norstedts) om den rysk-judiske kriminalpolisen Artie Cohen och hans jakt bland ryska emigrantskummisar och andra på vem som tagit livet av hans gamle vän, tevejournalisten Sid McKay. Boken har det mesta: lysande personporträtt, spännande, bladvändande intrig och en skildring av New York som gör en sugen på att genast åka dit. (Boken läst 16-18 februari 2009)
Reggie Nadelson läser jag gärna fler böcker av.
Åsa Larsson och Åke Edwardsson samt Jo Nesbo - två goda svenskar och en utmärkt norsk skribent i klassen allra bäst i krimgenren i Norden
Samma sak kan utan vidare sägas om den språkligt mycket drivna ex-juristen Åsa Larsson som i sen senaste roman ”Till dess din vrede upphör” (Bonniers), en bok som höjer sig över det mesta som i vårt land skrivs i den här genren. Återigen är det miljöskildringen från Kiruna-byn Vittangi med omgivningar samt uppnystandet av dess fördolda hemligheter med alla lögner, rädslor och hot som gör boken till en av senhöstens och vinterns behållningar under 2008/2009 för min del. (Boken läst i skiftet okt./nov-08)
Detsamma säger jag också om den strålande finalen för kommissarie Erik Winter i Åke Edwardssons "Den sista vintern" (Norstedts). I denna tionde och sista roman om den filosofiskt svårmodige men mycket passionerade spanaren vid Göteborgspolisen sätter nu Åke Edwardsson en strålande fin punkt med en kusligt spännande story med reflektioner om spritens roll i olika familjetragedier. Dialogen och upplösningen i den sista vintern är mästerligt utförd av denna klassförfattare i krimgenren. (Boken läst den 5 februari 2009).
En annan som däremot lär fortsätta skriva rasande goda och samhällskritiska kriminalromaner är Norges just nu verkliga suverän i den genren. Det är Jo Nesbo, vars år 2008 på svenska utkomna mästerverk "Snömannen" är hans hittills bästa om kommissarie Harry Holes på en svårfångad seriemördare som länge gäckar också den skicklige men irrationelle Harry Hole. Den före detta optionsmäklaren och musikern Jo Nesbo skriver med ett driv som få kan konkurrera med och har därtill en kunskapsbank som omfattar det mesta mellan himmel och jord.
Den som aldrig läst Nesbos Harry Hole-böcker förut kan med fördel ta sig an just Snömannen. Men inte heller hans "Frälsaren" eller "Rödhake" är särskilt mycket sämre än mästerverket Snömannen. (Snömannen läste jag ut den 12 januari -09).
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 6:13 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home