De sjuka och sköra får betala
Observerat och värderat:
De sjukskrivna och sköra får betala priset när verkligheten går på tvärs mot alla fina teorier
Enligt Försäkringskassan kostar utgifterna för sjukpenning och rehabiliteringspenning (plus statliga ålderspensionsavgifter på dessa ersättningar) till totalt 24,4 miljarder kronor för år 2008. Det motsvarar drygt två procent av den totala lönesumman i Sverige.
Rehabinsatserna måste vara rimliga både ur individens och samhällets synvinkel. Många sjukskrivna - framgår inte minst av olika reportage i media de senaste åren -berättar den ena osannolika historien efter den andra. De skickas på dyra kurser och utbildningar – utan att de själva tycker att det känns relevant med tanke på deras sjukdom och begränsade arbetsförmåga. Och framför allt har många svårt att hitta en tänkbar arbetsgivare, i verkligheten. I teorin är ju däremot allt möjligt. Samtidigt löper dessa med långvariga sjukdomsbilder att bli nollade, alltså helt utan ersättning.
I det perspektivet borde Riksrevisionen med sin färska rapport om Försäkringskassan kunnat gjort något mer och bättre än att slå in öppna dörrar. Kanske redan mot slutet av detta år men nära nog bombsäkert till valåret 2010 kan vi ha nio–tio procent öppet arbetslösa och därtill löpa stor risk för utsortering/utslagning som den vi fick i spåren av fastighets- och bankkrisen 1992-93. Vad hjälper tuffare regelverk för sjukskrivna om dessa inte går att tillämpa fullt ut? Dagens marknadsekonomi och kris i vår ekonomi (med kraftiga fall i efterfrågan) är ju inte direkt i fas med de nya regelverken för sjukskrivna. Och heller inte för de arbetslösa som i dag tvingas leva på norra Europas sämsta a-kassa.
Politiker, oavsett partifärg, tvingas snart inse fakta: begreppet ”full sysselsättning” är en utopi med ändå det samhälle vi svenskar vill ha. Några slits ut i förtid, andra är utsatta för så en hård press att de helt enkelt inte orkar mer medan andra riskerar arbetslöshet.
Att sjukskrivningarna tar två procent av lönesumman är knappast någon katastrof. Sannolikt snarare tämligen rimligt med det arbetsliv och verklighet vi har att leva med. Det verkligt stora problemet med den nya sjukskrivningsprocessen är att ribban ligger för högt. Och inte ser det ut att bli bättre med hårda tumskruvar som nu är satta på individen. Tuffare regler för deltidsstämpling har exempelvis inte skapat fler heltidstjänster, snarare tvärtom enligt en analys som Arbetsförmedlingen gjort på tidningsdraken DN:s uppdrag (23/2).
Överallt ser vi samma sak: Skyddsnäteten håller på att försvagas och retoriken bakom de försämrade regelverken bygger på utopier och hypoteser som dock stämmer allt mera illa med verkligheten "där ute" i vanligt folks vardag.
Och ovanpå detta blir de dessutom snodda - precis som pensionärerna - på "jobbskatteavdraget" och tvingas betala mer skatt än andra för motsvarande, magra inkomst.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
De sjukskrivna och sköra får betala priset när verkligheten går på tvärs mot alla fina teorier
Enligt Försäkringskassan kostar utgifterna för sjukpenning och rehabiliteringspenning (plus statliga ålderspensionsavgifter på dessa ersättningar) till totalt 24,4 miljarder kronor för år 2008. Det motsvarar drygt två procent av den totala lönesumman i Sverige.
Rehabinsatserna måste vara rimliga både ur individens och samhällets synvinkel. Många sjukskrivna - framgår inte minst av olika reportage i media de senaste åren -berättar den ena osannolika historien efter den andra. De skickas på dyra kurser och utbildningar – utan att de själva tycker att det känns relevant med tanke på deras sjukdom och begränsade arbetsförmåga. Och framför allt har många svårt att hitta en tänkbar arbetsgivare, i verkligheten. I teorin är ju däremot allt möjligt. Samtidigt löper dessa med långvariga sjukdomsbilder att bli nollade, alltså helt utan ersättning.
I det perspektivet borde Riksrevisionen med sin färska rapport om Försäkringskassan kunnat gjort något mer och bättre än att slå in öppna dörrar. Kanske redan mot slutet av detta år men nära nog bombsäkert till valåret 2010 kan vi ha nio–tio procent öppet arbetslösa och därtill löpa stor risk för utsortering/utslagning som den vi fick i spåren av fastighets- och bankkrisen 1992-93. Vad hjälper tuffare regelverk för sjukskrivna om dessa inte går att tillämpa fullt ut? Dagens marknadsekonomi och kris i vår ekonomi (med kraftiga fall i efterfrågan) är ju inte direkt i fas med de nya regelverken för sjukskrivna. Och heller inte för de arbetslösa som i dag tvingas leva på norra Europas sämsta a-kassa.
Politiker, oavsett partifärg, tvingas snart inse fakta: begreppet ”full sysselsättning” är en utopi med ändå det samhälle vi svenskar vill ha. Några slits ut i förtid, andra är utsatta för så en hård press att de helt enkelt inte orkar mer medan andra riskerar arbetslöshet.
Att sjukskrivningarna tar två procent av lönesumman är knappast någon katastrof. Sannolikt snarare tämligen rimligt med det arbetsliv och verklighet vi har att leva med. Det verkligt stora problemet med den nya sjukskrivningsprocessen är att ribban ligger för högt. Och inte ser det ut att bli bättre med hårda tumskruvar som nu är satta på individen. Tuffare regler för deltidsstämpling har exempelvis inte skapat fler heltidstjänster, snarare tvärtom enligt en analys som Arbetsförmedlingen gjort på tidningsdraken DN:s uppdrag (23/2).
Överallt ser vi samma sak: Skyddsnäteten håller på att försvagas och retoriken bakom de försämrade regelverken bygger på utopier och hypoteser som dock stämmer allt mera illa med verkligheten "där ute" i vanligt folks vardag.
Och ovanpå detta blir de dessutom snodda - precis som pensionärerna - på "jobbskatteavdraget" och tvingas betala mer skatt än andra för motsvarande, magra inkomst.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 1:59 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home