Om det stora värdet av whistleblowers och kritiska medier
Observerat och värderat om whistleblowers och yttrandefriheten
Att vara "whistleblower" eller "djävulens advokat" är alltid den svåraste och mest otacksamma av roller. Men det är samtidigt det som många gånger har fört verksamheter vidare och utvecklat saker på sikt. Även jag har personlig erfarenhet av detta och även fått en hel del skit för det. Man måste stå på sig en hel del för att klara sig ur det förtal och inte sällan falska beskyllningar som man utsätts för efter att ha "blåst i pipan".
Helt klart är att det blivit tystare i media också vad gäller visslingarna. Fallen där politiker slutat prata med reportrar som kommit med misshagliga sanningar har ökat - sådana politiker som uppenbarligen inte insett att de har ett offentligt uppdrag i förtroendebranschen och att media har sin bevakande roll.
Intressant debatt om whistleblowers på SVT1 Debatt torsdag kväll (26/2). Dels om bristande respekte bland vissa chefer för grundlagsstadgade rätten till meddelarskydd och skydd mot trakasserier och förföljelse av de modiga som törs slå larm och uppträda som whistleblowers samt om hur privatiseringar av offentliga tjänster upphäver detta skydd helt och gör anställda än mer utsatta vid olika slag av missförhållanden.
För övrigt har det i dagarna kommit ut en nyttig och intressant forskaranalys av U-C Hedin, S-A Månsson och R. Tikkanen - "När man måste säga ifrån" - om vad som händer när modiga personer som Ingvar Bratt (Bofors), Sarah Wägnert (äldreomsorgen; med lex Sara) och andra tillämpar sin yrkesetik och sin yttrandefrihet. Kontakt med medier leder ofta (men inte alltid) till problem för whistleblowers; hot, konflikter och anklagelser för att man skadar verksamheten när olika missförhållanden avslöjas. Även om medierapporteringen samtidigt kan fungera som ett visst skydd för den som utnyttjat sin rätt till meddelar- och yttrandefrihet.
I privata näringslivet leder det inte sällan till omplaceringar eller att man blir av med jobbet med hänvisning till att man skadat företaget. Som fallet var exempelvis med ingenjören Ingvar Bratt på Bofors i Karlskoga.
Den andra sidan av samma mynt är när företagen hotar med annonsbojkotter m m vid uppseglande, misshaglig publicitet. Och dessa tidningar och tidningsägare som pressar på och talar om att om man vill behålla jobbet så gäller det att skriva positivt om det som sker i spridningsområdet. Ett annat sätt är ju att dra in resurserna från grävande journalistik, något som utmärkt väl kom fram på senaste Publicistklubbens möte i Stockholm den 16 februari - och om hur illa ställt det numera är även bland stora drakar som DN eller radions P1. Och det faktum att även fackförbundspressen blir "allt tunnare" - resursmässigt - och har allt glesare utgivning bidrar också.
Vad man skulle önska sig att varje verksamhet som vill vara någorlunda sund och positivt problemlösande borde inse värdet av och tolerera att man har ett antal modiga personer som när situationen så kräver också törs slå larm och vara whistleblowers. (Hur ont var det inte om whistleblowers i bankerna och finansbolagen när finansmarknaden till betydande delar gick i drickat i september, oktober etc år 2008 och drog ner världen i en ekonomisk depression av 30-talssnitt?)
Kritiker som vågar säga ifrån och ifrågasätta beslut, lyfta fram i stället för att sopa problem under mattan och nagelfara ett ledarskap är nödvändigt för att motverka "bunkermentalitet" och en alltför stel och dogmatisk mono- och ofelbarhetskultur.
Varje ledningsgrupp borde följaktligen också ha någon som tolereras och uppmuntras ha rollen som emellanåt också vågar säga att även högsta chefen är dödlig och faktiskt kan kan ha och göra fel ibland. Eller åtminstone någon eller några rådgivare "runt fursten" som har den rollen i mångt och mycket.
Det borde vara ett tungt urvalskriterium vid olika rekryteringar i varje organisation eller verksamhet att åtminstone några tillåts "bryta mönstret" och våga ifrågasätta och ställa de kritiska frågorna. Det mår varje verksamhet bra av - i längden.
Det är nästan så att just dessa få modiga som vågar "kritisera också fursten" (Machavelli) snarare borde ha ett förstärkt anställningsskydd än vara dem som åker först om det blir "konflikter" på jobbet.
Men tyvärr är upplevelsen idag att det snarare har blivit ännu lite "tystare" i samhället. Det finns ännu färre modiga som vill och vågar slå larm när olika fel och missförhållanden uppdagas i olika verksamheter. Det var också slutintrycket av en upplysande och bra "whistleblower"-debatten i SVT:s debattprogram torsdagen den 26 februari.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Att vara "whistleblower" eller "djävulens advokat" är alltid den svåraste och mest otacksamma av roller. Men det är samtidigt det som många gånger har fört verksamheter vidare och utvecklat saker på sikt. Även jag har personlig erfarenhet av detta och även fått en hel del skit för det. Man måste stå på sig en hel del för att klara sig ur det förtal och inte sällan falska beskyllningar som man utsätts för efter att ha "blåst i pipan".
Helt klart är att det blivit tystare i media också vad gäller visslingarna. Fallen där politiker slutat prata med reportrar som kommit med misshagliga sanningar har ökat - sådana politiker som uppenbarligen inte insett att de har ett offentligt uppdrag i förtroendebranschen och att media har sin bevakande roll.
Intressant debatt om whistleblowers på SVT1 Debatt torsdag kväll (26/2). Dels om bristande respekte bland vissa chefer för grundlagsstadgade rätten till meddelarskydd och skydd mot trakasserier och förföljelse av de modiga som törs slå larm och uppträda som whistleblowers samt om hur privatiseringar av offentliga tjänster upphäver detta skydd helt och gör anställda än mer utsatta vid olika slag av missförhållanden.
För övrigt har det i dagarna kommit ut en nyttig och intressant forskaranalys av U-C Hedin, S-A Månsson och R. Tikkanen - "När man måste säga ifrån" - om vad som händer när modiga personer som Ingvar Bratt (Bofors), Sarah Wägnert (äldreomsorgen; med lex Sara) och andra tillämpar sin yrkesetik och sin yttrandefrihet. Kontakt med medier leder ofta (men inte alltid) till problem för whistleblowers; hot, konflikter och anklagelser för att man skadar verksamheten när olika missförhållanden avslöjas. Även om medierapporteringen samtidigt kan fungera som ett visst skydd för den som utnyttjat sin rätt till meddelar- och yttrandefrihet.
I privata näringslivet leder det inte sällan till omplaceringar eller att man blir av med jobbet med hänvisning till att man skadat företaget. Som fallet var exempelvis med ingenjören Ingvar Bratt på Bofors i Karlskoga.
Den andra sidan av samma mynt är när företagen hotar med annonsbojkotter m m vid uppseglande, misshaglig publicitet. Och dessa tidningar och tidningsägare som pressar på och talar om att om man vill behålla jobbet så gäller det att skriva positivt om det som sker i spridningsområdet. Ett annat sätt är ju att dra in resurserna från grävande journalistik, något som utmärkt väl kom fram på senaste Publicistklubbens möte i Stockholm den 16 februari - och om hur illa ställt det numera är även bland stora drakar som DN eller radions P1. Och det faktum att även fackförbundspressen blir "allt tunnare" - resursmässigt - och har allt glesare utgivning bidrar också.
Vad man skulle önska sig att varje verksamhet som vill vara någorlunda sund och positivt problemlösande borde inse värdet av och tolerera att man har ett antal modiga personer som när situationen så kräver också törs slå larm och vara whistleblowers. (Hur ont var det inte om whistleblowers i bankerna och finansbolagen när finansmarknaden till betydande delar gick i drickat i september, oktober etc år 2008 och drog ner världen i en ekonomisk depression av 30-talssnitt?)
Kritiker som vågar säga ifrån och ifrågasätta beslut, lyfta fram i stället för att sopa problem under mattan och nagelfara ett ledarskap är nödvändigt för att motverka "bunkermentalitet" och en alltför stel och dogmatisk mono- och ofelbarhetskultur.
Varje ledningsgrupp borde följaktligen också ha någon som tolereras och uppmuntras ha rollen som emellanåt också vågar säga att även högsta chefen är dödlig och faktiskt kan kan ha och göra fel ibland. Eller åtminstone någon eller några rådgivare "runt fursten" som har den rollen i mångt och mycket.
Det borde vara ett tungt urvalskriterium vid olika rekryteringar i varje organisation eller verksamhet att åtminstone några tillåts "bryta mönstret" och våga ifrågasätta och ställa de kritiska frågorna. Det mår varje verksamhet bra av - i längden.
Det är nästan så att just dessa få modiga som vågar "kritisera också fursten" (Machavelli) snarare borde ha ett förstärkt anställningsskydd än vara dem som åker först om det blir "konflikter" på jobbet.
Men tyvärr är upplevelsen idag att det snarare har blivit ännu lite "tystare" i samhället. Det finns ännu färre modiga som vill och vågar slå larm när olika fel och missförhållanden uppdagas i olika verksamheter. Det var också slutintrycket av en upplysande och bra "whistleblower"-debatten i SVT:s debattprogram torsdagen den 26 februari.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home