Om en måleriskt pratande finansminister och en statsminister som "följer utvecklingen"
Observerat och värderat:
Om en måleriskt pratande finansminister och en statsminister som passivt "följer utvecklingen"
För varje gång finasminister Anders E. Borg (m) öppnar munnen så stoppar allt fler sina kvarvarande slantar i madrassen i stället för att konsumera. Ord som nödläge, mörka moln på himlen och annat liknande bildspråk manar knappast till aktivitet hos de enskilda hushållen. Snarare till ökad sparsamhet och försiktighet. Särskilt som regeringen själv fortsätter att inta ett "vänta och se"-läge i stället för att agera och försöka motverka att krisen - nödläget - blir ännu värre.
Hur tänker karl`n i finansdepartementet när han uttrycker sig som han gör? Begriper han inte vilken effekt hans eget målande bildspråk - denna regeringens verkliga språkekvilibrist - får där ute bland folk i gemen? I verkligheten.
Bland alla dessa som ännu inte blivit varslade utan ännu har jobbet kvar och kanske en och annan krona över som skulle kunna gå till konsumtion och hålla hjulen igång.
Om vad ska man säga om hans chef, statsminister Reinfeldt: När han före jul fick frågor i riksdagen om tillståndet i riket så bagatelliserade han den ekonomiska krisen och sade att alla varsel inte kommer att falla ut. Han hånade närmast de oroliga riksdagsmännen från oppositionen. Torsdagen den 12 februari var det dags igen. På nytt visade han att han inget förstått eller lärt sig sedan sist. Trots att det sedan i december har blviit ytterligare 35 000 varslade om uppsägning.
När kravet restes på förstärkningar från staten till kommuner och landsting för att de ska slippa göra vårdpersonal arbetslös antydde statsminister Reinfeldt att det nog slösades ute i kommunerna och att varslen är flest i industrin. "Men vi följer utvecklingen", försäkrade han så fint.
Men det avses den defensiva alliansregeringens politiken att inte göra någonting innan man blir absolut tvungen, dvs när det redan är för sent och Borgs "nödläge" är en realitet. Det är den sämsta politik som man kan tänka sig.
Den i många avseenden rätt misslyckade moderata statsministern Carl Bildt (1991-94) hade också sitt lite knarriga bildspråk och pratade om "semestervikarier" som jagade upp folket med sina ogrundande mediarapporter om den bank- och fastighetskris som många i 90-talets början såg snabbt var på väg att bli synnerligen allvarlig. Men Bildt tvingades av den kalla verkligheten - efter det lika dyrbara som hopplösa kronförsvaret 1992 och som kostade kostade hundratusentals svenskar jobbet - att till slut byta fot. Var det kris så var det kris. En politisk samling för att försöka visa handlingskraft och återskapa förtroende var helt nödvändigt. I två omgångar fick Bildt kalla till sig socialdemokraterna för att med det regeringsvana partiets stöd förhandla fram något som omvärlden skulle uppfatta som ett tillräckligt trovärdiga krispaket.
Till senhösten lär Carl Bildt för övrigt få sin "belöning" av Reinfeldt och få bli Sveriges nya EU-kommissionär för att han stått ut med att vara Sveriges utrikesminister i två år.
Men med statsminister Reinfeldt och finansminister Borg är det annorlunda. De är som dagisbarnen som säger: "kan själv". Det är med dem som med mannen som föll från sjätte våningen och på halva vägen ner mot den hårda asfalten konstaterade att än så länge har det gått bra.
Men i väntan på den stora kraschen så fortsätter statsminister Reinfeldt att "följa utvecklingen" och finansminister Borg att hitta på ständigt nya bildspråk att använda sig av vid mötet med media men utan att komma med de åtgärder som skulle kunna göra skillnad.
Vad ska man med en sån regering till? Nog är det rasande synd att det inte är val redan nu i höst utan först i september 2010.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
Om en måleriskt pratande finansminister och en statsminister som passivt "följer utvecklingen"
För varje gång finasminister Anders E. Borg (m) öppnar munnen så stoppar allt fler sina kvarvarande slantar i madrassen i stället för att konsumera. Ord som nödläge, mörka moln på himlen och annat liknande bildspråk manar knappast till aktivitet hos de enskilda hushållen. Snarare till ökad sparsamhet och försiktighet. Särskilt som regeringen själv fortsätter att inta ett "vänta och se"-läge i stället för att agera och försöka motverka att krisen - nödläget - blir ännu värre.
Hur tänker karl`n i finansdepartementet när han uttrycker sig som han gör? Begriper han inte vilken effekt hans eget målande bildspråk - denna regeringens verkliga språkekvilibrist - får där ute bland folk i gemen? I verkligheten.
Bland alla dessa som ännu inte blivit varslade utan ännu har jobbet kvar och kanske en och annan krona över som skulle kunna gå till konsumtion och hålla hjulen igång.
Om vad ska man säga om hans chef, statsminister Reinfeldt: När han före jul fick frågor i riksdagen om tillståndet i riket så bagatelliserade han den ekonomiska krisen och sade att alla varsel inte kommer att falla ut. Han hånade närmast de oroliga riksdagsmännen från oppositionen. Torsdagen den 12 februari var det dags igen. På nytt visade han att han inget förstått eller lärt sig sedan sist. Trots att det sedan i december har blviit ytterligare 35 000 varslade om uppsägning.
När kravet restes på förstärkningar från staten till kommuner och landsting för att de ska slippa göra vårdpersonal arbetslös antydde statsminister Reinfeldt att det nog slösades ute i kommunerna och att varslen är flest i industrin. "Men vi följer utvecklingen", försäkrade han så fint.
Men det avses den defensiva alliansregeringens politiken att inte göra någonting innan man blir absolut tvungen, dvs när det redan är för sent och Borgs "nödläge" är en realitet. Det är den sämsta politik som man kan tänka sig.
Den i många avseenden rätt misslyckade moderata statsministern Carl Bildt (1991-94) hade också sitt lite knarriga bildspråk och pratade om "semestervikarier" som jagade upp folket med sina ogrundande mediarapporter om den bank- och fastighetskris som många i 90-talets början såg snabbt var på väg att bli synnerligen allvarlig. Men Bildt tvingades av den kalla verkligheten - efter det lika dyrbara som hopplösa kronförsvaret 1992 och som kostade kostade hundratusentals svenskar jobbet - att till slut byta fot. Var det kris så var det kris. En politisk samling för att försöka visa handlingskraft och återskapa förtroende var helt nödvändigt. I två omgångar fick Bildt kalla till sig socialdemokraterna för att med det regeringsvana partiets stöd förhandla fram något som omvärlden skulle uppfatta som ett tillräckligt trovärdiga krispaket.
Till senhösten lär Carl Bildt för övrigt få sin "belöning" av Reinfeldt och få bli Sveriges nya EU-kommissionär för att han stått ut med att vara Sveriges utrikesminister i två år.
Men med statsminister Reinfeldt och finansminister Borg är det annorlunda. De är som dagisbarnen som säger: "kan själv". Det är med dem som med mannen som föll från sjätte våningen och på halva vägen ner mot den hårda asfalten konstaterade att än så länge har det gått bra.
Men i väntan på den stora kraschen så fortsätter statsminister Reinfeldt att "följa utvecklingen" och finansminister Borg att hitta på ständigt nya bildspråk att använda sig av vid mötet med media men utan att komma med de åtgärder som skulle kunna göra skillnad.
Vad ska man med en sån regering till? Nog är det rasande synd att det inte är val redan nu i höst utan först i september 2010.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home