EU-forskningsbok som ger anledningar till många funderingar
(Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/2-09 m fl)
Observerat och värderat:
Forskarbok om EU som ger anledningar till många funderingar
Nyligen presenterade i Stockholm den tolfte utgåvan av svenska forskares årsbok för Europaforskning inom ekonomi, juridik och statsvetenskap – ”Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? Europaperspektiv 2009”. Redaktörer för projektet har Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim och Lars Pehrson varit och boken är utgiven på Santerus förlag, 263 sid., 2009. Och nog behöver vi löpande utvärderingar vart EU-projektet är på väg och hur det uppfattas, bortom dessa opinionsmätningar som duggar så tätt i media om än den ena än den andra frågan eller om partisympatierna i stort.
Statsvetaren Thomas Pehrson, Uppsala universitet pekar i sin uppsats i boken på att ”unionen är mindre gemensam än vad som är fallet med marknaderna och rättssystemet. Den inre marknaden och den gemensamma rättsordningen har kommit en lång väg mot fullgången integration, medan den politiska gemenskapen fortfarande är i hög grad ofullbordad. Resultatet blir en obalans mellan politik, marknad och juridik som ger upphov till att EU lider av både ett demokratiskt och socialt underskott… makten utövas på överstatlig nivå samtidigt som ansvarsutkrävandet sker på nationell nivå… beslut som rör gemensamma marknaden fattas på överstatlig nivå, varje medlemsland bär ansvaret för att hantera de fördelningspolitiska konsekvenserna av marknadspolitiken”.
Pehrson anser, med stor rätt, att utvecklingen har förstärkts av EG-domstolens tillämpning av EG-rätten. Domstolen har i ett flertal rättsfall – bland annat i Lavalmålet - haft att avgöra hur marknadsprinciperna förhåller sig till grundläggande sociala rättigheter som de kommer till uttryck i medlemsländerna. Persson menar, oavsett sakfrågan, att det är ett bakslag för EUs lagstiftare att den politiskt viktiga avvägningen mellan marknadsprinciperna och skyddet av nationellt utformade sociala och arbetsrättsliga system överlämnats åt EG-domstolen. Utmaningen ligger i att skapa en långsiktigt hållbar avvägning mellan överstatens värnande om de grundläggande marknadsprinciperna och medlemsstaternas, ytterst EU-medborgarnas , krav på rätten att själva välja sociala och arbetsrättsliga modeller och utöva sina grundläggande rättigheter, framhåller Thomas Pehrson. Förvisso så.
Kärnfrågan här, menar många, är dock tämligen klar: oddsen i ett kortare perspektiv -men en sannolikt ännu svagare icke-socialdemokratiskt block i EU-parlament i juni och kommande EU-kommission till senhösten, så lär det nog inte precis bli sannolikare att den idag stora obalans som råder mellan den överordnade marknadsprincipens frihet och primat över medlemsländernas möjlighet att själva välja sin sociala och arbetsrättsliga modell kommer att få en bättre och rimligare avvägning. Risken är väl snarare att den obalans som nu råder snarare kan komma att öka ytterligare till löntagar- och medborgarintressets nackdel. Sett i ett kort och troligen också halvlångt perspektiv. Och med denna obalans och EU-regelverk ungefär som nu har ju heller inte EG/EU-domstolen anledning att ändra sitt sätt att döma till marknadsrörlighetens fördel, som skett i Laval- Viking-, Luxemburg- m fl domar. Och som en följd av detta kommer vi nog, tyvärr, därför också att få se ett växande antal konflikter på svensk och europeisk arbetsmarknad som har sin rot i underbudskonkurrens och lönedumpning under kommande år. Allt annat skulle förvåna.
Visserligen har EU-kommissionen den 10 februari - efter den svåra brittiska strejken på ett oljeraffinaderi i norra England med utländsk arbetskraft betalda enbart med minimilöner - skickat ut signaler om att man vill ta sig en funderare över "det s.k. utstationeringsdirektivet och över vilken effekt domar som Lavaldomen fått". Men läste man i Financial Times torsdagen den 5/2 - som t ex svenska Dagens Nyheter byggde sin text på - så framgår att man nog inte ska nära för stora förhoppningar ("there`s not a lot the Commission can do").
Sannolikheten för en bättre och för den nordiska modellen (med kollektivavtal etc) mera rimlig EU-ordning är tyvärr inte stor - ens om kommissionen nu skulle "öppna" utstationeringsdirektivet för en översyn. Det kan, rent av, bli ännu sämre.
Det där jobbet med att fixa till ett EU-regelverk som godtar att löner betalas ut efter kollektivavtal borde gjorts tidigare - i ett bättre politiskt klimat än nu. Alternativt så borde länder som Sverige och andra i Norden ha skaffat sig ett författningsmässigt undantag i EU-fördraget för vår nordiska kollektivavtalsmodell.
Nu blev det inte så. Och därmed så lär vi väl få fler nya, framtida problem med underbudskonkurrens och lönedumpning i hägnet av den allting - också lönevillkor etc - överordnade och av EG-domstolen fastställda principen om den fria rörligheten som styrande över andra hänsyn och avväganden. Så visst har forskaren Thomas Pehrson rätt om det där med utmaningen om behovet av en bättre avvägning mellan marknadsprinciper och andra hänsyn. Också om han kunde uttryckt det hela ännu lite klarare.
I det korta perspektivet lär det dock inte bli så. På sikt kanske, kanske det kan bli lite bättre. Men det återstår att se.
EU:s utrikes- och säkerhetspolitik
I en annan uppsats behandlar Maria Strömvik, Lunds universitet, EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. För nu trettio år sedan när sovjetiska trupper angrep Afghanistan kunde unionen inte enas om några snabba ställningstaganden. I augusti 2008, när ryska trupper gick in i Georgien, tog det mindre än ett dygn för EU att komma till en gemensam linje.
Trots detta framställs EU ofta som en svag och splittrad utrikespolitisk aktör. Hur har då dessa två motstående bilder kunnat existera samtidigt?
Strömvik menar att båda bilderna har något som talar för sig. Å ena sidan har EU-länderna utvecklat gemensamma politiska, ekonomiska och finansiella instrument för att påverka utvecklingen i oroliga områden i världen, liksom institutioner för gemensamt beslutsfattande inom utrikes- och säkerhetspolitiken i fråga om närområdet. Å andra sidan finns inga formella krav på att unionens medlemsstater måste vara överens på utrikes- och säkerhetspolitikens områden. Om inte alla är överens blir det inga beslut, och några formella möjligheter att bestraffa medlemsstater som inte lever upp till de gemensamma ambitionerna finns ju inte.
EU (kol- och stålunionen, EEC etc) startade på många sätt som ett fredsprojekt. Men det har sedan mer och mer utvecklats till att bli eller förväntas vara en viktig extern global aktör som slår vakt om anständiga mål och värden. Många har uttryckt besvikelse över att EU inte varit en starkare och mera resolut aktör för att bidra till en lösning av Israel-Palestina-konflikten.
Också det en inte precis obefogad kritik.
Samma sak gäller - så här långt - den europeiska socialdemokratin bristande förmåga att vilja och kunna formulerar ett eget alternativ för hur finanskrisen och misslyckandet för marknadens aktörer att fungera ansvarsfullt i en allt mera oreglerad värld där allmänintresset och politikerna alltför länge har abdikerat. Men nu genom den svåra ekonomiska krisen getts chansen att komma in på planen igen, när medborgarna och olika marknadsaktörer åter börjar fråga om åtminstone lite domar- och spelregler så att inte allt går över styr en gång till innan nästa kris kommer.
Men vad gäller kommande EU-parlamentsval så verkar inte utsikterna nu omedelbart vara så ljusa för den europeiska socialdemokratin. Det går inte bra för SDP i Finland, heller inte för socialdemokraterna i Danmark, problemen är också tämligen stora för tyska SPD, franska socialisterna (svårt splittrade) m fl s-partier i Europa som också går kräftgång i opinionen: hur sannolikt är det att kommande EU-parlamentsval leder till ett starkare socialdemokratisk gruppering i kommande EU-parlament efter valet den 7 juni!?
Så tills vidare får nog prognosen bli att i kommande EU-parlamentsval i juni skulle det förvåna om särskilt många fler röstar då än man gjorde förra gången. Och vi får väl se om man ens i Sverige - med bl a Nordens särklassigt största socialdemokratiska parti etc - når ett högre valdeltagande än förra EU-parlamentsvalets 38 procent i EU-valet den 7 juni?
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år
Observerat och värderat:
Forskarbok om EU som ger anledningar till många funderingar
Nyligen presenterade i Stockholm den tolfte utgåvan av svenska forskares årsbok för Europaforskning inom ekonomi, juridik och statsvetenskap – ”Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? Europaperspektiv 2009”. Redaktörer för projektet har Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim och Lars Pehrson varit och boken är utgiven på Santerus förlag, 263 sid., 2009. Och nog behöver vi löpande utvärderingar vart EU-projektet är på väg och hur det uppfattas, bortom dessa opinionsmätningar som duggar så tätt i media om än den ena än den andra frågan eller om partisympatierna i stort.
Statsvetaren Thomas Pehrson, Uppsala universitet pekar i sin uppsats i boken på att ”unionen är mindre gemensam än vad som är fallet med marknaderna och rättssystemet. Den inre marknaden och den gemensamma rättsordningen har kommit en lång väg mot fullgången integration, medan den politiska gemenskapen fortfarande är i hög grad ofullbordad. Resultatet blir en obalans mellan politik, marknad och juridik som ger upphov till att EU lider av både ett demokratiskt och socialt underskott… makten utövas på överstatlig nivå samtidigt som ansvarsutkrävandet sker på nationell nivå… beslut som rör gemensamma marknaden fattas på överstatlig nivå, varje medlemsland bär ansvaret för att hantera de fördelningspolitiska konsekvenserna av marknadspolitiken”.
Pehrson anser, med stor rätt, att utvecklingen har förstärkts av EG-domstolens tillämpning av EG-rätten. Domstolen har i ett flertal rättsfall – bland annat i Lavalmålet - haft att avgöra hur marknadsprinciperna förhåller sig till grundläggande sociala rättigheter som de kommer till uttryck i medlemsländerna. Persson menar, oavsett sakfrågan, att det är ett bakslag för EUs lagstiftare att den politiskt viktiga avvägningen mellan marknadsprinciperna och skyddet av nationellt utformade sociala och arbetsrättsliga system överlämnats åt EG-domstolen. Utmaningen ligger i att skapa en långsiktigt hållbar avvägning mellan överstatens värnande om de grundläggande marknadsprinciperna och medlemsstaternas, ytterst EU-medborgarnas , krav på rätten att själva välja sociala och arbetsrättsliga modeller och utöva sina grundläggande rättigheter, framhåller Thomas Pehrson. Förvisso så.
Kärnfrågan här, menar många, är dock tämligen klar: oddsen i ett kortare perspektiv -men en sannolikt ännu svagare icke-socialdemokratiskt block i EU-parlament i juni och kommande EU-kommission till senhösten, så lär det nog inte precis bli sannolikare att den idag stora obalans som råder mellan den överordnade marknadsprincipens frihet och primat över medlemsländernas möjlighet att själva välja sin sociala och arbetsrättsliga modell kommer att få en bättre och rimligare avvägning. Risken är väl snarare att den obalans som nu råder snarare kan komma att öka ytterligare till löntagar- och medborgarintressets nackdel. Sett i ett kort och troligen också halvlångt perspektiv. Och med denna obalans och EU-regelverk ungefär som nu har ju heller inte EG/EU-domstolen anledning att ändra sitt sätt att döma till marknadsrörlighetens fördel, som skett i Laval- Viking-, Luxemburg- m fl domar. Och som en följd av detta kommer vi nog, tyvärr, därför också att få se ett växande antal konflikter på svensk och europeisk arbetsmarknad som har sin rot i underbudskonkurrens och lönedumpning under kommande år. Allt annat skulle förvåna.
Visserligen har EU-kommissionen den 10 februari - efter den svåra brittiska strejken på ett oljeraffinaderi i norra England med utländsk arbetskraft betalda enbart med minimilöner - skickat ut signaler om att man vill ta sig en funderare över "det s.k. utstationeringsdirektivet och över vilken effekt domar som Lavaldomen fått". Men läste man i Financial Times torsdagen den 5/2 - som t ex svenska Dagens Nyheter byggde sin text på - så framgår att man nog inte ska nära för stora förhoppningar ("there`s not a lot the Commission can do").
Sannolikheten för en bättre och för den nordiska modellen (med kollektivavtal etc) mera rimlig EU-ordning är tyvärr inte stor - ens om kommissionen nu skulle "öppna" utstationeringsdirektivet för en översyn. Det kan, rent av, bli ännu sämre.
Det där jobbet med att fixa till ett EU-regelverk som godtar att löner betalas ut efter kollektivavtal borde gjorts tidigare - i ett bättre politiskt klimat än nu. Alternativt så borde länder som Sverige och andra i Norden ha skaffat sig ett författningsmässigt undantag i EU-fördraget för vår nordiska kollektivavtalsmodell.
Nu blev det inte så. Och därmed så lär vi väl få fler nya, framtida problem med underbudskonkurrens och lönedumpning i hägnet av den allting - också lönevillkor etc - överordnade och av EG-domstolen fastställda principen om den fria rörligheten som styrande över andra hänsyn och avväganden. Så visst har forskaren Thomas Pehrson rätt om det där med utmaningen om behovet av en bättre avvägning mellan marknadsprinciper och andra hänsyn. Också om han kunde uttryckt det hela ännu lite klarare.
I det korta perspektivet lär det dock inte bli så. På sikt kanske, kanske det kan bli lite bättre. Men det återstår att se.
EU:s utrikes- och säkerhetspolitik
I en annan uppsats behandlar Maria Strömvik, Lunds universitet, EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. För nu trettio år sedan när sovjetiska trupper angrep Afghanistan kunde unionen inte enas om några snabba ställningstaganden. I augusti 2008, när ryska trupper gick in i Georgien, tog det mindre än ett dygn för EU att komma till en gemensam linje.
Trots detta framställs EU ofta som en svag och splittrad utrikespolitisk aktör. Hur har då dessa två motstående bilder kunnat existera samtidigt?
Strömvik menar att båda bilderna har något som talar för sig. Å ena sidan har EU-länderna utvecklat gemensamma politiska, ekonomiska och finansiella instrument för att påverka utvecklingen i oroliga områden i världen, liksom institutioner för gemensamt beslutsfattande inom utrikes- och säkerhetspolitiken i fråga om närområdet. Å andra sidan finns inga formella krav på att unionens medlemsstater måste vara överens på utrikes- och säkerhetspolitikens områden. Om inte alla är överens blir det inga beslut, och några formella möjligheter att bestraffa medlemsstater som inte lever upp till de gemensamma ambitionerna finns ju inte.
EU (kol- och stålunionen, EEC etc) startade på många sätt som ett fredsprojekt. Men det har sedan mer och mer utvecklats till att bli eller förväntas vara en viktig extern global aktör som slår vakt om anständiga mål och värden. Många har uttryckt besvikelse över att EU inte varit en starkare och mera resolut aktör för att bidra till en lösning av Israel-Palestina-konflikten.
Också det en inte precis obefogad kritik.
Samma sak gäller - så här långt - den europeiska socialdemokratin bristande förmåga att vilja och kunna formulerar ett eget alternativ för hur finanskrisen och misslyckandet för marknadens aktörer att fungera ansvarsfullt i en allt mera oreglerad värld där allmänintresset och politikerna alltför länge har abdikerat. Men nu genom den svåra ekonomiska krisen getts chansen att komma in på planen igen, när medborgarna och olika marknadsaktörer åter börjar fråga om åtminstone lite domar- och spelregler så att inte allt går över styr en gång till innan nästa kris kommer.
Men vad gäller kommande EU-parlamentsval så verkar inte utsikterna nu omedelbart vara så ljusa för den europeiska socialdemokratin. Det går inte bra för SDP i Finland, heller inte för socialdemokraterna i Danmark, problemen är också tämligen stora för tyska SPD, franska socialisterna (svårt splittrade) m fl s-partier i Europa som också går kräftgång i opinionen: hur sannolikt är det att kommande EU-parlamentsval leder till ett starkare socialdemokratisk gruppering i kommande EU-parlament efter valet den 7 juni!?
Så tills vidare får nog prognosen bli att i kommande EU-parlamentsval i juni skulle det förvåna om särskilt många fler röstar då än man gjorde förra gången. Och vi får väl se om man ens i Sverige - med bl a Nordens särklassigt största socialdemokratiska parti etc - når ett högre valdeltagande än förra EU-parlamentsvalets 38 procent i EU-valet den 7 juni?
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år
posted by rbjorkenwall at 5:40 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home