Finanskrisen och dess politiska lärdomar
Observerat och analyserat:
Finanskrisen ger socialdemokratin en ny chans - bara man förmår ta den
Söndagen den 8 februari 2009 hade den brittiske statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor på riksdraken Dagens nyheter debatt en intressant artikel. Visst ligger det åtskilligt av sanning i hans tes att finanskrisen världen över ger socialdemokratin en chans att ta över initiativet från nyliberalismen. Förutsatt att man vill och förmår utnyttja det.
Den ekonomiska kollaps som vi nu ser sprida sig i land efter land visar att en "fri" marknadsekonomin inte fungerar väl om den lämnas oreglerad och otuktad.
Under de senaste tre eller kanske rent av fyra decennierna har nyliberalismens princip varit att staten (politiken) inte ska lägga sig i, att lagar och regler ska tas bort och att demokratins räckvidd ska begränsas. Ju friare och oreglerad marknad, desto bättre har det överordnade budskapet varit från det hållet.
Principen om utbud och efterfrågan ska gälla också på områden som tidigare präglades av idén om rättvis fördelning efter behov och allas lika rätt och värde.
Politiskt förtroendevalda ska dra sig tillbaka och föra någon slags anti-politisk politik.
Dessa marknadsliberaliserande idéer fick gradvis allt större stöd och kom att flytta hela det politiska fältet högerut under 1980- och 90-talet. I land efter land - med början i Thatchers Storbritannien och Reagans USA.
Även inom socialdemokratin i Europa - och även i Norden, med dess egna, framgångsrika modell - såg krafter att det var höjden av visdom att avreglera, bolagisera och börsintroducera för att ge marknaden fritt spelrum. Ju friare, desto bättre.
Således fick grundläggande publika nyttigheter som energi, flyg, post, tele, flyg, tåg, penningtransaktioner och åtskilligt annat friare regelverk när politiken drog sig undan helhetsansvaret i en naiv föreställning att detta skulle vara till medborgarnas fördel. Både i form av bättre priser (taxor) och service.
Men i stället steg priserna i avregleringens spår kraftigt på elektricitet och det gick inte längre att betala räkningar och köpa frimärken över samma disk i posten, kaoset i tågtrafiken bredde ut sig och allt större summor pengar skickades allt snabbare över nationsgränserna i kortsiktigt spekulernade etc så blev det gradvis allt mera uppenbart att den här utvecklingen alls inte levde upp till vad som utlovats och heller inte var till gagn för medborgarna i gemen.
Den valfrihet som det talades om blev i många fall en ren chimär och det som medborgarna förlorade i service hamnade istället i bolagsdirektörernas fickor när de årliga bonusarna delades ut.
I stället för mångfald och lägre priser fick vi enfald och högre priser på olika tjänster.
Nu håller samma sak på att upprepas också när det gäller apotek (läkemedel), bostäder, skola samt sjukvård och äldreomsorg.
Det yttersta beviset på det nyliberala fiaskot var kollapsen på finansmarknaderna hösten 2008 och den ekonomiska recession vi nu är på väg in i under 2009. Så nog finns mot den här bakgrunden många goda motiv för självkritik och en vilja att tänka om - även inom socialdemokratin.
Vad som - i krisens spår - nu är uppenbart för allt fler är att marknadsekonomin fungerar bättre om den får verka inom ett demokratiskt och politiskt ramverk som motverkar den kortsiktighet och ojämlikhet som kvartalsperspektivet i vinstmaximeringens principer driver fram.
Således är det alldeles korrekt att hävda att det är till socialdemokratin som hoppet kan ställas när det gäller att övervinna den ekonomiska krisen som vi är mitt uppe i och ännu inte sett slutet på.
Däremot har professor Vernon Bogdanor nog fel när han menar att socialdemokratin behöver hitta en ny filosofi för att åter kunna bli framgångsrik.
Vad det snarare handlar om är att våga använda också åtskilliga av de gamla verktyg som stuvades undan i förrådet när avregleringsivern härjade som värst.
Alltså detta att exempelvis ha ett skattesystem som fördelar bättre mellan rik och fattig, att ha ett medborgarperspektiv på beslut som fattas rörande välfärds- och infrastrukturtjänster m m, att förstå att jämlikhet är en förutsättning för frihet och inte dess motsats. Eller med andra ord att åter försöka göra politiken till herre och marknaden till tjänare igen, inte tvärtom. Se där en agenda och principiellt grundläggande filosofi som bättre än andra är vägen bort från dagens ekonomiska kris och avregleringsmisslyckandena.
Allt behöver nämligen inte vara dåligt bara för att det är gammalt och beprövat. Av tidigare generationers socialdemokrater, av Ernst Wigforss (visst har vi råd att arbeta), av John Maynard Keynes och av professor Paul Krugman och Obama som idag gärna ser en ny variant av Franklin D. Roosevelts "nya giv"-politik i denna 30-talsdjupa ekonomiska- och jobbkris.
I synnerhet inte som det visat sig att den avregleringarnas otuktade marknadsekonomi visat sig ha misslyckats, när denna laboratorieteori nu under ett antal årtionden har fått chansen att prövas i den hårda och kalla verkligheten.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Finanskrisen ger socialdemokratin en ny chans - bara man förmår ta den
Söndagen den 8 februari 2009 hade den brittiske statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor på riksdraken Dagens nyheter debatt en intressant artikel. Visst ligger det åtskilligt av sanning i hans tes att finanskrisen världen över ger socialdemokratin en chans att ta över initiativet från nyliberalismen. Förutsatt att man vill och förmår utnyttja det.
Den ekonomiska kollaps som vi nu ser sprida sig i land efter land visar att en "fri" marknadsekonomin inte fungerar väl om den lämnas oreglerad och otuktad.
Under de senaste tre eller kanske rent av fyra decennierna har nyliberalismens princip varit att staten (politiken) inte ska lägga sig i, att lagar och regler ska tas bort och att demokratins räckvidd ska begränsas. Ju friare och oreglerad marknad, desto bättre har det överordnade budskapet varit från det hållet.
Principen om utbud och efterfrågan ska gälla också på områden som tidigare präglades av idén om rättvis fördelning efter behov och allas lika rätt och värde.
Politiskt förtroendevalda ska dra sig tillbaka och föra någon slags anti-politisk politik.
Dessa marknadsliberaliserande idéer fick gradvis allt större stöd och kom att flytta hela det politiska fältet högerut under 1980- och 90-talet. I land efter land - med början i Thatchers Storbritannien och Reagans USA.
Även inom socialdemokratin i Europa - och även i Norden, med dess egna, framgångsrika modell - såg krafter att det var höjden av visdom att avreglera, bolagisera och börsintroducera för att ge marknaden fritt spelrum. Ju friare, desto bättre.
Således fick grundläggande publika nyttigheter som energi, flyg, post, tele, flyg, tåg, penningtransaktioner och åtskilligt annat friare regelverk när politiken drog sig undan helhetsansvaret i en naiv föreställning att detta skulle vara till medborgarnas fördel. Både i form av bättre priser (taxor) och service.
Men i stället steg priserna i avregleringens spår kraftigt på elektricitet och det gick inte längre att betala räkningar och köpa frimärken över samma disk i posten, kaoset i tågtrafiken bredde ut sig och allt större summor pengar skickades allt snabbare över nationsgränserna i kortsiktigt spekulernade etc så blev det gradvis allt mera uppenbart att den här utvecklingen alls inte levde upp till vad som utlovats och heller inte var till gagn för medborgarna i gemen.
Den valfrihet som det talades om blev i många fall en ren chimär och det som medborgarna förlorade i service hamnade istället i bolagsdirektörernas fickor när de årliga bonusarna delades ut.
I stället för mångfald och lägre priser fick vi enfald och högre priser på olika tjänster.
Nu håller samma sak på att upprepas också när det gäller apotek (läkemedel), bostäder, skola samt sjukvård och äldreomsorg.
Det yttersta beviset på det nyliberala fiaskot var kollapsen på finansmarknaderna hösten 2008 och den ekonomiska recession vi nu är på väg in i under 2009. Så nog finns mot den här bakgrunden många goda motiv för självkritik och en vilja att tänka om - även inom socialdemokratin.
Vad som - i krisens spår - nu är uppenbart för allt fler är att marknadsekonomin fungerar bättre om den får verka inom ett demokratiskt och politiskt ramverk som motverkar den kortsiktighet och ojämlikhet som kvartalsperspektivet i vinstmaximeringens principer driver fram.
Således är det alldeles korrekt att hävda att det är till socialdemokratin som hoppet kan ställas när det gäller att övervinna den ekonomiska krisen som vi är mitt uppe i och ännu inte sett slutet på.
Däremot har professor Vernon Bogdanor nog fel när han menar att socialdemokratin behöver hitta en ny filosofi för att åter kunna bli framgångsrik.
Vad det snarare handlar om är att våga använda också åtskilliga av de gamla verktyg som stuvades undan i förrådet när avregleringsivern härjade som värst.
Alltså detta att exempelvis ha ett skattesystem som fördelar bättre mellan rik och fattig, att ha ett medborgarperspektiv på beslut som fattas rörande välfärds- och infrastrukturtjänster m m, att förstå att jämlikhet är en förutsättning för frihet och inte dess motsats. Eller med andra ord att åter försöka göra politiken till herre och marknaden till tjänare igen, inte tvärtom. Se där en agenda och principiellt grundläggande filosofi som bättre än andra är vägen bort från dagens ekonomiska kris och avregleringsmisslyckandena.
Allt behöver nämligen inte vara dåligt bara för att det är gammalt och beprövat. Av tidigare generationers socialdemokrater, av Ernst Wigforss (visst har vi råd att arbeta), av John Maynard Keynes och av professor Paul Krugman och Obama som idag gärna ser en ny variant av Franklin D. Roosevelts "nya giv"-politik i denna 30-talsdjupa ekonomiska- och jobbkris.
I synnerhet inte som det visat sig att den avregleringarnas otuktade marknadsekonomi visat sig ha misslyckats, när denna laboratorieteori nu under ett antal årtionden har fått chansen att prövas i den hårda och kalla verkligheten.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:04 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home