Om Krugman, New Deal-politik och globala krisers 40-åriga återkomst
(Publicerad i bl a Arbetarbladet 18 december 2008 m fl)
Observerat och värderat:
Globala kriser kommer vart 40:e år men nu finns chansen att krisen kan föga möjligheter och att bygga nytt
Apropå den just nu djupande globala krisen och dess rötter i den svårt sargade finans-, fasighets- och bilmarknadens usla till stånd i USA noterar att följande, måhända tröstande ord: Enligt Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, kommer nästa - när nu den här är över om kanske ett år eller så - globala kris i världen att inträffa någon gång runt 2050. Tidigare kriser har kommit ungefär vart 40:e år.
På 1890-talet fick vi en global kreditåtstramning som slog ut mängder med industriföretag efter att den brittiska banken Baring Brothers spekulerat bort stora pengar i Sydamerika.
Den följdes av 1930-talets depression som började med börskraschen på Wall Street 1929, och om vilken den amerikanske professorn John Kenneth Galbraith på skrev en klassisk och synnerligen läsvärd populärvetenskaplig bok. Sedan kom Franklin D. Roosevelt till makten 1933 med sin "New Deal"-politik och förändrade det amerikanska samhället till ett mera jämlikt samhälle med jobb och välfärdslösningar i stället för det extremt klassojämlika och fragmentiserade samhälle som USA var innan Roosevelts New Deal-period. Och så - mera jämlikt och socialt mera tryggt - förblev USA sedan fram till 1970-talet, konstaterade professorn och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman i en synnerligen intressant och välbesökt seminarieföreläsning i Stockholm den 12 november i ABF-huset i Stockholm.
Men sedan vände det igen. Klassklyftorna växte på nytt och de rika blev åter extremt mycket rikare än amerikanske medelklassen, samtidigt som antalet verkligt fattiga ökade i antal och de sociala trygghetssystem som byggts upp under Roosevelts New Deal-era skars ner.
I världen i stort rådde konsekvenserna av den stora oljekrisen, som bröt ut i början av 1970-talet, ungefär 40 år efter den förra globala krisen.
Och nu är det alltså dags igen, fyrtio år senare. Världen är nu precis mitt uppe i konsekvenserna av den internationella finans- och fastighetsmarknadskrisen, och vars värsta effekter vi sannolikt ännu inte upplevt. En kris, menar professor Krugman, som starkt påminner om "vad våra far- och morföräldrar råkade ut för på 1930-talet". Men nu, liksom då (beroende på vad vi gör), finns "både faror och möjligheter". Stora risker men också "chansen att något bättre kommer ut av krisen". Utgångsläget nu är "lika svårt som när Franklin Roosevelt tog över som president i början av 1933". "Barack Obama kan upprepa vad Roosevelt gjorde med sin New Deal-politik", dvs "både stimulera efterfrågan, satsa på offentliga jobb i infrastrukturinvesteringar och genomförea en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla", sade professor Krugman.
Men det måste gå fort, innan det uppstår "alltför mycket motstånd". Därför måste Obama "genomföra allt på en gång" och "inte vänta med några viktiga beslut". Nu "är det enda ansvarsfulla - i detta extrema krisläge - att låta den federala budgeten gå med stora underskott", inte att för tidigt sträva mot budgetbalans menade professor Paul Krugman.
Så det gäller att ta till vara å de möjligheter som krisen nu föder i USA - och på andra håll i världen. De senaste tjugotalet årens tillämpade doktriner (ekonomiska tumregler och annat) gäller inte. Nu när de möjligheter som finns i den globala krisens spår att föda fram något bättre ligger öppna för beslutsfattare som är djärva nog att våga och kan se vad som faktiskt krävs, det var Krugmans förhoppningsfulla budskap till världen på sin föreläsning i Stockholm häromdagen.
Nu har vi "momentum" att göra något nytt och viktig, och att våga ta chansen.
Precis av samma anledning är Krugman i Der Spiegel i en intervju och i sin senaste krönika i New York Times (15/12) så kritisk mot Angela Merkels Tyskland mot att man nu är så passiv och tövande i att hjälpa till att stimulera den europeiska ekonomin. De har, säger Krugman, idag blivit "det största hindret för för den välbehövliga räddningsplanen" för ekonomin i den europeiska delen av världen. Det är nu man ska agera, och göra det snabbt.
Vad nästa kris runt år 2050 eller så sedan ska handla om kan vi bara spekulera omkring. Den som lever får se då, som man brukar säga.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat och värderat:
Globala kriser kommer vart 40:e år men nu finns chansen att krisen kan föga möjligheter och att bygga nytt
Apropå den just nu djupande globala krisen och dess rötter i den svårt sargade finans-, fasighets- och bilmarknadens usla till stånd i USA noterar att följande, måhända tröstande ord: Enligt Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, kommer nästa - när nu den här är över om kanske ett år eller så - globala kris i världen att inträffa någon gång runt 2050. Tidigare kriser har kommit ungefär vart 40:e år.
På 1890-talet fick vi en global kreditåtstramning som slog ut mängder med industriföretag efter att den brittiska banken Baring Brothers spekulerat bort stora pengar i Sydamerika.
Den följdes av 1930-talets depression som började med börskraschen på Wall Street 1929, och om vilken den amerikanske professorn John Kenneth Galbraith på skrev en klassisk och synnerligen läsvärd populärvetenskaplig bok. Sedan kom Franklin D. Roosevelt till makten 1933 med sin "New Deal"-politik och förändrade det amerikanska samhället till ett mera jämlikt samhälle med jobb och välfärdslösningar i stället för det extremt klassojämlika och fragmentiserade samhälle som USA var innan Roosevelts New Deal-period. Och så - mera jämlikt och socialt mera tryggt - förblev USA sedan fram till 1970-talet, konstaterade professorn och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman i en synnerligen intressant och välbesökt seminarieföreläsning i Stockholm den 12 november i ABF-huset i Stockholm.
Men sedan vände det igen. Klassklyftorna växte på nytt och de rika blev åter extremt mycket rikare än amerikanske medelklassen, samtidigt som antalet verkligt fattiga ökade i antal och de sociala trygghetssystem som byggts upp under Roosevelts New Deal-era skars ner.
I världen i stort rådde konsekvenserna av den stora oljekrisen, som bröt ut i början av 1970-talet, ungefär 40 år efter den förra globala krisen.
Och nu är det alltså dags igen, fyrtio år senare. Världen är nu precis mitt uppe i konsekvenserna av den internationella finans- och fastighetsmarknadskrisen, och vars värsta effekter vi sannolikt ännu inte upplevt. En kris, menar professor Krugman, som starkt påminner om "vad våra far- och morföräldrar råkade ut för på 1930-talet". Men nu, liksom då (beroende på vad vi gör), finns "både faror och möjligheter". Stora risker men också "chansen att något bättre kommer ut av krisen". Utgångsläget nu är "lika svårt som när Franklin Roosevelt tog över som president i början av 1933". "Barack Obama kan upprepa vad Roosevelt gjorde med sin New Deal-politik", dvs "både stimulera efterfrågan, satsa på offentliga jobb i infrastrukturinvesteringar och genomförea en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla", sade professor Krugman.
Men det måste gå fort, innan det uppstår "alltför mycket motstånd". Därför måste Obama "genomföra allt på en gång" och "inte vänta med några viktiga beslut". Nu "är det enda ansvarsfulla - i detta extrema krisläge - att låta den federala budgeten gå med stora underskott", inte att för tidigt sträva mot budgetbalans menade professor Paul Krugman.
Så det gäller att ta till vara å de möjligheter som krisen nu föder i USA - och på andra håll i världen. De senaste tjugotalet årens tillämpade doktriner (ekonomiska tumregler och annat) gäller inte. Nu när de möjligheter som finns i den globala krisens spår att föda fram något bättre ligger öppna för beslutsfattare som är djärva nog att våga och kan se vad som faktiskt krävs, det var Krugmans förhoppningsfulla budskap till världen på sin föreläsning i Stockholm häromdagen.
Nu har vi "momentum" att göra något nytt och viktig, och att våga ta chansen.
Precis av samma anledning är Krugman i Der Spiegel i en intervju och i sin senaste krönika i New York Times (15/12) så kritisk mot Angela Merkels Tyskland mot att man nu är så passiv och tövande i att hjälpa till att stimulera den europeiska ekonomin. De har, säger Krugman, idag blivit "det största hindret för för den välbehövliga räddningsplanen" för ekonomin i den europeiska delen av världen. Det är nu man ska agera, och göra det snabbt.
Vad nästa kris runt år 2050 eller så sedan ska handla om kan vi bara spekulera omkring. Den som lever får se då, som man brukar säga.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:55 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home