1982-83 kan lära oss ett och annat också i krisens 2008
Observerat och värderat:
I dessa kristider kan det vara skäl att lära av historien och våga när andra fegar och velar.
Det var sista veckan i den långa valrörelsen 1982, en av socialdemokratins bäst organiserade någonsin för övrigt.
Olof Palme for som ett jehu mellan talarstolarna i vårt avlånga land för att hinna möta så många väljare som möjligt.
Mitt under det intensiva och avgörande slutskedet av valrörelsen åkte han till jobb- och industrikrisens Norrbotten. En region som omfattar en fjärdedel av landets yta, men bara har tre procent av rösterna.
"Varför åker du till det glesbefolkade Norrbotten sista veckan före valet", undrade förvånade journalister, som tyckte att han borde söka sig till mer befolkningstäta regioner. "Det är här jag och socialdemokratin har våra trognaste anhängare", svarade Palme.
Det märktes på stämningen i den fullpackade sporthallen i Luleå. Palme raljerade med borgarna och möttes av skratt och applåder. Han berättade även om det socialdemokratiska partiets egna alternativ. Han beskrev innehållet i programmet "Framtid för Sverige" och arbetarrörelsens "Utvecklingsplan för Norrbotten".
"En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten", lovade Palme i sitt tal.
"Valfläsk", fnös t ex Norrbottens läns högertidning dagen efter om mötet i Luleå år 1982. Men Palmes besked gick hem i stugorna. I valet 1982 - bara sex dagar efter Palmes Luleåbesök - röstade 58,8 procent av norrbottningarna på socialdemokraterna. Nästan sex av tio gav sin röst till s!
Utvecklingsplanen för Norrbotten var dessutom inget valfläsk. 4 mars 1983 - sex månader efter regeringsskiftet - arrangerade Olof Palme en presskonferens för att presentera regeringens Norrbottensproposition, 1982/83:120. I den anslog den socialdemokratiska regeringen fyra miljarder för insatser i Norrbotten. Propositionen blev räddningen för länets krisande basindustrier.
Då, 1982-83, stod LKAB, SSAB och det statliga skogsföretaget Assi på ruinens brant. Oljekrisen och den kraftiga konjunkturnedgången under 1970-talet hade slagit stenhårt mot företagen.
Samtidigt satt de borgerliga regeringarna under perioden 1976-1982 med armarna i kors. Det var inte tal om någon aktiv regional- och näringspolitik för att rädda basindustrierna i norr. I stället menade nationalekonomer med borgerliga sympatier och dito ledarskribenter att det var dags att lägga ned de olönsamma Malmfälten i norr.
Men socialdemokraterna och regeringen Palme ville annorlunda. De gick in med statliga pengar för att basindustrierna skulle ta sig igenom den akuta krisen. Och så blev det också.
Nu - 25 år senare - har statliga gruvföretaget LKAB betalat tillbaka räddningsinsatsen år 1983 många gånger om till statskassan.
Det är mot den här bakgrunden inte svårt att att nu 2008 dra paralleller när man hör hur dagens borgerliga statsråd - center-Maud och andra - resonerar om krisen för fordonsindustrin.
Staten ska helst inte bry sig, absolut inte äga, menar näringsminister Maud Olofsson(c). Marknaden sköter sig bäst själv, enligt de borgerliga statsrådens läroboksstyrda uttalanden. Särskilt finansminister Anders E. Borg (m) brukar gärna hävda att man styr efter läroboken. Men hur är det med kunskaperna om Keynes och den aktiva konjunkturpolitiken?
Inte minst i ett så extremt krisläge som detta - nationellt och globalt - måste samhället bry sig när de fria marknadskrafternas härjningar riskerar att få förödande konsekvenser för människor, regioner och industriell verksamhet av stor betydelse för hela nationen.
En nedläggning av personvagnstillverkningen i Sverige påverkar hela samhällsekonomin. Direkt och indirekt med alla underleverantörer handlar det om 130 000 personers sysselsättning som står på spel samt ett exportvärde på cirka 168 miljarder kronor.
Då duger det inte att sitta med armarna i kors och säga att "det där får marknaden sköta". Staten måste i detta extrema krisläge agera och göra vad den kan - och även ta vissa risker - för att överbrygga krisen. Vara en aktiv och pådrivande aktör för det svenska fordonsindustriklustret med Volvo och Saab har en framtid och hjälpa till att få fram nya och bättre ägare än de konkursmässiga amerikanska bilföretagen GM och Ford.
Inte ens ett tillfälligt statligt delägande ska vara helt uteslutet under en övergångsperiod.
Men nu som under krisens 1982-83 behövs en aktiv och pådrivande socialdemokratisk politisk kraft för att att detta ska vara möjligt och jobb- och industrikrisen inte ska slå ännu hårdare mot Sveriges framtid som industrination.
Så en och annan lärdom av krisen 1982-83 är nog tillämplig också nu i den extrema krisens 2008, trots skillnaderna vad gäller omvärldsfaktorer och annat.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
I dessa kristider kan det vara skäl att lära av historien och våga när andra fegar och velar.
Det var sista veckan i den långa valrörelsen 1982, en av socialdemokratins bäst organiserade någonsin för övrigt.
Olof Palme for som ett jehu mellan talarstolarna i vårt avlånga land för att hinna möta så många väljare som möjligt.
Mitt under det intensiva och avgörande slutskedet av valrörelsen åkte han till jobb- och industrikrisens Norrbotten. En region som omfattar en fjärdedel av landets yta, men bara har tre procent av rösterna.
"Varför åker du till det glesbefolkade Norrbotten sista veckan före valet", undrade förvånade journalister, som tyckte att han borde söka sig till mer befolkningstäta regioner. "Det är här jag och socialdemokratin har våra trognaste anhängare", svarade Palme.
Det märktes på stämningen i den fullpackade sporthallen i Luleå. Palme raljerade med borgarna och möttes av skratt och applåder. Han berättade även om det socialdemokratiska partiets egna alternativ. Han beskrev innehållet i programmet "Framtid för Sverige" och arbetarrörelsens "Utvecklingsplan för Norrbotten".
"En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten", lovade Palme i sitt tal.
"Valfläsk", fnös t ex Norrbottens läns högertidning dagen efter om mötet i Luleå år 1982. Men Palmes besked gick hem i stugorna. I valet 1982 - bara sex dagar efter Palmes Luleåbesök - röstade 58,8 procent av norrbottningarna på socialdemokraterna. Nästan sex av tio gav sin röst till s!
Utvecklingsplanen för Norrbotten var dessutom inget valfläsk. 4 mars 1983 - sex månader efter regeringsskiftet - arrangerade Olof Palme en presskonferens för att presentera regeringens Norrbottensproposition, 1982/83:120. I den anslog den socialdemokratiska regeringen fyra miljarder för insatser i Norrbotten. Propositionen blev räddningen för länets krisande basindustrier.
Då, 1982-83, stod LKAB, SSAB och det statliga skogsföretaget Assi på ruinens brant. Oljekrisen och den kraftiga konjunkturnedgången under 1970-talet hade slagit stenhårt mot företagen.
Samtidigt satt de borgerliga regeringarna under perioden 1976-1982 med armarna i kors. Det var inte tal om någon aktiv regional- och näringspolitik för att rädda basindustrierna i norr. I stället menade nationalekonomer med borgerliga sympatier och dito ledarskribenter att det var dags att lägga ned de olönsamma Malmfälten i norr.
Men socialdemokraterna och regeringen Palme ville annorlunda. De gick in med statliga pengar för att basindustrierna skulle ta sig igenom den akuta krisen. Och så blev det också.
Nu - 25 år senare - har statliga gruvföretaget LKAB betalat tillbaka räddningsinsatsen år 1983 många gånger om till statskassan.
Det är mot den här bakgrunden inte svårt att att nu 2008 dra paralleller när man hör hur dagens borgerliga statsråd - center-Maud och andra - resonerar om krisen för fordonsindustrin.
Staten ska helst inte bry sig, absolut inte äga, menar näringsminister Maud Olofsson(c). Marknaden sköter sig bäst själv, enligt de borgerliga statsrådens läroboksstyrda uttalanden. Särskilt finansminister Anders E. Borg (m) brukar gärna hävda att man styr efter läroboken. Men hur är det med kunskaperna om Keynes och den aktiva konjunkturpolitiken?
Inte minst i ett så extremt krisläge som detta - nationellt och globalt - måste samhället bry sig när de fria marknadskrafternas härjningar riskerar att få förödande konsekvenser för människor, regioner och industriell verksamhet av stor betydelse för hela nationen.
En nedläggning av personvagnstillverkningen i Sverige påverkar hela samhällsekonomin. Direkt och indirekt med alla underleverantörer handlar det om 130 000 personers sysselsättning som står på spel samt ett exportvärde på cirka 168 miljarder kronor.
Då duger det inte att sitta med armarna i kors och säga att "det där får marknaden sköta". Staten måste i detta extrema krisläge agera och göra vad den kan - och även ta vissa risker - för att överbrygga krisen. Vara en aktiv och pådrivande aktör för det svenska fordonsindustriklustret med Volvo och Saab har en framtid och hjälpa till att få fram nya och bättre ägare än de konkursmässiga amerikanska bilföretagen GM och Ford.
Inte ens ett tillfälligt statligt delägande ska vara helt uteslutet under en övergångsperiod.
Men nu som under krisens 1982-83 behövs en aktiv och pådrivande socialdemokratisk politisk kraft för att att detta ska vara möjligt och jobb- och industrikrisen inte ska slå ännu hårdare mot Sveriges framtid som industrination.
Så en och annan lärdom av krisen 1982-83 är nog tillämplig också nu i den extrema krisens 2008, trots skillnaderna vad gäller omvärldsfaktorer och annat.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:11 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home