De nedtystade åren i Finlands historia börjar nu diskuteras mera frimodigt
Observerat och värderat:
De nedtystade åren i Finlands historia börjar nu diskuteras mera frimodigt
Det är i år 90 år sedan finska inbördeskriget mellan de vita och de röda nära nog slog den forna svenska provinsen Finland i spillror efter ett synnerligen brutalt och blodigt krig. Och 2009 är det 40 år sedan Finland blev en heroiska "tvåa" i vinterkriget 1939-40 och i det efterföljande fredsavtalet med Sovjetunionen tvingades åse och acceptera att 400 000 karelare blev av med sin hembygd Karelen och nationens andra stad, det kosmopolitiska Viborg. En stad som bland annat 2008 års nobelfredspristagare, mästermedlaren Martti Ahtisaari har som sin födelsestad.
Ting som - inte minst i samband med firandet av Finlands självständighetsdag den 6 december - ofta ventileras såväl på återkommande seminarier av nationens elit som vanligt folk emellan på lite rakare språk på bastulavar och efter saunabadet över en svalkande flaska öl eller två.
Ofta utmynnar dessa diskussioner i konstateranden om hur viktigt det är att efter bästa förmåga försöka försöka göra upp det förflutna. Det är en nödvändighet för att sedan kunna gå vidare.
Den fria medborgardiskussionen på seminarier och lördagskvällens bastulavar också viktiga element i förståelsen av och utmejslandet av landets officiella utrikespolitiska linje från tid till annan. Och då med hänsyn tagen till vilket "manöverutrymme" som finns för tillfället och när läget i världen har vägts in för en liten nation som Finland i skuggan av en stor granne och kärnvapenmakt.
Även grunderna för landets säkerhets- och försvarspolitik ska, enligt president Tarja Halonen (sdp), öppet kunna debatteras. Oberoende om det sedan gäller så aktuella ting som minor, klustervapen, kärnvapen eller militära allianser.
Just detta viktiga med en frimodig medborgardiskussion lyfte president Halonen fram betydelsen av i samband med Paasikivi-samfundets 50:de årsmöte härom veckan.
För Finlands del ändrade först Berlinmurens nedrivande och sedan så Sovjetunionens fall 1992 i grunden debattklimatet rörande Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska förutsättningar. Ovanan att offentligt debattera Finlands utrikespolitiska linje var i början påtaglig. Men i takt med att man diskuterade nutid och framtid kunde även landets historia och trauman lyftas fram.
I ett första skede fick krigets veteraner också offentligen erkänsla för sina insatser fosterlandet till fromma. Vare sig det nu handlade om heroiska "vinterkrigare" eller när man i slutskedet av fortsättningskriget (1941-44) fick stopp på den våldsamma sovjetryska offensiven i Tali-Ihantala och därmed i praktiken räddade kvar Finland som en självständig nation. Trots en mycket dyrbar fredsuppgörelse visavi Stalins Sovjetunionen.
Nu har man också i det officiella Finland kommit in i en ny fas om Finlands lika heroiska som blodiga historia.
Det faktum att president Halonen för några veckor sedan arrangerade ett diskussionstillfälle under temat "De nedtystade åren i Finlands historia" är ett uttryck för detta. När man vi detta tillfälle diskutera - förutom händelserna under inbördeskriget 1918 - också kom att diskutera utgångspunkterna för fortsättningskriget: Var Finland allierat med Tyskland eller förde man ett separat krig mot Sovjetunionen för att återta det förlorade Karelen?
De blodiga händelserna 1918, dvs för 90 år sedan, har satt djupa spår i den finländska folksjälen eftersom många har nära anhöriga, släkt och vänner som på olika sätt drabbades av krigets vanvett, och inte sällan sanslösa brutalitet.
Trots att det gått 90 år sedan inbördeskriget har många fortfarande svårt att förlåta och glömma. Det visar inte minst president Halonens val att prioritera deltagande i de "röda" minnesfesterna. Somliga har, föga förvånande, retat sig på detta. Något som visar att man ingalunda är "färdig" ens med bearbetningen och försoningen av detta nu 90-åriga trauma.
Vad fortsättningskriget beträffar frågar sig många i Finland: vilka alternativ hade Finland sist och slutligen efter att Sovjetunionen slukat de baltiska länderna!?
Det officiella Finland håller fortfarande fast vid att fortsättningskriget var ett separat krig. Ett krig som fördes tillsammans med tyskarna, men där Finland hade sina egna mål utan att vara allierade med tyskarna.
Beviset för detta var bland annat att Sovjetunionen ju gick med på en för Finland dyrbar separatfred 19944, trots att de allierade hade krävt kapitulation av Tyskland och dess allierade.
"Drivvedsteorin", lanserad av historieprofessorn Arvi Korhonen, innebar att Finland likt ett oskyldigt offer gled in i fortsättningskriget som ett resultat av stormakternas agerande, har på senare tid ifrågasatts såväl av utländska forskare som den yngre generationens inhemska forskare. Dessa forskare anser att Finland aktivt förberett sig för ett krig vid Tysklands sida.
Den yngre generationens forskare anser termen "separat krig" närmast vara en politisk term. Den termen hjälpte hur som helst Finland att lösgöra sig ur kriget.
Finland kunde därmed bevara sin självständighet och sin västereuropeiska kultur. Genom vsb-pakten, vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen, hölls relationerna under de många Paasikivi- och Kekkonen-åren på en saklig nivå med den sovjetryska grannen, tills pakten i samband med Sovjetunionens fall kunde upplösas. Och Finland några år (1995) senare kunde bli medlem i EU och därmed visa var man i grunden som såg höra hemma som självständig nation.
Men ännu är en mycket stabil majoritet av finska folket fortsatt anhängare av sin alliansfria säkerhetspolitik och önskar ännu inte någon anslutning till Nato. Detta trots att speciellt samlingspartiet men även en del andra aktivister gärna ser också att dett blir en realitet i någorlunda närtid.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com
De nedtystade åren i Finlands historia börjar nu diskuteras mera frimodigt
Det är i år 90 år sedan finska inbördeskriget mellan de vita och de röda nära nog slog den forna svenska provinsen Finland i spillror efter ett synnerligen brutalt och blodigt krig. Och 2009 är det 40 år sedan Finland blev en heroiska "tvåa" i vinterkriget 1939-40 och i det efterföljande fredsavtalet med Sovjetunionen tvingades åse och acceptera att 400 000 karelare blev av med sin hembygd Karelen och nationens andra stad, det kosmopolitiska Viborg. En stad som bland annat 2008 års nobelfredspristagare, mästermedlaren Martti Ahtisaari har som sin födelsestad.
Ting som - inte minst i samband med firandet av Finlands självständighetsdag den 6 december - ofta ventileras såväl på återkommande seminarier av nationens elit som vanligt folk emellan på lite rakare språk på bastulavar och efter saunabadet över en svalkande flaska öl eller två.
Ofta utmynnar dessa diskussioner i konstateranden om hur viktigt det är att efter bästa förmåga försöka försöka göra upp det förflutna. Det är en nödvändighet för att sedan kunna gå vidare.
Den fria medborgardiskussionen på seminarier och lördagskvällens bastulavar också viktiga element i förståelsen av och utmejslandet av landets officiella utrikespolitiska linje från tid till annan. Och då med hänsyn tagen till vilket "manöverutrymme" som finns för tillfället och när läget i världen har vägts in för en liten nation som Finland i skuggan av en stor granne och kärnvapenmakt.
Även grunderna för landets säkerhets- och försvarspolitik ska, enligt president Tarja Halonen (sdp), öppet kunna debatteras. Oberoende om det sedan gäller så aktuella ting som minor, klustervapen, kärnvapen eller militära allianser.
Just detta viktiga med en frimodig medborgardiskussion lyfte president Halonen fram betydelsen av i samband med Paasikivi-samfundets 50:de årsmöte härom veckan.
För Finlands del ändrade först Berlinmurens nedrivande och sedan så Sovjetunionens fall 1992 i grunden debattklimatet rörande Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska förutsättningar. Ovanan att offentligt debattera Finlands utrikespolitiska linje var i början påtaglig. Men i takt med att man diskuterade nutid och framtid kunde även landets historia och trauman lyftas fram.
I ett första skede fick krigets veteraner också offentligen erkänsla för sina insatser fosterlandet till fromma. Vare sig det nu handlade om heroiska "vinterkrigare" eller när man i slutskedet av fortsättningskriget (1941-44) fick stopp på den våldsamma sovjetryska offensiven i Tali-Ihantala och därmed i praktiken räddade kvar Finland som en självständig nation. Trots en mycket dyrbar fredsuppgörelse visavi Stalins Sovjetunionen.
Nu har man också i det officiella Finland kommit in i en ny fas om Finlands lika heroiska som blodiga historia.
Det faktum att president Halonen för några veckor sedan arrangerade ett diskussionstillfälle under temat "De nedtystade åren i Finlands historia" är ett uttryck för detta. När man vi detta tillfälle diskutera - förutom händelserna under inbördeskriget 1918 - också kom att diskutera utgångspunkterna för fortsättningskriget: Var Finland allierat med Tyskland eller förde man ett separat krig mot Sovjetunionen för att återta det förlorade Karelen?
De blodiga händelserna 1918, dvs för 90 år sedan, har satt djupa spår i den finländska folksjälen eftersom många har nära anhöriga, släkt och vänner som på olika sätt drabbades av krigets vanvett, och inte sällan sanslösa brutalitet.
Trots att det gått 90 år sedan inbördeskriget har många fortfarande svårt att förlåta och glömma. Det visar inte minst president Halonens val att prioritera deltagande i de "röda" minnesfesterna. Somliga har, föga förvånande, retat sig på detta. Något som visar att man ingalunda är "färdig" ens med bearbetningen och försoningen av detta nu 90-åriga trauma.
Vad fortsättningskriget beträffar frågar sig många i Finland: vilka alternativ hade Finland sist och slutligen efter att Sovjetunionen slukat de baltiska länderna!?
Det officiella Finland håller fortfarande fast vid att fortsättningskriget var ett separat krig. Ett krig som fördes tillsammans med tyskarna, men där Finland hade sina egna mål utan att vara allierade med tyskarna.
Beviset för detta var bland annat att Sovjetunionen ju gick med på en för Finland dyrbar separatfred 19944, trots att de allierade hade krävt kapitulation av Tyskland och dess allierade.
"Drivvedsteorin", lanserad av historieprofessorn Arvi Korhonen, innebar att Finland likt ett oskyldigt offer gled in i fortsättningskriget som ett resultat av stormakternas agerande, har på senare tid ifrågasatts såväl av utländska forskare som den yngre generationens inhemska forskare. Dessa forskare anser att Finland aktivt förberett sig för ett krig vid Tysklands sida.
Den yngre generationens forskare anser termen "separat krig" närmast vara en politisk term. Den termen hjälpte hur som helst Finland att lösgöra sig ur kriget.
Finland kunde därmed bevara sin självständighet och sin västereuropeiska kultur. Genom vsb-pakten, vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen, hölls relationerna under de många Paasikivi- och Kekkonen-åren på en saklig nivå med den sovjetryska grannen, tills pakten i samband med Sovjetunionens fall kunde upplösas. Och Finland några år (1995) senare kunde bli medlem i EU och därmed visa var man i grunden som såg höra hemma som självständig nation.
Men ännu är en mycket stabil majoritet av finska folket fortsatt anhängare av sin alliansfria säkerhetspolitik och önskar ännu inte någon anslutning till Nato. Detta trots att speciellt samlingspartiet men även en del andra aktivister gärna ser också att dett blir en realitet i någorlunda närtid.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:54 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home