Regeringens passivitet och ideologiska låsningar blir dyrbar för Sverige
Om Riksbankens rekordstora räntesänkning på 1,75 procent häromdagen gav en chockverkan i positiv riktning tog regeringens så kallade krispaket fullständigt udden av den optimism som kanske kunde fått fäste bland svenskarna. Inte nog med att det kommer alldeles för sent, det är till storlek alldeles för litet och till innehåll felriktat.
I tre månader nu har företrädare för den svenska alliansregeringen försvarat en budget som redan när den presenterades kunde avfärdas som något som borde gå till papperstuggen. Under den tiden har världens finansiella strukturer skakats. Banker – också i Sverige – har förstatligats och tusentals miljarder har satsats för att hålla systemet igång.
Under de tre månaderna har också efterfrågan och sysselsättning fallit massivt. I Sverige har industrin, från färdiga lastbilar till malmutvinning, tvärstoppat. Byggmarknaden är iskall och både den privata och den offentliga tjänstesektorn gör sig av med anställda. Varselsiffrorna når nivåer som ingen sett sedan 1992.
I London, Washington, EU-Bryssel och Peking har det presenterats stimulanspaket i ett försök att politiskt lindra effekterna av det som händer. Men inte i Stockholm, inte förrän i går. I stället har vi fått höra att den budget som förutspådde en snabb och övergående nergång är tt ”superpaket”. Vi har fått höra att regeringens politik ännu inte börjat verka, och att det som görs ligger i linje med EU:s planer.
Men i Sverige har vi begåvats med en regering som vägrar inse lågkonjunkturens effekter och konsekvenser. Att jobb faktiskt är på väg att försvinna i en rasande takt som vi inte upplevt sedan 1990-talskrisen och Bildt-regeringen verkar ännu inte nått fram till dagens borgerliga regering.
För vilka jobb är det Arbetsförmedlingen nu får ytterligare 3,5 miljarder att matcha till? Följer inte Reinfeldt och hans statsråd veckostatistiken över varsel och arbetslöshetssiffror? Hur långt tror man att ett magert och delvis felriktat stimulanspaket på futtiga 8,3 miljarder kr räcker i ett läge när det krävs ett helt batteri av stimulansåtgärder i ett samlat paket på 30-50 miljarder kr för att riktigt "bita" i nuvarande extrema krisläge och massiva fall i efterfrågan och jobb.
Reinfeldt, Borg & Co framstår som ideologilåsta, blinda och döva för vad all ekonomisk expertis -Konjunkturinstitutet, ekonomerna på LO och TCO och professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, Assar Lindbeck m fl - säger, nämligen att stimulera konsumtionen för att på det sättet inte bara hålla uppe sysselsättningen utan också skapa nya jobb.
Visst är både rot-avdrag och ytterligare en miljard till reparationer av vägar och järnvägar välkommet. Säkert bidrar det i någon mån till att hålla uppe sysselsättningen i bygg- och anläggningssektorn.
Men samtidigt sprider sig nu lågkonjunkturen snabbt till handeln och tjänstesektorn. På tur står den offentliga verksamheten där skatteintäkterna faller som en sten och kommuner och landsting just nu brottas med stora problem inför 2009. Skattehöjningar och besparingar är de enda instrument de lokala politikerna har till sitt förfogande.
Men allt tal om att det behövs ökade statsbidrag viftas undan av folkpartiledaren Jan Björklund med att det är ingen fara på taket, budgetarna för 2009 är ju redan lagda. Förvisso, men de har också redan spruckit och kräver nu fem i tolv drastiska åtgärder.
Regeringen Reinfeldt börjar alltmer påminna om sin föregångare på 1990-talet. Då var det Bildt som viftade bort den ekonomiska krisen som något påfund av vikarier på redaktionerna, sedan kom krispaket 1 snabbt avlöst av krispaket 2. Men inte ens det räckte. Till slut gick den svenska kronan i drickat.
Och just kraven på ett andra krispaket var den direkta reaktionen inte bara från oppositionen utan också den samlade ekonomkåren efter regeringens presskonferens på fredagen.
Frågan är om det inte krävs ännu mer. Det är kanske dags för ministären Reinfeldt att inse sitt tillkortakommande, svälja förtreten och söka gemensamma lösningar över blockgränsen.
Vi är mitt i den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, vi är på väg mot en arbetslöshet som vi inte haft sedan 90-talet, har tyvärr Sverige begåvats med en regering som gör i stort sett ingenting och vill hålla på slantarna till valåret 2010 - och för att då försöka "sockra och köpa" väljare som tarvas för att om möjligt kunna vinna ett återval.
Men i regeringens värld är skrivbordsmajornas åsikt att det är den ideologiska kartan som gäller framför verkligheten. Den låsningen och passivitetet lär bli mycket dyrbar för landets kommuner, alla varsalde och arbetslösa och andra som just nu är i stort behov av en "trygghetschock" och en serie av snabba åtgärder för att bromsa efterfrågefallet i ekonomin och den massarbetslöshet som hotar runt hörnet. Och som delvis redan är här.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
I tre månader nu har företrädare för den svenska alliansregeringen försvarat en budget som redan när den presenterades kunde avfärdas som något som borde gå till papperstuggen. Under den tiden har världens finansiella strukturer skakats. Banker – också i Sverige – har förstatligats och tusentals miljarder har satsats för att hålla systemet igång.
Under de tre månaderna har också efterfrågan och sysselsättning fallit massivt. I Sverige har industrin, från färdiga lastbilar till malmutvinning, tvärstoppat. Byggmarknaden är iskall och både den privata och den offentliga tjänstesektorn gör sig av med anställda. Varselsiffrorna når nivåer som ingen sett sedan 1992.
I London, Washington, EU-Bryssel och Peking har det presenterats stimulanspaket i ett försök att politiskt lindra effekterna av det som händer. Men inte i Stockholm, inte förrän i går. I stället har vi fått höra att den budget som förutspådde en snabb och övergående nergång är tt ”superpaket”. Vi har fått höra att regeringens politik ännu inte börjat verka, och att det som görs ligger i linje med EU:s planer.
Men i Sverige har vi begåvats med en regering som vägrar inse lågkonjunkturens effekter och konsekvenser. Att jobb faktiskt är på väg att försvinna i en rasande takt som vi inte upplevt sedan 1990-talskrisen och Bildt-regeringen verkar ännu inte nått fram till dagens borgerliga regering.
För vilka jobb är det Arbetsförmedlingen nu får ytterligare 3,5 miljarder att matcha till? Följer inte Reinfeldt och hans statsråd veckostatistiken över varsel och arbetslöshetssiffror? Hur långt tror man att ett magert och delvis felriktat stimulanspaket på futtiga 8,3 miljarder kr räcker i ett läge när det krävs ett helt batteri av stimulansåtgärder i ett samlat paket på 30-50 miljarder kr för att riktigt "bita" i nuvarande extrema krisläge och massiva fall i efterfrågan och jobb.
Reinfeldt, Borg & Co framstår som ideologilåsta, blinda och döva för vad all ekonomisk expertis -Konjunkturinstitutet, ekonomerna på LO och TCO och professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, Assar Lindbeck m fl - säger, nämligen att stimulera konsumtionen för att på det sättet inte bara hålla uppe sysselsättningen utan också skapa nya jobb.
Visst är både rot-avdrag och ytterligare en miljard till reparationer av vägar och järnvägar välkommet. Säkert bidrar det i någon mån till att hålla uppe sysselsättningen i bygg- och anläggningssektorn.
Men samtidigt sprider sig nu lågkonjunkturen snabbt till handeln och tjänstesektorn. På tur står den offentliga verksamheten där skatteintäkterna faller som en sten och kommuner och landsting just nu brottas med stora problem inför 2009. Skattehöjningar och besparingar är de enda instrument de lokala politikerna har till sitt förfogande.
Men allt tal om att det behövs ökade statsbidrag viftas undan av folkpartiledaren Jan Björklund med att det är ingen fara på taket, budgetarna för 2009 är ju redan lagda. Förvisso, men de har också redan spruckit och kräver nu fem i tolv drastiska åtgärder.
Regeringen Reinfeldt börjar alltmer påminna om sin föregångare på 1990-talet. Då var det Bildt som viftade bort den ekonomiska krisen som något påfund av vikarier på redaktionerna, sedan kom krispaket 1 snabbt avlöst av krispaket 2. Men inte ens det räckte. Till slut gick den svenska kronan i drickat.
Och just kraven på ett andra krispaket var den direkta reaktionen inte bara från oppositionen utan också den samlade ekonomkåren efter regeringens presskonferens på fredagen.
Frågan är om det inte krävs ännu mer. Det är kanske dags för ministären Reinfeldt att inse sitt tillkortakommande, svälja förtreten och söka gemensamma lösningar över blockgränsen.
Vi är mitt i den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, vi är på väg mot en arbetslöshet som vi inte haft sedan 90-talet, har tyvärr Sverige begåvats med en regering som gör i stort sett ingenting och vill hålla på slantarna till valåret 2010 - och för att då försöka "sockra och köpa" väljare som tarvas för att om möjligt kunna vinna ett återval.
Men i regeringens värld är skrivbordsmajornas åsikt att det är den ideologiska kartan som gäller framför verkligheten. Den låsningen och passivitetet lär bli mycket dyrbar för landets kommuner, alla varsalde och arbetslösa och andra som just nu är i stort behov av en "trygghetschock" och en serie av snabba åtgärder för att bromsa efterfrågefallet i ekonomin och den massarbetslöshet som hotar runt hörnet. Och som delvis redan är här.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:40 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home