Den fackliga organisationen och maktbalansen mellan arbete och kapital
Observerat och värderat:
Maktbalansen mellan arbete och kapital förändras när den fackliga organisationsgraden sjunker
Maktbalansen mellan arbete och kapital har rubbats de senaste årtiondena. I land efter land har andelen fackligt organiserade löntagare sjunkit. Och som en följd av detta har också den fackliga styrkan försvagats. Det finns självfallet inget entydigt samband mellan organisationsgrad och fackligt inflytande. Men ju lägre andel fackligt organiserade och ju svagare resurser facket förfogar över, desto svårare är det också att tillvarata löntagarnas intressen, framför allt på medellång och lång sikt.
Av Union membership statistics in 24 countries-material (årsskiftet 2006/007) framgår att det i många länder skett jättelika ras i andelen fackliga medlemmar. USA runt 12 %, Australien 28%, Japan 19,7 %, Tyskland 22,6 %, Storbritannien 29 %, Frankrike 8 %, Belgien 55 %, Nederländerna 22 %, Italien 33 %, Danmark 70 %, Norge 53 % etc. Överallt stora ras i den fackliga organisationsgraden. Det är egentligen bara varit i de nordiska länderna som höga medlemsandelar kunnat bestå, men också här har medlemstalen gått ner med runt 160 000 medlemmar i LO-förbunden under 2007-2008 orsakade främst av fördyrad a-kassa och borttaget skatteavdrag på såväl a-kasse-som fackavgiften. Och viktigast här är den kraftiga höjningen från årsskiftet 2006/2007 av a-kasseavgiften.
--------Faktaruta ------------------------------------------------
Finräknad statistik visar att LO-förbunden 2007 tappade 129 413 medlemmar år 2007 (minus 7,2 %) och att första halvåret 2008 innebar ett fortsatt tapp på
runt 30 000 medlemmar inom LO-förbunden. Tar man sedan också med TCO-förbunden så tappade man där nästan 50 000 medlemmar 2007 och ytterligare 15 000 under första halvåret 2008. Och Saco har tappat knappt 6 000 medlemmar totalt.
Dessutom har 473 129 personer lämnat de fackliga a-kassorna på två år, enligt a-kassornas samorganisations egen statitisk. Alltså i runda slängar en halv miljon medlemmar.
Så fackföreningsrörelsens väg tillbaka till sin forna styrka kommer med all sannolikhet att bli svår. Hur tuff återstår att se.
-------------------------------------
- Fackets tapp är unikt. Man får gå tillbaka till storstrejksnederlaget 1909 för att hitta ett lika stort tapp på ett enda år, 2007, säger forskaren Anders Kjellberg vid Lunds universitet och som i många år forskat om fackliga organisationsfrågor. Som en följd av detta ras har organisationsgraden, andelen som är med i facket, sjunkit till 73 procent. Fortfarande världsbäst och klart högre än t ex Norges 53 procent (här finns ingen facklig a-kassa) eller Storbritanniens under 30 procent.
Det här är generella siffror. Lägg så till detta att det finns en stark variation i organisationsgrad mellan olika branscher och delbranscher också inom de enskilda fackförbunden. Så t ex var bara 61 procent av löntagarna inom parti- och detaljhandeln inom svenska Handels med i facket år 2007. På två år – 2006-2007 – har ett förbund som Handels tappat 22 500 medlemmar, lika många som ett litet fackförbund.
Ett tydligt fokus på en bra skolsatsning redan i gymnasieskolan och ett uthålligt arbetande värvarfokus och bra fungerande uppsöker kärvs för att vända den här trenden. Utöver då att också spelreglerna för avgifter, skatter och arbetsrättsliga regelverk samt annat liknande också kan behöva förändras och förbättras.
Orsakerna till den generella, negativa utvecklingen för den nationella och internationella fackföreningsrörelsen är många. Men bland orsakerna finns ett brett spektrum - från antifacklig lagstiftning och starkt motstånd i ett antal länder från kapitalintressen och politiker, till svagheter och missgrepp av facken själva. Lägg därtill en strukturomvandling bort från sektorer som varit starka fackligt till sektorer där det alltid varit svårt att organisera och annat liknande.
En annan viktig sak att notera är att svagare fackliga rörelser i andra, omgivande eller mera avlägsna länder också innebär ökade svårigheterna för facket att bemästra globaliseringens hot och möjligheter också på hemmaplan. Den harmonisering av olika spelregler och villkor som globaliseringen medför, kan exempelvis - och har så delvis redan – inneburit en press nedåt på organiseringsgraden (och i villkoren på arbetsmarknaden) och styrkan hos facken i de länder som hittills haft en hög organisationsgrad, främst då i Sverige och övriga Norden. Den globala försvagningen av fackföreningsrörelsen, som motsvaras av en ökad styrka hos kapitalintressena, gör det i sin tur svårare att hävda löntagarnas intressen i de hot och möjligheter som följer med globaliseringsprocessen.
Men också på det nationella planet gäller att utan starka och välorganiserade fackliga organisationer blir det tuffare att ta kamp för och hävda kollektivavtalets tillämpning och räckvidd. Och än mera så om man också har ambitionen att åstadkomma förbättringar och flytta fram löntagarnas positioner på arbetsmarknaden.
Fackföreningsrörelsens väg tillbaka till sin forna styrka kommer med all sannolikhet att bli svår. En allmän uppfattning - när man frågar runt - är att kristänkandet, nytänkandet och insatserna från fackföreningsrörelsens sida kommit sent, kanske för sent enligt vissa.
Visst, trenden kan vändas. Detta förutsatt att man är beredda att satsa rejält och långsiktigt. Men uppförsbacken kommer att vara tuff, mycket tuff.
Och hur går det med legitimiteten i kollektivavtalssammanhang om man inte längre kan gå till arbetsgivarna och säga att "vi organiserar åtta av tio av era anställda", utan kanske snart inte ens sju av tio och på sikt löper risken att det kan bli kanske bara sex av tio? Mycket står med andra ord på spel för svensk fackföreningsrörelse.
Fackföreningsforskaren Anders Kjellberg, Lunds universitet, anser att facket måste bli bättre på att ”propagera” vad kollektivavtalet och medlemskapet ger. ”Utan kollektivavtal riskerar man att inte få tjänstepension. Det har facket försummat att upplysa om”, anser forskaren Kjellberg.
Till syvende och sist är det just detta kampen om ett fortsatt starkt, helst ännu lite starkare, LO och olika LO-förbund handlar om. Människosyn, tala mer om medlemskapets värde och att agera så att man blir respekterad.
Det i sin tur kräver uthållighet, självkritisk prövning av arbetsmetoder och arbetssätt men också en vässad ideologisk skolnings- och upplysningsverksamhet av ett slag som vi nog inte riktigt haft på alla håll. Kanske också därför att fackföreningsrörelsen ibland tenderat att vara något för ”bekväm” med tanke på de många nya och svåra utmaningar facket nu står inför – och sett också till det faktum att fackets motparter blivit tuffare och lite svårare att handskas med. Det gäller såväl i partsrelationerna i förhandlingssammanhang som i politiskt ideologiskt synsätt och vilja att omsätta den i verkligheten.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
med mångårigt förflutet inom bland annat fackföreningsrörelsen och ett 40-årigt medlemskap i olika LO- och TCO-förbund)
Maktbalansen mellan arbete och kapital förändras när den fackliga organisationsgraden sjunker
Maktbalansen mellan arbete och kapital har rubbats de senaste årtiondena. I land efter land har andelen fackligt organiserade löntagare sjunkit. Och som en följd av detta har också den fackliga styrkan försvagats. Det finns självfallet inget entydigt samband mellan organisationsgrad och fackligt inflytande. Men ju lägre andel fackligt organiserade och ju svagare resurser facket förfogar över, desto svårare är det också att tillvarata löntagarnas intressen, framför allt på medellång och lång sikt.
Av Union membership statistics in 24 countries-material (årsskiftet 2006/007) framgår att det i många länder skett jättelika ras i andelen fackliga medlemmar. USA runt 12 %, Australien 28%, Japan 19,7 %, Tyskland 22,6 %, Storbritannien 29 %, Frankrike 8 %, Belgien 55 %, Nederländerna 22 %, Italien 33 %, Danmark 70 %, Norge 53 % etc. Överallt stora ras i den fackliga organisationsgraden. Det är egentligen bara varit i de nordiska länderna som höga medlemsandelar kunnat bestå, men också här har medlemstalen gått ner med runt 160 000 medlemmar i LO-förbunden under 2007-2008 orsakade främst av fördyrad a-kassa och borttaget skatteavdrag på såväl a-kasse-som fackavgiften. Och viktigast här är den kraftiga höjningen från årsskiftet 2006/2007 av a-kasseavgiften.
--------Faktaruta ------------------------------------------------
Finräknad statistik visar att LO-förbunden 2007 tappade 129 413 medlemmar år 2007 (minus 7,2 %) och att första halvåret 2008 innebar ett fortsatt tapp på
runt 30 000 medlemmar inom LO-förbunden. Tar man sedan också med TCO-förbunden så tappade man där nästan 50 000 medlemmar 2007 och ytterligare 15 000 under första halvåret 2008. Och Saco har tappat knappt 6 000 medlemmar totalt.
Dessutom har 473 129 personer lämnat de fackliga a-kassorna på två år, enligt a-kassornas samorganisations egen statitisk. Alltså i runda slängar en halv miljon medlemmar.
Så fackföreningsrörelsens väg tillbaka till sin forna styrka kommer med all sannolikhet att bli svår. Hur tuff återstår att se.
-------------------------------------
- Fackets tapp är unikt. Man får gå tillbaka till storstrejksnederlaget 1909 för att hitta ett lika stort tapp på ett enda år, 2007, säger forskaren Anders Kjellberg vid Lunds universitet och som i många år forskat om fackliga organisationsfrågor. Som en följd av detta ras har organisationsgraden, andelen som är med i facket, sjunkit till 73 procent. Fortfarande världsbäst och klart högre än t ex Norges 53 procent (här finns ingen facklig a-kassa) eller Storbritanniens under 30 procent.
Det här är generella siffror. Lägg så till detta att det finns en stark variation i organisationsgrad mellan olika branscher och delbranscher också inom de enskilda fackförbunden. Så t ex var bara 61 procent av löntagarna inom parti- och detaljhandeln inom svenska Handels med i facket år 2007. På två år – 2006-2007 – har ett förbund som Handels tappat 22 500 medlemmar, lika många som ett litet fackförbund.
Ett tydligt fokus på en bra skolsatsning redan i gymnasieskolan och ett uthålligt arbetande värvarfokus och bra fungerande uppsöker kärvs för att vända den här trenden. Utöver då att också spelreglerna för avgifter, skatter och arbetsrättsliga regelverk samt annat liknande också kan behöva förändras och förbättras.
Orsakerna till den generella, negativa utvecklingen för den nationella och internationella fackföreningsrörelsen är många. Men bland orsakerna finns ett brett spektrum - från antifacklig lagstiftning och starkt motstånd i ett antal länder från kapitalintressen och politiker, till svagheter och missgrepp av facken själva. Lägg därtill en strukturomvandling bort från sektorer som varit starka fackligt till sektorer där det alltid varit svårt att organisera och annat liknande.
En annan viktig sak att notera är att svagare fackliga rörelser i andra, omgivande eller mera avlägsna länder också innebär ökade svårigheterna för facket att bemästra globaliseringens hot och möjligheter också på hemmaplan. Den harmonisering av olika spelregler och villkor som globaliseringen medför, kan exempelvis - och har så delvis redan – inneburit en press nedåt på organiseringsgraden (och i villkoren på arbetsmarknaden) och styrkan hos facken i de länder som hittills haft en hög organisationsgrad, främst då i Sverige och övriga Norden. Den globala försvagningen av fackföreningsrörelsen, som motsvaras av en ökad styrka hos kapitalintressena, gör det i sin tur svårare att hävda löntagarnas intressen i de hot och möjligheter som följer med globaliseringsprocessen.
Men också på det nationella planet gäller att utan starka och välorganiserade fackliga organisationer blir det tuffare att ta kamp för och hävda kollektivavtalets tillämpning och räckvidd. Och än mera så om man också har ambitionen att åstadkomma förbättringar och flytta fram löntagarnas positioner på arbetsmarknaden.
Fackföreningsrörelsens väg tillbaka till sin forna styrka kommer med all sannolikhet att bli svår. En allmän uppfattning - när man frågar runt - är att kristänkandet, nytänkandet och insatserna från fackföreningsrörelsens sida kommit sent, kanske för sent enligt vissa.
Visst, trenden kan vändas. Detta förutsatt att man är beredda att satsa rejält och långsiktigt. Men uppförsbacken kommer att vara tuff, mycket tuff.
Och hur går det med legitimiteten i kollektivavtalssammanhang om man inte längre kan gå till arbetsgivarna och säga att "vi organiserar åtta av tio av era anställda", utan kanske snart inte ens sju av tio och på sikt löper risken att det kan bli kanske bara sex av tio? Mycket står med andra ord på spel för svensk fackföreningsrörelse.
Fackföreningsforskaren Anders Kjellberg, Lunds universitet, anser att facket måste bli bättre på att ”propagera” vad kollektivavtalet och medlemskapet ger. ”Utan kollektivavtal riskerar man att inte få tjänstepension. Det har facket försummat att upplysa om”, anser forskaren Kjellberg.
Till syvende och sist är det just detta kampen om ett fortsatt starkt, helst ännu lite starkare, LO och olika LO-förbund handlar om. Människosyn, tala mer om medlemskapets värde och att agera så att man blir respekterad.
Det i sin tur kräver uthållighet, självkritisk prövning av arbetsmetoder och arbetssätt men också en vässad ideologisk skolnings- och upplysningsverksamhet av ett slag som vi nog inte riktigt haft på alla håll. Kanske också därför att fackföreningsrörelsen ibland tenderat att vara något för ”bekväm” med tanke på de många nya och svåra utmaningar facket nu står inför – och sett också till det faktum att fackets motparter blivit tuffare och lite svårare att handskas med. Det gäller såväl i partsrelationerna i förhandlingssammanhang som i politiskt ideologiskt synsätt och vilja att omsätta den i verkligheten.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
med mångårigt förflutet inom bland annat fackföreningsrörelsen och ett 40-årigt medlemskap i olika LO- och TCO-förbund)
posted by rbjorkenwall at 4:39 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home