Om konventstal som går hem och ett presidentval som kan vinnas
Observerat och värderat:
Barack Obama, demokraternas partikonvent och vad som krävs i valet den 4 november
Visst var det ett kanontal som senator Hillary Clinton höll häromdagen på demokraternas partikonvent i klippiga bergen-metropolen Denver. Lysande. Sannolikt också övertygande för flertalet (men inte alla?) Clinton-anhängare som nu måste "lära sig" att gilla den segrande Barack Obama - om demokraterna ska ha den chans man normalt borde ha i denna "anti-Bush-tidsanda" att vinna makten i Vita huset i presidentvalet den 4 november. Som viktig "försångare" till kröningen av Barack Obama gjorde New York-senatorn och den knappa primärvalsförloraren Hillary Clinton sin "plikt" för att ena demokratiska partiet efter en tuff primärvalsrunda. Bra så - förutsatt att resultatet blir det önskvärda.
Men låt oss fokusera på Obama. Både presidenkandidaten Barack och hans fru Michelle Obama symboliserar någonting nytt i amerikansk politik – båda har en enkel bakgrund. I sitt tal häromdagen på demokraternas konvent i Denver i Colorado berättade Michelle Obama om sin uppväxt i Chicagos South Side – en av de fattigare stadsdelarna. Pappan var en vanlig arbetare och hennes något äldre bror Craig Robinson är basketcoach i universitetslaget Oregon State Beavers. Här finns ett drag av folklighet och ”den amerikanska drömmen” som säkert många amerikaner gillar. Åtminstonde alla dem som kan tänka sig en svart demokrat som USA:s nästa president efter den misslyckade George Walker Bush.
Michelle Obama berättade om hur hon mötte sin Barack och om hur han hade kört dem hem från BB med deras första barn, i snigelfart genom stan, hela tiden vändande sig om mot baksätet med ögonen fulla av den faderskärlek som han själv aldrig fått del av i sin barndom. Så typiskt amerikanskt, detta att vara personlig och lite privat. Också i kongresstal. Eller snarare särskilt då - innan ett viktigt val.
Ibland kan det bli nästan outhärdligt sentimentalt, men så icke i detta fall. För plötsligt började hon berätta - med blixtrande ögon. Michelle Obama berättade om sin uppväxt på Chicagos fattiga södra sida. Berättade om sin fabriksarbetande pappa, död i förtid i en svår sjukdom. Om sin mamma som kämpade vidare för att Michelle och hennes storebror skulle kunna studera vidare. Hon berättade om sin mammas hopp om att åtminstone någon av dem som studerade vidare en dag ändå skulle återvända till sina fattiga hemkvarter för att där försöka göra saker och ting bättre, något som den juristutbildade Michelle sedemera också gjorde.
Michelle Obama förmedlade i talarstolen en rak berättelse ur arbetarklassens Amerika. Hon gjorde det dessutom så starkt att jag inbillar mig att många av de vanliga amerikaner - bara sex av tio röstar i presidentval - som såg henne på amerikansk TV sannolikt såg hennes svarta hudfärg försvinna. I stället fick de uppleva en universell historia om det orättfärdiga, ofta rätt brutala klassamhälle som USA är. Må sedan vara att det hela genomfördes med de sedvanliga hänvisningarna till den amerikanska drömmen, som för oss nordbor inte sällan klingar lite falskt och tårmilt. Men i Michelle Obamas tal kändes klangen äkta. Där - i hennes berättelse - fanns en konkretion som förmådde fånga åhöraren.
Michelle Obama använde ofta ordet arbetarklass i sitt tal - working class eller blue collar. Sådant hör man annars sällan i amerikansk politisk retorik. När Barack Obama, hennes make, eller Hillary Clinton, talar om klass tvingas de ju praktiskt taget alltid använda ordet middle-class, medelklass. Då låter det mindre konfliktfyllt. Men Michelle Obama använde ordet arbetarklass i sitt konventstal. Hon stod där som det arbetarbarn och klassresenär som hon de facto är. Det kändes befriande i sin tydlighet - och gjorde i sin tur att också att referensen till "den amerikanska drömmen" kändes mera rimlig och befogad.
Den politiska dagordningen i amerikansk politik är ju annars och sedan länge huvudsakligen konservativ och devot patriotisk (läs Irak-kriget m m). Utrymmet för progressiva reformer är, och har sedan årtionden varit, tämligen begränsat. Detta i sin tur tvingar även en valsociologiskt sneglande presidenkandidat som Barack Obama att taktiskt - när knappa sex av tio amerikanska väljare röstar i presidenval - lägga all sin kraft på att tala om värderingar, om en ny anda, en ny gemenskap och det stora behovet av förändring (change). Men vad denna förändring mera konkret ska föra USA därest han blir vald den fjärde november förblir mera oklart. Det lär dock inte duga om han ska kunna vinna över republikanernas John McCain (72 år häromdagen!), trots Barack Obamas ungdomlighet och lysande talekonst.
Han måste nu också våga vara tydligare i så centrala frågor som hur han vill lösa problemet med de 47 miljoner amerikaner som står utan allmän sjukvårdsförsäkring, den hotande bolånekrisen och hur man på bästa sätt vill använda de miljarder dollar som "frigörs" när USA tar hem sina trupper från Irak. När nu detta senare i praktiken kan ske, kanske om 12 till 18 månader.
Den stora utmaningen för demokraterna och Barack Obama är därför att få med sig de breda löntagargrupperna, får alla dem att rösta och att tänka mindre på konservativ moral, fri tillgång till vapen och devot patriotism - och desto mera om ekonomi, jobb, sjukvård och social trygghet. Förmår han detta, ja då är chansen god att Barack Obama ska kunna stå som segrare i presidentvalet den 4 november. Så gärna en rejäl dos av det Michelle Obama tog upp i sitt tal - om hur hon och andra drömde en dröm om rättvisa och goda livschanser för alla och inte bara vissa.
För att vinna krävs också detta. Och framför allt en trovärdig ekonomisk politik och att han och demokraterna kan presentera en trovärdig lösning för den svåra sjukvårds-samt bolånekrisen. Då kan det - vilket det borde - gå vägen för Barack Obama och demokraterna den 4 november.
Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Barack Obama, demokraternas partikonvent och vad som krävs i valet den 4 november
Visst var det ett kanontal som senator Hillary Clinton höll häromdagen på demokraternas partikonvent i klippiga bergen-metropolen Denver. Lysande. Sannolikt också övertygande för flertalet (men inte alla?) Clinton-anhängare som nu måste "lära sig" att gilla den segrande Barack Obama - om demokraterna ska ha den chans man normalt borde ha i denna "anti-Bush-tidsanda" att vinna makten i Vita huset i presidentvalet den 4 november. Som viktig "försångare" till kröningen av Barack Obama gjorde New York-senatorn och den knappa primärvalsförloraren Hillary Clinton sin "plikt" för att ena demokratiska partiet efter en tuff primärvalsrunda. Bra så - förutsatt att resultatet blir det önskvärda.
Men låt oss fokusera på Obama. Både presidenkandidaten Barack och hans fru Michelle Obama symboliserar någonting nytt i amerikansk politik – båda har en enkel bakgrund. I sitt tal häromdagen på demokraternas konvent i Denver i Colorado berättade Michelle Obama om sin uppväxt i Chicagos South Side – en av de fattigare stadsdelarna. Pappan var en vanlig arbetare och hennes något äldre bror Craig Robinson är basketcoach i universitetslaget Oregon State Beavers. Här finns ett drag av folklighet och ”den amerikanska drömmen” som säkert många amerikaner gillar. Åtminstonde alla dem som kan tänka sig en svart demokrat som USA:s nästa president efter den misslyckade George Walker Bush.
Michelle Obama berättade om hur hon mötte sin Barack och om hur han hade kört dem hem från BB med deras första barn, i snigelfart genom stan, hela tiden vändande sig om mot baksätet med ögonen fulla av den faderskärlek som han själv aldrig fått del av i sin barndom. Så typiskt amerikanskt, detta att vara personlig och lite privat. Också i kongresstal. Eller snarare särskilt då - innan ett viktigt val.
Ibland kan det bli nästan outhärdligt sentimentalt, men så icke i detta fall. För plötsligt började hon berätta - med blixtrande ögon. Michelle Obama berättade om sin uppväxt på Chicagos fattiga södra sida. Berättade om sin fabriksarbetande pappa, död i förtid i en svår sjukdom. Om sin mamma som kämpade vidare för att Michelle och hennes storebror skulle kunna studera vidare. Hon berättade om sin mammas hopp om att åtminstone någon av dem som studerade vidare en dag ändå skulle återvända till sina fattiga hemkvarter för att där försöka göra saker och ting bättre, något som den juristutbildade Michelle sedemera också gjorde.
Michelle Obama förmedlade i talarstolen en rak berättelse ur arbetarklassens Amerika. Hon gjorde det dessutom så starkt att jag inbillar mig att många av de vanliga amerikaner - bara sex av tio röstar i presidentval - som såg henne på amerikansk TV sannolikt såg hennes svarta hudfärg försvinna. I stället fick de uppleva en universell historia om det orättfärdiga, ofta rätt brutala klassamhälle som USA är. Må sedan vara att det hela genomfördes med de sedvanliga hänvisningarna till den amerikanska drömmen, som för oss nordbor inte sällan klingar lite falskt och tårmilt. Men i Michelle Obamas tal kändes klangen äkta. Där - i hennes berättelse - fanns en konkretion som förmådde fånga åhöraren.
Michelle Obama använde ofta ordet arbetarklass i sitt tal - working class eller blue collar. Sådant hör man annars sällan i amerikansk politisk retorik. När Barack Obama, hennes make, eller Hillary Clinton, talar om klass tvingas de ju praktiskt taget alltid använda ordet middle-class, medelklass. Då låter det mindre konfliktfyllt. Men Michelle Obama använde ordet arbetarklass i sitt konventstal. Hon stod där som det arbetarbarn och klassresenär som hon de facto är. Det kändes befriande i sin tydlighet - och gjorde i sin tur att också att referensen till "den amerikanska drömmen" kändes mera rimlig och befogad.
Den politiska dagordningen i amerikansk politik är ju annars och sedan länge huvudsakligen konservativ och devot patriotisk (läs Irak-kriget m m). Utrymmet för progressiva reformer är, och har sedan årtionden varit, tämligen begränsat. Detta i sin tur tvingar även en valsociologiskt sneglande presidenkandidat som Barack Obama att taktiskt - när knappa sex av tio amerikanska väljare röstar i presidenval - lägga all sin kraft på att tala om värderingar, om en ny anda, en ny gemenskap och det stora behovet av förändring (change). Men vad denna förändring mera konkret ska föra USA därest han blir vald den fjärde november förblir mera oklart. Det lär dock inte duga om han ska kunna vinna över republikanernas John McCain (72 år häromdagen!), trots Barack Obamas ungdomlighet och lysande talekonst.
Han måste nu också våga vara tydligare i så centrala frågor som hur han vill lösa problemet med de 47 miljoner amerikaner som står utan allmän sjukvårdsförsäkring, den hotande bolånekrisen och hur man på bästa sätt vill använda de miljarder dollar som "frigörs" när USA tar hem sina trupper från Irak. När nu detta senare i praktiken kan ske, kanske om 12 till 18 månader.
Den stora utmaningen för demokraterna och Barack Obama är därför att få med sig de breda löntagargrupperna, får alla dem att rösta och att tänka mindre på konservativ moral, fri tillgång till vapen och devot patriotism - och desto mera om ekonomi, jobb, sjukvård och social trygghet. Förmår han detta, ja då är chansen god att Barack Obama ska kunna stå som segrare i presidentvalet den 4 november. Så gärna en rejäl dos av det Michelle Obama tog upp i sitt tal - om hur hon och andra drömde en dröm om rättvisa och goda livschanser för alla och inte bara vissa.
För att vinna krävs också detta. Och framför allt en trovärdig ekonomisk politik och att han och demokraterna kan presentera en trovärdig lösning för den svåra sjukvårds-samt bolånekrisen. Då kan det - vilket det borde - gå vägen för Barack Obama och demokraterna den 4 november.
Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:30 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home