Joe Biden talade klarspråk på demokraternas partikonvent i Denver

Demokratiska partiets vicepresidentkanidat, veteransenatorn Joe Biden från Delawere höll ett alldeles utmärkt tal på partiets konvent i Denver häromdagen (natten mot 28/8), strax efter att ex-president Bill Clinton hållit ett utmärkt tal till förmån för Barack Obama.

Joe Biden framhöll bl a att McCain röstat med Bush 95 procent av sin tid i senaten. John McCain har också föreslagit skattelättnader på 200 miljarder dollar för amerikanska företag. Däremot inga lättnader för USA:s 100 miljoner familjer. Han har också röstat mot en höjning av minimilönen 19 gånger och han säger sig vilja fortsätta att spendera 10 miljarder dollar i månade på USA:s krigsäventyr i Irak

Det här bekräftar att det var ett klokt val av Barack Obama att utsåg Biden som sin vice inför det sannolikt stenhårda presidentvalsracet den 4 november.

/Robert Björkenwall

Om konventstal som går hem och ett presidentval som kan vinnas

Observerat och värderat:
Barack Obama, demokraternas partikonvent och vad som krävs i valet den 4 november

Visst var det ett kanontal som senator Hillary Clinton höll häromdagen på demokraternas partikonvent i klippiga bergen-metropolen Denver. Lysande. Sannolikt också övertygande för flertalet (men inte alla?) Clinton-anhängare som nu måste "lära sig" att gilla den segrande Barack Obama - om demokraterna ska ha den chans man normalt borde ha i denna "anti-Bush-tidsanda" att vinna makten i Vita huset i presidentvalet den 4 november. Som viktig "försångare" till kröningen av Barack Obama gjorde New York-senatorn och den knappa primärvalsförloraren Hillary Clinton sin "plikt" för att ena demokratiska partiet efter en tuff primärvalsrunda. Bra så - förutsatt att resultatet blir det önskvärda.

Men låt oss fokusera på Obama. Både presidenkandidaten Barack och hans fru Michelle Obama symboliserar någonting nytt i amerikansk politik – båda har en enkel bakgrund. I sitt tal häromdagen på demokraternas konvent i Denver i Colorado berättade Michelle Obama om sin uppväxt i Chicagos South Side – en av de fattigare stadsdelarna. Pappan var en vanlig arbetare och hennes något äldre bror Craig Robinson är basketcoach i universitetslaget Oregon State Beavers. Här finns ett drag av folklighet och ”den amerikanska drömmen” som säkert många amerikaner gillar. Åtminstonde alla dem som kan tänka sig en svart demokrat som USA:s nästa president efter den misslyckade George Walker Bush.


Michelle Obama berättade om hur hon mötte sin Barack och om hur han hade kört dem hem från BB med deras första barn, i snigelfart genom stan, hela tiden vändande sig om mot baksätet med ögonen fulla av den faderskärlek som han själv aldrig fått del av i sin barndom. Så typiskt amerikanskt, detta att vara personlig och lite privat. Också i kongresstal. Eller snarare särskilt då - innan ett viktigt val.


Ibland kan det bli nästan outhärdligt sentimentalt, men så icke i detta fall. För plötsligt började hon berätta - med blixtrande ögon. Michelle Obama berättade om sin uppväxt på Chicagos fattiga södra sida. Berättade om sin fabriksarbetande pappa, död i förtid i en svår sjukdom. Om sin mamma som kämpade vidare för att Michelle och hennes storebror skulle kunna studera vidare. Hon berättade om sin mammas hopp om att åtminstone någon av dem som studerade vidare en dag ändå skulle återvända till sina fattiga hemkvarter för att där försöka göra saker och ting bättre, något som den juristutbildade Michelle sedemera också gjorde.

Michelle Obama förmedlade i talarstolen en rak berättelse ur arbetarklassens Amerika. Hon gjorde det dessutom så starkt att jag inbillar mig att många av de vanliga amerikaner - bara sex av tio röstar i presidentval - som såg henne på amerikansk TV sannolikt såg hennes svarta hudfärg försvinna. I stället fick de uppleva en universell historia om det orättfärdiga, ofta rätt brutala klassamhälle som USA är. Må sedan vara att det hela genomfördes med de sedvanliga hänvisningarna till den amerikanska drömmen, som för oss nordbor inte sällan klingar lite falskt och tårmilt. Men i Michelle Obamas tal kändes klangen äkta. Där - i hennes berättelse - fanns en konkretion som förmådde fånga åhöraren.

Michelle Obama använde ofta ordet arbetarklass i sitt tal - working class eller blue collar. Sådant hör man annars sällan i amerikansk politisk retorik. När Barack Obama, hennes make, eller Hillary Clinton, talar om klass tvingas de ju praktiskt taget alltid använda ordet middle-class, medelklass. Då låter det mindre konfliktfyllt. Men Michelle Obama använde ordet arbetarklass i sitt konventstal. Hon stod där som det arbetarbarn och klassresenär som hon de facto är. Det kändes befriande i sin tydlighet - och gjorde i sin tur att också att referensen till "den amerikanska drömmen" kändes mera rimlig och befogad.

Den politiska dagordningen i amerikansk politik är ju annars och sedan länge huvudsakligen konservativ och devot patriotisk (läs Irak-kriget m m). Utrymmet för progressiva reformer är, och har sedan årtionden varit, tämligen begränsat. Detta i sin tur tvingar även en valsociologiskt sneglande presidenkandidat som Barack Obama att taktiskt - när knappa sex av tio amerikanska väljare röstar i presidenval - lägga all sin kraft på att tala om värderingar, om en ny anda, en ny gemenskap och det stora behovet av förändring (change). Men vad denna förändring mera konkret ska föra USA därest han blir vald den fjärde november förblir mera oklart. Det lär dock inte duga om han ska kunna vinna över republikanernas John McCain (72 år häromdagen!), trots Barack Obamas ungdomlighet och lysande talekonst.

Han måste nu också våga vara tydligare i så centrala frågor som hur han vill lösa problemet med de 47 miljoner amerikaner som står utan allmän sjukvårdsförsäkring, den hotande bolånekrisen och hur man på bästa sätt vill använda de miljarder dollar som "frigörs" när USA tar hem sina trupper från Irak. När nu detta senare i praktiken kan ske, kanske om 12 till 18 månader.

Den stora utmaningen för demokraterna och Barack Obama är därför att få med sig de breda löntagargrupperna, får alla dem att rösta och att tänka mindre på konservativ moral, fri tillgång till vapen och devot patriotism - och desto mera om ekonomi, jobb, sjukvård och social trygghet. Förmår han detta, ja då är chansen god att Barack Obama ska kunna stå som segrare i presidentvalet den 4 november. Så gärna en rejäl dos av det Michelle Obama tog upp i sitt tal - om hur hon och andra drömde en dröm om rättvisa och goda livschanser för alla och inte bara vissa.

För att vinna krävs också detta. Och framför allt en trovärdig ekonomisk politik och att han och demokraterna kan presentera en trovärdig lösning för den svåra sjukvårds-samt bolånekrisen. Då kan det - vilket det borde - gå vägen för Barack Obama och demokraterna den 4 november.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Sämre tider men regeringens politik förblir fortsatt svag och feltajmad

Observerat och värderat:

Häromdagen i slutet av augusti kom SCB:s senaste, nära nog alltid så intressanta arbetskraftsundersökning. Arbetslösheten nu ligger på 6,8 procent. Inte ännu någon statistiskt säkerställd ökning av arbetslösheten jämfört med för ett år sedan. Men definitivt ingen minskning. Snarare en klar trend mot ett växande, inte krympande "utanförskap" (som alliansen körde så hårt med i valrörelsen 2006). Arbetslösheten bland ungdomar i åldern 15 – 24 år har ökat med 30 000 personer. Trots den ”goda konjunkturen” och ”alliansen jobbpolitik”, en politisk som påstods vara särskilt designad för att komma tillrätta med ungdomsarbetslösheten. Eller som det heter på allianska nyspråket ”utanförskap”.

Visserligen har det gått bra för många (om också inte alla) i Sverige under många år, särskilt under valåret 2006 då S ännu styrde fram till slutet av septembervalet. Men nu stundar omslag i hela såväl den svenska som världsekonomin. De goda åren är över nu för ett tag. Fastighetskrascherna i särskilt USA och Storbritannien, två ultraliberalt fungerande, avreglerade ekonomier, sänder just nu chockvågor över hela världsekonomin. Men även stora Tyskland - Europas största ekonomi - går nu inte i nolltillväxt och växande arbetslöshet. Lägg därtill att priset på mat och olja samtidigt har skjutit i höjden. En ökad prisstegringstakt spiller över också på länder med stabila statsfinanser. I en rad EU-länder noterades negativ tillväxt under andra kvartalet 2008. Två kvartal i rad är per definition detsamma som recession, alltså krympande ekonomi. Vilket historiskt sett är mycket ovanligt.

Sveriges ekonomi är ännu i jämförelsevis gott skick. Arbetslösheten är förhållandevis låg. Finansminister Anders E. Borg har ett stort budgetöverskott att använda för att motverka en alltför kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten och i sysselsättningsläget. Regeringens sammanträde på Harpsund nyligen ägnades åt traditionellt kräftätande men också åt höstens kommande budget. En budget som i förhållande till den tomma och överoptimistiska vårbudgeten nu omges av en växande oro och spirande osäkerhet. Nyligen skrev regeringen ner sin tillväxtprognos rejält i förhållande till den alltför ljusblå vårbudgetens spåkonster. Nu väntar svenska folket bara på en justering också av förutsägelserna om den kommande arbetslösheten. Den lär inte bli till det bättre utan snarare visa på ett växande "utanförskap". Kanske ända in i valåret 2010.

En realitet är nu att regeringen Reinfeldts jobbpolitik har varken gjort till eller från. Ändå är det mer av samma sak som verkar vara på gång i kommande höstbudget. Avdragsrätten för hushållsnära tjänster har blivit en flopp och inte alls den jobbskapande åtgärd som regeringen påstod skulle bli fallet. Och nu kan vi förvänta oss ytterligare skattesänkningar - i form av helt avskaffade arbetsgivaravgifter och ännu ett steg till i skattesänkningarna men med en profil som ger mest till de högsta inkomsttagarna och förmögenhetsägarna. Åtgärden med avskaffade arbetsgivareavgifter innebär bara att notan för detta hamnar hos andra löntagare och skattebetalare får betala sociala avgifter för dessa företag och löntagare. Konsekvent ologiskt från en regering som säger sig bekämpa ”bidrag”.

Skattesänkningar har åter blivit alliansregeringens universallösning på alla problem som nu hopar sig för en alltför överoptimistisk borgerlig regering. En del av budgetöverskottet ska nu pytsas ut på ytterligare minskningar av skatten för dem som har jobb. Försäljningsargumentet kommer att vara att det stimulerar efterfrågan. Men skattesänkningar är, som bekant, ett trubbigt vapen i en lågkonjunktur eftersom människor (särskilt höginkomsttagare) i oroliga tider tenderar att hålla i slantarna.

Hur mycket bättre vore det inte med riktade konsumtionsstimulanser till exempelvis barnfamiljer, pensionärer och låginkomsttagare med små marginaler!? Grupper som använder sin förstärkta köpkraft - via höjda barnbidrag, högre pensioner för fattigpensionärer, höjda studiebidrag, höjd sjukpeng och a-kassersättningen etc - till köp av kläder, mat och annat som stimulerar den inhemska efterfrågan i ekonomin. Särskilt om det sker i kombination med offentliga investeringar i bostadsbyggande och satsningar på nya vägar, järnvägar, energisparåtgärder samt satsningar på bristyrkes- och vuxenutbildning.

Men för borgerligheten gäller den ideologiska kartan. Där handlar det, som alltid, främst om universalmedlet sänkta skatten. Och då dessutom mest till dem som redan har det bäst ställt. Samtidigt som alliansens medienissar fortsätter att kolportera ut hur bra det går för Sverige med alliansregeringen vid rodret.

Men låter sig verkligen de sex av tio väljare som idag inte vill ge alliansregeringen godkänt för den förda politiken övertygas om det fina i den kråksången? Jag tror inte det.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

LO, medlemmarna, a-kassan och socialdemokraterna

(Publicerad i bl a tidn. Ångermanland 27/8 m fl)

Observerat och värderat:

LO-förbunden har under våren 2008 tappat minst 37 000 medlemmar. Därtill har sedan regeringsskiftet hösten 2006 runt en halv miljon löntagare lämnat a-kassan. Kostnaderna har blivit för höga efter regeringens nya avgiftschock har många helt enkelt tvingats avstå från fackligt medlemskap och/eller arbetslöshetsförsäkring.
Samtidigt är Sverige med raska steg på väg mot lågkonjunkturen, och åtskilliga som saknar a-kassa kommer tvingas till låga sociala ersättningar från kommunerna när arbetslösheten växer. Regeringen tycks inte bekymrad. Desto viktigare då för den socialdemokratiska oppositionen nu att våga ta i och tydliggöra sin alternativa politik. Tydliggöra och inte fega.

När nya chefen för LO:s arbetslivsenhet, Irene Wennemo, lördagen den 23 augusti intervjuades i radions lördagsintervju förutspådde hon en ökad konflikt mellan socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen om a-kassan.

Hon sade att det inte är LO-kongressens "på sikt"-mål om 90 procent av inkomstbortfallet i ersättning från a-kassan som kommer att vara den stora stridsfrågan. Snarare kommer den stora konfliktytan att handla om hur hög den högsta ersättningen ska vara, om det ska finnas en bortre parentes eller inte och hur avgifterna till a-kassan ska se ut.

Det är utmärkt bra att det finns fackliga företrädare som nu faktiskt börjar stå upp för sina LO-kongressbeslut, och inte springer och gömmer sig när det presenteras socialdemokratiska tokigheter (läs S-E Österberg och Luciano Astudillo) om en bortre parentes i a-kassan samt ökade kontroller mot och hårdare krav på de arbetslösa.

Nu väntar vi bara på att också Wanja Lundby-Wedin i LO-toppen också ska kliva fram ur tystnaden och tydligt markera vad kongressen sade om t ex arbetsrätten och EU-fördraget, de växande klassklyftorna i samhället och andra centrala frågor där inte heller socialdemokraterna just nu är precis glasklara i sin politiska riktningsgivning.

Bättre upp och en större tydlighet krävs dock av socialdemokraterna om alla dem som nu känner sig "hemlösa" samt gruppen som i valet 2006 "röstade fel" - trodde på alliansens ljusrosa vallöften - ska "hitta hem" och känna att de åter kan ge socialdemokraterna makten i valet 2010.


Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Hushållsnära tjänster - ett alliansprojekt som inte visade sig kunna flyga

(Publicerad i bl a tidn. Ångermanland 21/8 m fl)

Observerat och värderat:
Subventionen för överklassnära tjänster - ett storstadsprojekt

"Bäverkvinnan" och näringsministern Maud Olofssons (cp) stora, egna projekt - det skattesubventionerade projektet med hushålls- och överklassnära tjänster - blev en flopp. Föga överraskande. I praktiken visade det sig också vara designad för överklassen i storstäderna och dess välbärgade villaförorter.
Avdraget för överklassnära hushållstjänster var den gyllene fågeln som i triumf skulle sväva över landet. Den skulle skänka nya jobb och fler företag, menade mauderata Olofsson i näringsdepartementet när projektet lanserades. Dessutom sades det kunna lösa problemen med många människors långtidsarbetslöshet och starkt bidra till att få bort de svarta tjänsterna i svenska (överklas)hem.

Redan i valrörelsen 2006 pratade c-ledaren Maud Olofsson mångordigt om den nya frihet som med detta avdrag skulle uppenbara sig för alla förvärvsarbetande kvinnor. De skulle fredagskvällen kunna komma hem efter en hård arbetsvecka och upptäcka att huset var städat och smutstvätten både ren, struken och stiligt inhängd i sina välordnade garderober. Vilken vacker men ack så falsk politikersaga. Snacka om valfläsk.

Men pratministern Olofssons och alliansregeringens problem vara bara det att den lockfågeln uppenbarligen inte var riktigt flygfärdig. I stället för att flyga så kraschlandade den och hela projektet har nu visat sig bli en stor flopp.

Delvis därför att avdraget för den hushållsnära tjänsten blev alldeles för krångligt utformat. Först efter godkänd deklaration hos skatteverket får hushållen tillbaka hälften av de slantar som de betalat för utförd överklassnära tjänst.

Statens prognos var att den samlade kostnaden för avdraget skulle bli 700 miljoner kronor under det andra halvåret 2007. Men gjorda utvärderingar nu visar att hushållens skatteavdrag samlat bara blev 131,5 miljoner kronor, alltså inte ens en femtedel av vad man räknat med.

Det är med andra ord bara sex procent av svenskarna utnyttjade den nya möjligheten - och det är, så här långt, främst förhållandevis välmående hushåll i de stora städerna som ansökt om avdrag för utförda överklassnära tjänster i hushållen.

Trots att alla skattebetalare samfällt står för en mycket omfattande subvention kan man inte ens med bästa vilja i världen säga att avdraget för hushållsnära tjänster blivit någon succé. (I Danmark avskaffade den borgerliga Fogh Rasmussen-regeringen motsvarande åtgärd sedan den prövats några år och visade sig bli både felslagen och onödigt dyr och ge för lite i förhållande till satsade skattepengar.)

Avdraget har alltså inte blivit det där stora folkliga genombrottet för hushållsnära tjänster som de fyra allianspartierna trodde i valrörelsen 2006. Den vallockfågeln visade sig inte kunna flyga. Och lär knappast heller göra det i någon högre grad ens under 2008.

I grund och botten är och förblir det obegripligt varför vanligt folk ska vara med och subventionera dessa överklassnära hushållstjänster, när det saknas pengar till sådant som genererar nya högproduktiva jobb och stärker landets konkurrenskraft - forskning, infrastruktur, utbildning, teknisk utveckling. Eller för den delen till fler anställda och bättre löner i den kommunala äldreomsorgen. Eller när det råder svångrem och dumsnåla sparåtgärder på komvux, a-kassa och sociala försäkringar som ger trygghet och frihet för löntagare och pensionärer.

Hur "bäverkvinnan", näringsminister Maud Olofsson motiverar denna märkliga prioritering har vi ännu inte fått något riktigt bra svar på. Men det kanske kommer eftersom hon ju brukar vara rätt pratglad och ge intryck av att ha svar på "allt".

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Partikonventens tid och ett spännande presidentval i USA

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 21/8-08 m fl)

Analyserat och värderat:

Partikonventens tid är nu och ett spännande presidentvalrace stundar i USA

Sista veckan i augusti håller Barack Obamas demokratiska parti i USA sitt nominerings- och partikonvent, i Denver i Colorado. På konventet sker den officiella nomineringen av partiets presidentkandidat, senator Barack Obama, till valet i november. Första veckan i september håller så det just nu i Vita huset regerande republikanerna konvent, i Minneapolis/Saint Paul i Minnesota, för att nominera senator John McCain som presidentkandidat. Sedan börjar valkampanjen - sannolikt är smutsig, inte minst från republikanernas högerflygels sida - på allvar om vem som ska ta över i Vita huset efter den misslyckade George Walker Bush.

Vid konventen ska respektive presidentkandidat också utse sin kandidat till vicepresident, den som brukar sägas bevinna sig ett hjärtslag från den verkställande makten.

Vem som utses som vicepresident sägs inte ha så stor betydelse för själva valutgången. Men på marginalen kan det spela roll vem som är kandidat som vicepresident. Exempelvis om det råkar bli en populär guvernör från någon väljarmässigt viktig delstat. Då kan det göra skillnad om valutgången är oviss och hänger på någon enstaka elektorsröst.

Men också av andra skäl är det viktigt att "rätt" person utses. Inte minst då att han eller hon uppfattas vara kompetent och och ha en "vinnande personlighet" - och på sätt bli ett bra komplement till presidentkandidaten. En person från en stor och viktig delstat - eller marginaldelstat som är viktig att vinna - är också ett viktigt urvalskriterium, jämte att han eller hon har en för presidentkanidaten "komplementerande" väljarbas. Alltså täcker upp och appellerar till den del av väljarkåren som kan behövas för att vinna ett tufft valrace.

Så en hyfsat god kompetens, samarbetsförmåga, erfarenhet och gärna därtill en "egen väljarbas" och viss regional förankring är väsentliga vid valet av en vicepresident. Många vicepresidenter blir därtill inte sällan - antingen i förtid eller efter ett nytt val - själva senare presidenter. Är presidentkandidaten relativt ung och oerfaren, exempelvis när det gäller säkerhets- och utrikespolitik, bör vicepresidenten vara lite äldre och gärna ha erfarenhet av utrikespolitik. En äldre presidentkandidat - som 72-åriga John McCain - kan å andra sidan behöva utse en yngre och mera "dynamisk" person som sin vicepresident på sin valsedel. Så t ex var i demokratiska partiet i valet 1960 den erfarna Texas-senatorn Lyndon B Johnson vicepresident-kandidat på den 43-åriga nordostdelstaten Massachusett-senatorn John F. Kennedy. Kennedy blev ju med den kombinationen val som USA:s dittills yngste president. I presidentvalet 1976 var senator Walter Mondale från nordstaten Minnesota den som kompletterade sydstataren Jimmy Carter från Georgia, när Carter lite överraskande vann det presidentvalet. När pappa Bush - sittande president i omvalsförsök - besegrades i valet 1992 av f d guvernören Bill Clinton, dem., från nordsyddelstaten Arkansas, så hade han den erfarna senatorn Al Gore från Tennessee som sin vicepresident-kandidat. Också det en vinnande valsedel (ticket) för demokraterna.

Vicepresidentvalet - det strategiska
Att ha en vicepresident-kandidat som är från en av de stater där det väger jämnt mellan partierna och deras huvudkandidater, gärna då någon av de större av de staterna som Florida, Ohio, Michigan, Pennsylvania eller Texas, kan vara en fördel eftersom det underlättar att vinna i sådana "nyckeldelstater. Andra stora delstater som Kalifornien och New York röstar som regel demokratiskt-liberalt, och är i regel "hemmaplan" för demokraterna tarvar inte samma typ av hänsynstagande vid valet av vicepresident-kandidat.

Samtidigt är det också så att den just nu i opinionen ledande demokraten Barack Obama faktiskt kan vinna presidentvalet i november om han vinner de runt 20, av totalt 50, delstater som den mot Bush förlorande demokraten John Kerry vann i novembervalet 2004. Detta förutsatt att Obama också vinner blott en av de stora stater där det brukar väga jämnt, alltså Ohio eller Florida. Som bekant "vann" George Walket Bush ytterst omdiskuterat - sannolikt felaktigt p g a problem med röstningshålkorten - och på pappret ytterst hårfint delstaten Florida (där brorsan Jebb då var guvernör) över demokraten Al Gore i presidentvalet fyra år tidigare och så något mera klart mot John Kerry i valet 2004.

I nuläget finns just inget som talar för att Barack Obama kommer att välja den erfarna New York-senatorn Hillary Clinton. Bland annat därför att deras personkemi inte funkar så bra och på grund av att Hillary Clinton knappast nöjer sig med att spela andrafiolen på Obamas valsedel. Obama vill nog därtill inte heller ha den tidigare presidenten Bill Clinton, Hillarys man, springande i Vita husets korridorer. Så detta och ytterligare annat talar för att Hillary Clinton visserligen kommer att kampanja för Obama och demokraterna men sedan själv möjligen snegla på nästa presidentval i november 2012, därest Obama inte skulle bli vald nu i november. Så vem väljer då den karismatiska talaren Barack Obama som sin vicekandidat i Denver i Colorado? Ja, det återstår att se.

I primärvalet nu i vår - mot Hillary Clinton - har senator Barack Obama från Chicago-delstaten Illinios - på gränsen till mellanvästern - visat sig kunna locka också oberoende väljare, som oftast brukar avgöra i jämna valutgångar. Så av regionalpolitiska skäl kan Obama välja tämligen brett vad gäller valet av lämplig vicekandidat. Sannolikt dock inte någon östkustpolitiker, eftersom det så att säga redan är hemmaplan för demokraterna. Hellre då någon från södern eller västra USA. Kanske någon bra demokratisk guvernör eller ex-guvernör eller någon som har bred utrikespolitisk erfarenhet som kompletterar den imagemässigt som lite oerfaren utmålade Barack Obama. Detta minst i nuläget när John McCain gärna vill göra utrikes-och säkerhetspolitiken till ett bärande valtema i bokrisens och den ekonomiska recessionens just nu av Bush-åren så nedsolkade USA.

Valet av Joe Biden, veteransenator från Delaware, som vice president är ett steg i rätt riktning. En politiker som drivs av sakpolitisk övertygelse. Just detta borde vara framtiden för demokraterna och paret Obama-Biden. Särskilt när befolkningen nu stödjer demokraternas och inte republikanernas olika reformförslag.

En annan sak är sedan hur lätt detta låter sig omsättas till en vinnande valakampanj i presidentvalet i november. Men nog borde detta vara möjligt i ett läge när amerikanska folket är trötta på Bush-årens Irak-misslyckande och gärna ser att trupperna tas hem och Pentagons många skattepengar hellre investeras på hemmaplan i bättre fungerande sjukvård, skolor och en uppgraderad infrastruktur på transport-, energi- och miljöområdet.

Inte minst detta borde - men inget är givet - tala för att det till slut blir Barack Obama och hans vicekandiat (vem det nu blir?) och inte republikanen John McCain som tar över i Vita huset efter den misslyckade George Walker Bush.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Halvtid för alliansregeringen men bekymren hopar sig

(Publicerad i bl a Dagbladet den 16/8, Vasabladet 9/9, NSD 11/9 m fl)

Observerat och värderat:
Halvtid för svenska alliansregeringen och bekymren hopar sig

Den svenska politiska hösten startade andra helgen i augusti när de båda statsministerkandidaterna inför 2 010 års svenska riksdagsval - statsminister Fredrik Reinfeldt (m) och oppositionsledaren Mona Sahlin (s) - höll sina sensommartal. Statsministern själv - just nu med sviktande självförtroende i spåren av usla opinionssiffror och ekonomiska nedgångstider - hade förflyttat sig den lilla, borgerlig styrda skärgårdskommunen Vaxholm. Där presenterade han moderaternas krav inför höstens snart förestående budgetförhandlingar. Utöver detta ägnade han halva sitt tal åt att nagelfara och kritisera Mona Sahlin och socialdemokraterna. Detta sannolikt främst med syfte att bygga upp "de egnas" just nu rätt tilltufsade självförtroende. På brittisk politikerslag brukar det kallas för "fence-mending" (staketlagning). Alltså detta när man lämnar maktens hus i Rosenbad och åker ut till sina egna, för att försöka blåsa in lite nytt mod och tillförsikt hos den valboskap (opinionsflyktande medborgare) som håller på att smita ut ur den egna hagen genom det trasiga staketet

Främst på m-programmet inför hösten står nya önskemål om ytterligare 15 miljarder kronor i inkomstskattesänkningar. Därutöver utlovas också - nu när svensk ekonomi står på gränsen till recession - ett framtidspaket med satsningar på forskning och infrastruktur samt ett välfärdspaket innehållande bland annat insatser för att stärka psykiatrin och skolan.

Hur mycket av denna önskelista som sedan i verkligheten kommer att finnas med i kommande höstbudget återstår att se. Först ska ju alltsammans - ihop med de tre allianspartiernas ledare - tröskas igenom regeringskansliets stora förhandlingsmaskineri innan vi vet om vilka av dessa löften som kommer att genomföras. Starkt plågade som de i nuläget är av återkommande rekordsvaga opinionssiffror, en ekonomi som viker, en drygt 4 procentig inflation och snabbt stigande arbetslöshetstal.

Statsministern gav i sitt Waxholmstal också besked om att finansminister Anders E. Borg (hans som rattar finansen med uppslagna ekonomiböcker) kommer leda en moderat arbetsgrupp om jobben när budgeten är klar i september månad. För egen del sade sig statsminister Reinfeldt - nu åter klädd i kostym och inte avslappnad pikétröja och chinos - nu vilja ta sig an oppositionsledare Mona Sahlin i en serie debatter - med kriminalpolitiken som huvudtema. Det kan nog behövas också med tanke på alliansregeringens schabbel och självmålsbetonade debacel i FRA-frågan (lagstiftningen om FRA:s rätt att avlyssna svenska folkets e-posttrafik).

Föga övertygande försökte dock den fp-ledaren och Reinfeldts alliansbroder, major Jan Björklund, lite i skymundan för de "två stora", att på partiets ungdomsförbundets kongress i Rättvik i Dalarna argumentera för hur viktig den nya avlyssningslagen är genom att peka på Rysslands aggression mot Georgien. FRA-lagens möjlighet till signalspaning, påstod fp-ledaren och utbildningsministern, ska ses som ett medel i det arbetet. Men den FRA-kritiska opinionen låter sig inte övertygas av detta "nödargument".

S-ledarens miljöprogram
Samma augustihelg som statsminister Reinfeldt höll till i Vaxholm samlade den avslappnade s-ledaren Mona Sahlin 500-talet åhörade i idylliska Vitabergs-parken på söder i Stockholm. Där presenterade hon ett program för att bekämpa klimatförändringarna och den globala uppvärmningen. I sitt tal målade Sahlin upp en vision om ett energisnålare samhälle, där utsläpp av växthusgaser och beroendet av oljan ska minskas.

Upplägget i s-miljöprogrammet i Vitabergen var lite bredare än i det så kallade jobbprogrammet som partiet presenterade i våras, och som enbart handlade om småföretagen. Klimat- och miljöprogrammet nu kändes mera genomarbetat, seriöst och trovärdigt. Det handlar om satsningar på järnvägar, klimatvänligt byggande, energisatsningar, internationellt samarbete, transporter (bl a ökade satsningar på järnvägen), miljövänliga bränslen och en bättre samhällsplanering i stort. Må sedan vara att det återstår ett och annat vad gäller finansiering och konkreta åtgärder.

I det politiska Sverige har det den senaste tiden spekulerats en del om de moderata valstrategerna verkligen kan fortsätta och odla bilden av den "lyssnande" statsmannen Fredrik Reinfeldt, höjd över käbbel och partiegoism. Går detta verkligen an längre - med tanke på de usla opinionssiffrorna?

Det faktum att han redan nu - när halva mandatperioden återstår - vill utmana Mona Sahlin i en serie dueller och att han i sitt tal i Vaxholm avslöjade att han under de kommande året ska resa runt och samla intryck för att moderaterna inför valet 2010ska kunna ta fram ett åtgärdsprogram inom integration och brottslighet tyder snarare på en ökad nervositet över utgången i kommande riksdagsval. Ska de borgerliga i Sverige åter bara få en mandatperiod vid makten innan "det mesta" regeringspartiet socialdemokraterna åter tar över makten hösten 2010?!

Lägg så till detta det allt mera recessionslika, ekonomiska läget - med nära nog nolltillväxt i svensk ekonomi, hög inflation (4,4%), stigande arbetslöshet och en för tuff svångrem över Försäkringskassan som gjort att fattigpensionärer och föräldralediga tvingas låna på banken när de inte fått ut sina ersättningar i tid. Opinionssiffrorna för Reinfeldts alliansregering blir knappast bättre och nervositeten i Rosenbad inte mindre när en verklighet som denna tränger en redan hårt ansatt regering ännu mer.

Hoppas man i regeringskansliet på att den oberoende Riksbanken ska rädda en beslutsvåndande regering genom att inte, som förväntat, höjda sin styrränta på kommande beslutsmöte i september?

Kan regeringen Reinfeldt - med kd-Hägglund, "bäverkvinnan" Olofsson (cp) och major Björklund i fp - verkligen hoppas på en bättre andra halva av sin återstående mandatperiod? På just detta och vilka motåtgärder som krävs nu funderar alliansens valstrateger som bäst i sina kammare i Sveriges regeringskansli- och i alliansens fyra partikanslier.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Blir Abchazien och Sydossetien ryska protektorat när kriget i Kaukasien är över?

(Publicerat i bl a Dagbladet, Sundsvall, den 19 augusti 2008)


Noterat och värderat:
Blir utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien ryska protektorat när kriget är över?

Krutdurken Kaukasien har åter - föga överraskande - exploderat och gett världen ett nytt, begränsat krig. Ett krig som såväl den georgiska som ryska statsledningen båda bär ett ansvar för. Oklart dock sedan hur skuldbördan mera exakt ska fördelas - när det förhoppningsvis snart ändu blir vapenvila och diplomatiska förhandlingar tar v vid. Med sikte på en möjlig och för båda parter godtagbar lösning.

Men mycket tyder dock på att de ryska trupperna - och ledningen i Kreml - avser att bli kvar i de två utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien ur Natovänliga och västorienterade Georgien. Men med vilket mandat kommer de i så fall att bli kvar där? Det lär knappast få göra det på något FN-mandat så på vems mandat?

Oklart men inte helt sannolikt är därtill att de ryskvänliga utbrytarregionerna Abchazien (vid Svartahavs-kusten) och Sydossetien (ihopfogat med redan ryska Nordossetien) möjligen lär vilja bli självständiga stater med ryskt stöd. Eller möjligen att de kan komma att inlemmas i Putins och Medvedevs Ryssland, och då bli någon slags protektorat med Ryssland som mandatmakt. Men kanske ytterligare någon variant till lösning kan bli aktuell när vapenvila inträder och diplomatin har mejslat ut en lösning som det av överlägsna ryska trupper förödmjukade Georgien tvingas godta?

Som vanligt är dock civilbefolkningen på båda sidor om frontlinjen den stora förloraren i den här - sannolikt av ryska militära intressen - framprovocerade och av övervåld präglade militära konflikten i krutdurken Kaukasien. Det är, som så ofta, det pris som vanligt folk tvingas betala när oklokt agerande statsledningar på båda sidor tillåts fara fram som nu har skett i Kaukasien. Nu som så många gånger förr i historien.

Samtidigt visar händelserna i georgiska Kaukasus - nu när "vapenvila" åter synes råda - att den hårdare ryska retoriken de senaste åren ingalunda är en tillfällighet eller något uttryck för tomt prat. Ryssland under först Putins och nu Medvedev-Putins ledarskap har återtagit som position som en stark politisk och militär aktör i denna del av världen, en del som Ryssland betraktar som sin egen "bakgård". Och där ska andra akta sig för att utmana - den varning som Ryssland nu har sänt ut nu i Kaukasus-regionen. Och indirekt också till den politiska ledningen i Ukraina m fl länder i Rysslands närområde.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/