Makten och den dolda agendan i politiken globalt
Analyserat och värderat:
Chockdoktrinen - makten och den dolda dagordningen
Som bekant skrev redan på 1500-talet den skicklige, florentiske maktfilosofen Niccolo Machiavelli i Fursten att "de skador som bedöms vara nödvändiga ska genomföras på en gång så att folk senare glömmer dem och sedan kan vara mindre förbittrade". Samma filosofi genomsyrar alliansregeringens tänkande.
Skildringen av hur fundamentalistiska marknadsteorier förverkligats med många gånger förfärande sociala konsekvenser är den stora förtjänsten i Naomi Kleins "Chockdoktrinen". Katastrofkapitalismens genombrott." (Ordfront förlag).
"Ingen av årets (2007 års) böcker gör mer för att förklara världsläget", skrev man då när boken kom ut på svenska. Befogat? I stort sett - ja. Men för den skull behöver man ju inte köpa precis allt som den kanadensiska journalistikonen Naomi Klein, världsberömd efter sin bestseller "No logo", berättar och drar sina egna konkluderande slutsatser om i sin bitvis lite tunglästa "chockdoktrinen"-bok.
Naomi Klein försöker, ofta framgångsrikt och trovärdigt med viss undantag, (be)visa att hårt politiserande, nyliberala ekonomer systematiskt spred sina idéer över världen med hjälp av chocker.
Milton Friedman och hans kollegor vid Chicago-universitetet skulle ha banat väg för privatiseringar, frihandel, låga skatter och krympning av den offentliga sektorn med hjälp av kriser, krig och katastrofer.
I fallet Chile, efter militärens och Pinochets kupp 1973 mot den folkvalde Allende och hans regering, är hennes tydligaste exempel på chockdoktrinens giltighet. I andra fall finns däremot skäl att förhålla sig lite mera skeptisk och säga att verkligheten ibland varit och är mera komplicerad och mångtydig än enbart en chockdoktrins hårt pressade mallar.
Grundläggande centralt är att makthavare i alla tider utnyttjat en krissituation för att driva igenom sin mindre aptitliga och dolda del av sin politiska agenda. Krissituationen har gjort det lättare att pressa på och genomföra sånt som folk annars i mera normala situationen finner oaptitlig och reser motstånd emot.
Redan på 1500-talet skrev den florentinske maktfilosofen Niccolo Machiavelli i Fursten att "de skador som bedöms vara nödvändiga ska genomföras på en gång så att folk senare glömmer dem och sedan kan vara mindre förbittrade".
Det är precis samma tänkande som även t ex ligger bakom den svenska, borgerliga alliansregeringens snabba förändringar i socialförsäkringarna och arbetslöshetskassan direkt efter sitt makttillträde hösten och vintern 2006/2007. I förhoppning om att detta sedan ska vara glömt när nästa val stundar hösten 2010.
Ting som dessa ser vi ofta runt om i vår omvärld när en ny regering kommer till och har inslag i sin politiska dagordning som folk ogillar.
En annan fundering som följer i spåren av läsningen av Kleins 600 sidor feta bok om chockdoktrinen är följande: Hur korrekt och meningsfullt är det att "pressa in" så skilda ting som Kinas gradvisa införande av marknadsekonomiska inslag i sin ekonomi, Pinochet-diktaturens ekonomiska chockprogram och det synnerligen politiskt okloka amerikanska Irak-kriget under samma förklaringsmodell, chockdoktrinen?
Nyliberalerna har - som andra utifrån sina utgångspunkter - givetvisgjort vad de kunnat för att genomföra just sin politiska agenda.
Men viktigare än chockerna är rimligen att världens enda supermakt USA under många år letts av män (sällan eller aldrig kvinnor) som omfattat och drivit nyliberala idéer.
Det gäller George Walker Bush, vice president Dick Cheney och många andra före dem. Hade inte just Bush utan någon annan suttit vid knapparna i Vita huset hade möjligen och sannolikt inte amerikanarna gått in i sin misslyckade krigsäventyr i Irak. Trots den för energitörstiga amerikaner så frestande tillgången på världens näst största oljereserver, i naturresursrika Irak.
Bäst att investera när det finns blod på marken
Lärorikt är dock att ta del av hur t ex utförsäljningarna - efter den amerikanska invasionen i Irak - "landet till Bechtel eller Exxon Mobil inte var någonting jag hade fantiserat ihop - det var redan på gång och något som Vita husets chefsemissarie i Irak, Paul Bremner III, gick i spetsen för" (sid 410 i boken). Och som pågick på auktioner i hotellsalonger med skottsäkra västar. "Den bästa tiden att investera är när det fortfarande finns blod på marken", som en delegat förklarade för Naomi Klein på konferensen "Rebuilding Iraq 2". Naomi Klein är som bäst när hon ger läsarna sådana upplysande inblickar i sin durkdrivna reporterstil.
En annan sådan tydlig sak som också väl går fram är när hon beskriver hur amerikansk inrikes- och utrikespolitik - men också internationella organ som Världsbanken och Internationella valutafonden - gått de ny- och ultraliberalas politiska ärenden. Det framgår tydligt av hennes synnerligen faktaspäckade beskrivningar.
Tesen om chockdoktrinen blir inte sällan däremot ett hinder för den samlade kraften i de hårda fakta som Naomi Klein lyfter i sin bok.
Och det är onekligen lite synd eftersom hennes mycket intressanta och faktaspäckade skildring av hur fundamentalistiska marknadsteorier förverkligats på olika håll i världen riskerar att skymmas lite av den ibland för hårt pressade chockdoktrinens ramtes. Det räcker så bra med den faktaspäckade beskrivningarna denna tes förutan om de inte så sällan rent förskräckliga sociala konsekvenser i form av massarbetslöshet och ökade klass- och förmögenhetsklyftor som följt i spåren av en hårdhänt tillämpning av dessa marknadsfundamentalistiska ekonomiska teorier utan sociala hänsynstaganden.
Sydafrika och ANC
I boken om Chockdoktrinen får t ex sydafrikanska ANC mycket tuff kritik för att man i regeringsställning släppt sina gamla krav på förstatligande av gruvindustrin och storföretagen.
En mera nyanserad diskussion här än den som Naomi Klein nu torgför om varför den Nelson Mandelska befrielserörelsen ANC väl i regeringsställning valde att anpassa sig till en globaliserad marknads villkor för att man helt enkelt tror att det, trots allt, är den bästa vägen för Sydafrikas folk hade varit intressant att ta del av.
Må sedan vara att Sydafrikas nuvarande ledning onekligen förtjänar kritik för att man t ex inte lyckats särskilt bra med att få stopp på den tämligen omfattande korruptionen, rättsrötan och vägrat (trots Mandelas tydliga budskap om motsatsen) föra en aktiv och ärlig kamp mot hiv/aids som dödar så många sydafrikanska män och kvinnor i blomman av sin ungdom eller redan under deras tidiga vuxenår. I dessa avseenden har varken president Thabo Mbeki eller hans märkligt okunniga socialminister -
hon som vill bota aids med rödbetor - agerat som några upplysta föredömen i en nation där var fjärde student på många universitet och en av fyra gruvarbetare bär på hivvirus och hotar att gå en förtida död till mötes utan effektiva bromsmediciner som sätts in i tid.
Tyvärr lär inte den trolige efterträdaren till Mbeki, Jacob Zuma, vara ett dugg bättre varför många befarar att Sydafrika - en gång ett lysande hopp under Mandelas ledarskap - gå en högst osäker framtid till mötes. Förhoppningsvis inte så illa dock som fallet varit i det en gång på 80-talet ännu så förhoppningsfulla men nu sedan länge så vanstyrda Zimbabwe (länge Afrikas kornbod) under diktatorn Robert Mugabe. Möjligen, möjligen är Mugabe nu efter senaste valet dock äntligen på väg bort från makten i Zimbabwes huvudstad Harare. Nå, det var delvis ett sidospår i sammanhanget.
Men visst ligger det, trots vissa reservationer, mycket i den kunnige reportern och grävande amerikanske journalisten Seymour Hersh konstaterande om Naomi Kleins bok om chockdoktrinen: "Hon har vänt det globala tänkandet ut och in och därmed gett oss alla en ny syn på vårt till synes ändlösa katastrof i Irak, och ett nytt sätt att förstå hur vi hamnade där."
Naomi Kleins "Chockdoktrinen" förtjänar att läsas av många, främst för sitt ambitiösa borrande i fakta, reporterberättande och analyser av samband som vi annars sällan ser mer än skymten av i den vanliga, snabba nyhetsrapporteringen.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Chockdoktrinen - makten och den dolda dagordningen
Som bekant skrev redan på 1500-talet den skicklige, florentiske maktfilosofen Niccolo Machiavelli i Fursten att "de skador som bedöms vara nödvändiga ska genomföras på en gång så att folk senare glömmer dem och sedan kan vara mindre förbittrade". Samma filosofi genomsyrar alliansregeringens tänkande.
Skildringen av hur fundamentalistiska marknadsteorier förverkligats med många gånger förfärande sociala konsekvenser är den stora förtjänsten i Naomi Kleins "Chockdoktrinen". Katastrofkapitalismens genombrott." (Ordfront förlag).
"Ingen av årets (2007 års) böcker gör mer för att förklara världsläget", skrev man då när boken kom ut på svenska. Befogat? I stort sett - ja. Men för den skull behöver man ju inte köpa precis allt som den kanadensiska journalistikonen Naomi Klein, världsberömd efter sin bestseller "No logo", berättar och drar sina egna konkluderande slutsatser om i sin bitvis lite tunglästa "chockdoktrinen"-bok.
Naomi Klein försöker, ofta framgångsrikt och trovärdigt med viss undantag, (be)visa att hårt politiserande, nyliberala ekonomer systematiskt spred sina idéer över världen med hjälp av chocker.
Milton Friedman och hans kollegor vid Chicago-universitetet skulle ha banat väg för privatiseringar, frihandel, låga skatter och krympning av den offentliga sektorn med hjälp av kriser, krig och katastrofer.
I fallet Chile, efter militärens och Pinochets kupp 1973 mot den folkvalde Allende och hans regering, är hennes tydligaste exempel på chockdoktrinens giltighet. I andra fall finns däremot skäl att förhålla sig lite mera skeptisk och säga att verkligheten ibland varit och är mera komplicerad och mångtydig än enbart en chockdoktrins hårt pressade mallar.
Grundläggande centralt är att makthavare i alla tider utnyttjat en krissituation för att driva igenom sin mindre aptitliga och dolda del av sin politiska agenda. Krissituationen har gjort det lättare att pressa på och genomföra sånt som folk annars i mera normala situationen finner oaptitlig och reser motstånd emot.
Redan på 1500-talet skrev den florentinske maktfilosofen Niccolo Machiavelli i Fursten att "de skador som bedöms vara nödvändiga ska genomföras på en gång så att folk senare glömmer dem och sedan kan vara mindre förbittrade".
Det är precis samma tänkande som även t ex ligger bakom den svenska, borgerliga alliansregeringens snabba förändringar i socialförsäkringarna och arbetslöshetskassan direkt efter sitt makttillträde hösten och vintern 2006/2007. I förhoppning om att detta sedan ska vara glömt när nästa val stundar hösten 2010.
Ting som dessa ser vi ofta runt om i vår omvärld när en ny regering kommer till och har inslag i sin politiska dagordning som folk ogillar.
En annan fundering som följer i spåren av läsningen av Kleins 600 sidor feta bok om chockdoktrinen är följande: Hur korrekt och meningsfullt är det att "pressa in" så skilda ting som Kinas gradvisa införande av marknadsekonomiska inslag i sin ekonomi, Pinochet-diktaturens ekonomiska chockprogram och det synnerligen politiskt okloka amerikanska Irak-kriget under samma förklaringsmodell, chockdoktrinen?
Nyliberalerna har - som andra utifrån sina utgångspunkter - givetvisgjort vad de kunnat för att genomföra just sin politiska agenda.
Men viktigare än chockerna är rimligen att världens enda supermakt USA under många år letts av män (sällan eller aldrig kvinnor) som omfattat och drivit nyliberala idéer.
Det gäller George Walker Bush, vice president Dick Cheney och många andra före dem. Hade inte just Bush utan någon annan suttit vid knapparna i Vita huset hade möjligen och sannolikt inte amerikanarna gått in i sin misslyckade krigsäventyr i Irak. Trots den för energitörstiga amerikaner så frestande tillgången på världens näst största oljereserver, i naturresursrika Irak.
Bäst att investera när det finns blod på marken
Lärorikt är dock att ta del av hur t ex utförsäljningarna - efter den amerikanska invasionen i Irak - "landet till Bechtel eller Exxon Mobil inte var någonting jag hade fantiserat ihop - det var redan på gång och något som Vita husets chefsemissarie i Irak, Paul Bremner III, gick i spetsen för" (sid 410 i boken). Och som pågick på auktioner i hotellsalonger med skottsäkra västar. "Den bästa tiden att investera är när det fortfarande finns blod på marken", som en delegat förklarade för Naomi Klein på konferensen "Rebuilding Iraq 2". Naomi Klein är som bäst när hon ger läsarna sådana upplysande inblickar i sin durkdrivna reporterstil.
En annan sådan tydlig sak som också väl går fram är när hon beskriver hur amerikansk inrikes- och utrikespolitik - men också internationella organ som Världsbanken och Internationella valutafonden - gått de ny- och ultraliberalas politiska ärenden. Det framgår tydligt av hennes synnerligen faktaspäckade beskrivningar.
Tesen om chockdoktrinen blir inte sällan däremot ett hinder för den samlade kraften i de hårda fakta som Naomi Klein lyfter i sin bok.
Och det är onekligen lite synd eftersom hennes mycket intressanta och faktaspäckade skildring av hur fundamentalistiska marknadsteorier förverkligats på olika håll i världen riskerar att skymmas lite av den ibland för hårt pressade chockdoktrinens ramtes. Det räcker så bra med den faktaspäckade beskrivningarna denna tes förutan om de inte så sällan rent förskräckliga sociala konsekvenser i form av massarbetslöshet och ökade klass- och förmögenhetsklyftor som följt i spåren av en hårdhänt tillämpning av dessa marknadsfundamentalistiska ekonomiska teorier utan sociala hänsynstaganden.
Sydafrika och ANC
I boken om Chockdoktrinen får t ex sydafrikanska ANC mycket tuff kritik för att man i regeringsställning släppt sina gamla krav på förstatligande av gruvindustrin och storföretagen.
En mera nyanserad diskussion här än den som Naomi Klein nu torgför om varför den Nelson Mandelska befrielserörelsen ANC väl i regeringsställning valde att anpassa sig till en globaliserad marknads villkor för att man helt enkelt tror att det, trots allt, är den bästa vägen för Sydafrikas folk hade varit intressant att ta del av.
Må sedan vara att Sydafrikas nuvarande ledning onekligen förtjänar kritik för att man t ex inte lyckats särskilt bra med att få stopp på den tämligen omfattande korruptionen, rättsrötan och vägrat (trots Mandelas tydliga budskap om motsatsen) föra en aktiv och ärlig kamp mot hiv/aids som dödar så många sydafrikanska män och kvinnor i blomman av sin ungdom eller redan under deras tidiga vuxenår. I dessa avseenden har varken president Thabo Mbeki eller hans märkligt okunniga socialminister -
hon som vill bota aids med rödbetor - agerat som några upplysta föredömen i en nation där var fjärde student på många universitet och en av fyra gruvarbetare bär på hivvirus och hotar att gå en förtida död till mötes utan effektiva bromsmediciner som sätts in i tid.
Tyvärr lär inte den trolige efterträdaren till Mbeki, Jacob Zuma, vara ett dugg bättre varför många befarar att Sydafrika - en gång ett lysande hopp under Mandelas ledarskap - gå en högst osäker framtid till mötes. Förhoppningsvis inte så illa dock som fallet varit i det en gång på 80-talet ännu så förhoppningsfulla men nu sedan länge så vanstyrda Zimbabwe (länge Afrikas kornbod) under diktatorn Robert Mugabe. Möjligen, möjligen är Mugabe nu efter senaste valet dock äntligen på väg bort från makten i Zimbabwes huvudstad Harare. Nå, det var delvis ett sidospår i sammanhanget.
Men visst ligger det, trots vissa reservationer, mycket i den kunnige reportern och grävande amerikanske journalisten Seymour Hersh konstaterande om Naomi Kleins bok om chockdoktrinen: "Hon har vänt det globala tänkandet ut och in och därmed gett oss alla en ny syn på vårt till synes ändlösa katastrof i Irak, och ett nytt sätt att förstå hur vi hamnade där."
Naomi Kleins "Chockdoktrinen" förtjänar att läsas av många, främst för sitt ambitiösa borrande i fakta, reporterberättande och analyser av samband som vi annars sällan ser mer än skymten av i den vanliga, snabba nyhetsrapporteringen.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:38 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home