Ett EU-toppmöte och dess resultat
Observerat
Ett EU-toppmöte och dess resultat
- bättre än sitt medierykte
EU:s toppmöten brukar ofta, om också inte alltid, i media ges stämpeln av att vara magra. Var det så också med toppmötet i Bryssel 13-14 mars?
Nja, kanske ändå inte - vid en närmare djupgranskning av olika dokument och handlingar. Kanske är det rent av så att EU, äntligen, börjar få lite vana och struktur på hur man ska hantera stora samarbetsprojekt mellan de 27 medlemsländerna och i förhållande till omvärlden.
Kunskapens femte frihet som nu sjösätts inom EU kan ses som ett exempel. Tanken är att EU, och särskilt så de enskilda medlemsländerna, måste göra mer för att undanröja hindren för fri rörlighet för kunskap och kunskapens utvecklare. Bättre möjligheter för studier och arbete i annat land, en bättre europeisk arbetsmarknad för forskare och lärare, en reformerad universitetssektor, att främja det ömsesidiga erkännandet av kvalifikationer (validering). Se där några av hörnstenarna bakom ”den femte friheten”.
Visst, det mesta känns igen från tidigare. Men toppmötet i Bryssels maning den 13-14 mars om att stärka universitetssektorn inbjuder till intressanta samtal mellan universiteten och regringarna i de olika EU-länderna var ändå av intresse.
Särskilt utmanande är tankarna på att nu börja planera för en ny generation av forskningsinstitutioner av världsklass. Samma sak gäller behovet av att förbättra överföringen av kunskap till näringslivet, bland annat genom en särskild immaterialrättsstadga (och som bör antas före årsskiftet 2008/2009, tillade man på toppmötet).
En kunskapsbaserad ekonomi och Lissabonstrategin
Toppmötet veckan för påsk underströk att utbildningsdelen i kunskapstriangeln ”forskning-innovation-utbildning” bör stärkas. Det är viktigt att investera mer och effektivare i humankapital och kreativitet. Utbildning är ett effektivt sätt att bekämpa ojämlikhet och fattigdom samt när det gäller att bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar.
Toppmötets text i slutsatsdelen talar om att utbildning ”kan” bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar. I ett svenskt och nordiskt perspektiv skulle vi nog skriva rakare och hävda att utbildning ”bidrar” till minskad arbetslöshet bland ungdomar. Nu blev det - som inte helt ovanligt i EU-prosan - lite vagt och onödigt försiktigt när slutsatserna skulle fästas på papper i ett toppmötesdokument.
När det sedan så gäller "EU-länder-tävlingen" i den så kallade Lissabonstrategin, så betonade man från toppmötets sida att man vill ha mindre planering och mer av genomförande och verkställighet. Detta EU:s bench mark- och megaprogram för samordnad ekonomisk, social och miljömässig utveckling, som i första versionen antogs på EU-toppmötet i Lissabon i mars 2000.
Lissabonstrategin går nu in i en andra treårscykel, 2008-2010. Och där ligger nu fokus på konkret genomförande - med tonvikten på den lokala och regionala nivån. De som trott att Lissabonstrategin efter det tidigare måldatumet 2010 sedan skulle begravas får alltså ändra uppfatting. Toppmötet veckan före påsk underströk att det nu är dags att börja planera för strategins fortsättning också efter år 2010.
Toppmötet lägger stor vikt vid stimulans till små och medelstora företag. Vidare är innovationsstödet är viktigt och bör stärkas. Den inre marknaden bör utvecklas. Tjänstedirektivet - i sin kompromissade och rimligare version från våren och sommaren 2007 - bör genomföras ”fullständigt, konsekvent och snabbt”, enligt toppmötets slutsats.
En viktig markering, särskilt från fackliga och arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter, är att toppmötet starkt betonar den sociala dimensionen av Lissbon-strategin. Med det menas, bland annat, att ekonomisk och industriell utveckling inte får ske till privet av ökade klyftor i samhället. Arbetsmarknadens parter ska ha ett inflytande över processen. Om det också sedan innebär att riskerna för social, låglönedumpning vid utländska företags verksamhet som olika slag av entreprenörer - i spåren av EG-domstolens Lavalmål (dec. 2007) och kommande tyska Rüffertmålet (tysk kollektivavtalsmodell) etc - med kraft ska motverkas och stävjas, ja det återstår att se.
För övrigt är det - med tanke på statsrådet Littorins m fl löfte om att värna svenska kollektivavtalsmodellen - märkligt och oroande att den svenska regeringen (i motsats till danska, finska, norska, tyska, belgiska m fl) valt att inte yttra sig när man i tyska delstaten Niedersachsen vill slå vakt om sin kollektivavtalsmodell mot ett polskt byggföretag i det s k Rüffertmålet. Det här är ju en klar parallell till Lavalmålet men svenska regeringen tiger.
Nå, åter till EU-toppmötet och dess betoning av att det satsas på forskning som helst en viktig del av Lissabonstrategin. Det måttsatta målet 3 procent av BNP - både privata och offentliga investeringar - årligen ska satsas på forskning i de olika EU-länderna. Ett ambitiöst mål - om det förverkligas.
Men dit har EU ännu en lång väg att gå. Färska statistikuppgifter visar att EU totalt sett under 2006 investerade 1,84 procent av BNP i forskning. Sverige satsade 3,8 procent av BNP, och intar därmed i en ledande position i detta sammanhang. Andelen forskarutbildade – samt ingenjörer – i arbetskraften var i Sverige 6,5 procenet, bara Belgien, Irland och Finland har här bättre siffra. Det finns med andra ord mycket kvar att göra inom Lissabonstrategin innan EU utvecklats så att EU-området är världens starkaste och bäst fungerande ekonomi. Eller ens på allvar närmar sig det målet.
Forma globaliseringens spelregler
EU-toppmötet nu i mars lade också stor vikt vid att EU måste aktivt vara med och utforma spelregler för globaliseringen. Det är tankar som ledande kommisionsföreträdare numer gärna framhåller. Tanken är att EU inte ska stå passivt inför globaliseringens effekter, utan snarare vara en aktiv aktör och utformare av hur globaliseringen bör fungera. En annan sak är sedan att det, som alltid, finns både vinnare och förlorare på globaliseringen.
Toppmötet i mars gav ett tydligt exempel på vad man menar. Under senaste månaderna har en livlig diskussion förts om de sk ”Sovereign wealth funds”, alltså statsägda förmögenhetsfonder, med ursprung i första hand i Mellersta österns rika oljestater. Fonderna erbjuder ringa eller ingen insyn. EU:s toppmöte konstaterar att man stöder målet ”om att på internationell nivå nå en överenskommelse om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder samt om att på internationell nivå fastställa principer för mottagande länder”. EU bör ge samordnat bidrag till dessa diskussioner, ansåg EU-toppmötet.
Som åtminstone vissa känner till har EU tidigare engagerat sig i utvecklingen av ”Corporate social responsibility”, CSR, med dess spelregler hur företagen bör känna ansvar också för sociala frågor.
Kravet och önskemålet om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder från oljerika länder är ytterligare ett steg i samma riktning om mera genomskinliga och kontrollerbara spelregler för det globalt verkande finanskapitalet.
Toppmötet nu i mitten av mars kanske delvis visar att dessa möten så sakterligen håller på att bli ett riktigt politiskt toppmöte för övergripande strategiska och linjedragande frågor, inte sammankomster för detaljpetimeteri.
Sedan får man givetvis aldrig glömma bort - när man kommer till verkställigheten av "de stora linjerna" att djävulen, som alltid, har en tendens att bo i detaljerna.
Robert Björkenwall, (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
författare till bl a en handbok om EU m m
Ett EU-toppmöte och dess resultat
- bättre än sitt medierykte
EU:s toppmöten brukar ofta, om också inte alltid, i media ges stämpeln av att vara magra. Var det så också med toppmötet i Bryssel 13-14 mars?
Nja, kanske ändå inte - vid en närmare djupgranskning av olika dokument och handlingar. Kanske är det rent av så att EU, äntligen, börjar få lite vana och struktur på hur man ska hantera stora samarbetsprojekt mellan de 27 medlemsländerna och i förhållande till omvärlden.
Kunskapens femte frihet som nu sjösätts inom EU kan ses som ett exempel. Tanken är att EU, och särskilt så de enskilda medlemsländerna, måste göra mer för att undanröja hindren för fri rörlighet för kunskap och kunskapens utvecklare. Bättre möjligheter för studier och arbete i annat land, en bättre europeisk arbetsmarknad för forskare och lärare, en reformerad universitetssektor, att främja det ömsesidiga erkännandet av kvalifikationer (validering). Se där några av hörnstenarna bakom ”den femte friheten”.
Visst, det mesta känns igen från tidigare. Men toppmötet i Bryssels maning den 13-14 mars om att stärka universitetssektorn inbjuder till intressanta samtal mellan universiteten och regringarna i de olika EU-länderna var ändå av intresse.
Särskilt utmanande är tankarna på att nu börja planera för en ny generation av forskningsinstitutioner av världsklass. Samma sak gäller behovet av att förbättra överföringen av kunskap till näringslivet, bland annat genom en särskild immaterialrättsstadga (och som bör antas före årsskiftet 2008/2009, tillade man på toppmötet).
En kunskapsbaserad ekonomi och Lissabonstrategin
Toppmötet veckan för påsk underströk att utbildningsdelen i kunskapstriangeln ”forskning-innovation-utbildning” bör stärkas. Det är viktigt att investera mer och effektivare i humankapital och kreativitet. Utbildning är ett effektivt sätt att bekämpa ojämlikhet och fattigdom samt när det gäller att bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar.
Toppmötets text i slutsatsdelen talar om att utbildning ”kan” bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar. I ett svenskt och nordiskt perspektiv skulle vi nog skriva rakare och hävda att utbildning ”bidrar” till minskad arbetslöshet bland ungdomar. Nu blev det - som inte helt ovanligt i EU-prosan - lite vagt och onödigt försiktigt när slutsatserna skulle fästas på papper i ett toppmötesdokument.
När det sedan så gäller "EU-länder-tävlingen" i den så kallade Lissabonstrategin, så betonade man från toppmötets sida att man vill ha mindre planering och mer av genomförande och verkställighet. Detta EU:s bench mark- och megaprogram för samordnad ekonomisk, social och miljömässig utveckling, som i första versionen antogs på EU-toppmötet i Lissabon i mars 2000.
Lissabonstrategin går nu in i en andra treårscykel, 2008-2010. Och där ligger nu fokus på konkret genomförande - med tonvikten på den lokala och regionala nivån. De som trott att Lissabonstrategin efter det tidigare måldatumet 2010 sedan skulle begravas får alltså ändra uppfatting. Toppmötet veckan före påsk underströk att det nu är dags att börja planera för strategins fortsättning också efter år 2010.
Toppmötet lägger stor vikt vid stimulans till små och medelstora företag. Vidare är innovationsstödet är viktigt och bör stärkas. Den inre marknaden bör utvecklas. Tjänstedirektivet - i sin kompromissade och rimligare version från våren och sommaren 2007 - bör genomföras ”fullständigt, konsekvent och snabbt”, enligt toppmötets slutsats.
En viktig markering, särskilt från fackliga och arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter, är att toppmötet starkt betonar den sociala dimensionen av Lissbon-strategin. Med det menas, bland annat, att ekonomisk och industriell utveckling inte får ske till privet av ökade klyftor i samhället. Arbetsmarknadens parter ska ha ett inflytande över processen. Om det också sedan innebär att riskerna för social, låglönedumpning vid utländska företags verksamhet som olika slag av entreprenörer - i spåren av EG-domstolens Lavalmål (dec. 2007) och kommande tyska Rüffertmålet (tysk kollektivavtalsmodell) etc - med kraft ska motverkas och stävjas, ja det återstår att se.
För övrigt är det - med tanke på statsrådet Littorins m fl löfte om att värna svenska kollektivavtalsmodellen - märkligt och oroande att den svenska regeringen (i motsats till danska, finska, norska, tyska, belgiska m fl) valt att inte yttra sig när man i tyska delstaten Niedersachsen vill slå vakt om sin kollektivavtalsmodell mot ett polskt byggföretag i det s k Rüffertmålet. Det här är ju en klar parallell till Lavalmålet men svenska regeringen tiger.
Nå, åter till EU-toppmötet och dess betoning av att det satsas på forskning som helst en viktig del av Lissabonstrategin. Det måttsatta målet 3 procent av BNP - både privata och offentliga investeringar - årligen ska satsas på forskning i de olika EU-länderna. Ett ambitiöst mål - om det förverkligas.
Men dit har EU ännu en lång väg att gå. Färska statistikuppgifter visar att EU totalt sett under 2006 investerade 1,84 procent av BNP i forskning. Sverige satsade 3,8 procent av BNP, och intar därmed i en ledande position i detta sammanhang. Andelen forskarutbildade – samt ingenjörer – i arbetskraften var i Sverige 6,5 procenet, bara Belgien, Irland och Finland har här bättre siffra. Det finns med andra ord mycket kvar att göra inom Lissabonstrategin innan EU utvecklats så att EU-området är världens starkaste och bäst fungerande ekonomi. Eller ens på allvar närmar sig det målet.
Forma globaliseringens spelregler
EU-toppmötet nu i mars lade också stor vikt vid att EU måste aktivt vara med och utforma spelregler för globaliseringen. Det är tankar som ledande kommisionsföreträdare numer gärna framhåller. Tanken är att EU inte ska stå passivt inför globaliseringens effekter, utan snarare vara en aktiv aktör och utformare av hur globaliseringen bör fungera. En annan sak är sedan att det, som alltid, finns både vinnare och förlorare på globaliseringen.
Toppmötet i mars gav ett tydligt exempel på vad man menar. Under senaste månaderna har en livlig diskussion förts om de sk ”Sovereign wealth funds”, alltså statsägda förmögenhetsfonder, med ursprung i första hand i Mellersta österns rika oljestater. Fonderna erbjuder ringa eller ingen insyn. EU:s toppmöte konstaterar att man stöder målet ”om att på internationell nivå nå en överenskommelse om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder samt om att på internationell nivå fastställa principer för mottagande länder”. EU bör ge samordnat bidrag till dessa diskussioner, ansåg EU-toppmötet.
Som åtminstone vissa känner till har EU tidigare engagerat sig i utvecklingen av ”Corporate social responsibility”, CSR, med dess spelregler hur företagen bör känna ansvar också för sociala frågor.
Kravet och önskemålet om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder från oljerika länder är ytterligare ett steg i samma riktning om mera genomskinliga och kontrollerbara spelregler för det globalt verkande finanskapitalet.
Toppmötet nu i mitten av mars kanske delvis visar att dessa möten så sakterligen håller på att bli ett riktigt politiskt toppmöte för övergripande strategiska och linjedragande frågor, inte sammankomster för detaljpetimeteri.
Sedan får man givetvis aldrig glömma bort - när man kommer till verkställigheten av "de stora linjerna" att djävulen, som alltid, har en tendens att bo i detaljerna.
Robert Björkenwall, (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
författare till bl a en handbok om EU m m
posted by rbjorkenwall at 7:55 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home