"Bred" arbetslöshet och verkligheten efter valet
Analys
Den "breda arbetslösheten" och verkligheten när valet väl var vunnet
Den som läser finansplanen i vårbudgeten finner att regeringen Reinfeldt redan efter ett halvår har stött på större svårigheter än förväntat. 70 000 nya jobb är inte särskilt mycket ställt i relation till det utanförskap på 1-1,5 miljoner människor som alliansen beskrev i valrörelsen. För att nå den högre siffran fick man summera alla grupper: Sjuka, arbetslösa, förtidspensionärer, deltidsanställda och studerande som förlängt studierna i stället för att gå ut i öppen arbetslöshet.
Fram till regeringsskiftet i valet 2006 talade moderaterna om ”bred arbetslöshet”. Motsvarande 17,9 procent av befolkningen vare sig arbetade eller studerade på heltid, kunde vi då läsa. I januari var den siffran 1 037 000 personer. Men efter valet försvann uttrycket ”bred arbetslöshet” från moderaternas webbsajt nära nog över en natt. Det visade sig plötsligt inte vara så lätt att skrota det där omtalade ”utanförskapet”.
Tisdagen den 17 april lyssnade jag på en debatt om regeringens vårbudget anordnad av SNS, Stiftelsen Näringsliv och Samhälle. Regeringen företräddes av Hans Lindblad. En ganska lågmäld doldis som inte syns i den offentliga debatten, men som är en viktig kugge i det interna budgetarbetet. Lindblad är moderat budgetstatssekreterare och en av finansminister Borgs högerhänder.
Statssekreterare Lindblad (m) med sin föga publikvinnande framtoning vill nog väl. Men hans överordnade har gett honom fel verktyg: Piska i stället för morot. Det är den knarriga gamla godsägarhögerns filosofi att plebejerna är lata och arbetsskygga som går igen. Därför måste piskan vina över dessa arbetsskygga latoxar emellanåt. Sänker man a-kassans ersättning till existensminimum, så tar folk de jobb som finns. Det är den enkla filosofin också bakom 2000-talets moderater i regeringsställning. Det är fullkomligt obegripligt att folk som ibland prålar med att ha läst böcker tänker så primitivt. De arbetslösa behöver höja sin kompetens om de ska kunna konkurrera om jobben, men i stället drar regeringen Reinfeldt drastiskt ner arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och dessutom - vilket är värst av allt - den högre utbildningen, vilken man lovade satsa på. Och satsar allt på att skapa en låglönearbetsmarknad i tron att det är framtiden för Sverige.
Under SNS-debatten med Lena Westerlund, LO-ekonom, och "svärmorsdrömmen" Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefsekonom, kom statssekreterare Hans Lindblad ändå med ett erkännande: ”Det var svårare än väntat att få människor att gå från sjukskrivning och förtidspension till att börja jobba igen.”
Ja just det. Valretorik är en sak. Politisk vardag i regeringsställning något helt annat. Därför försvann också tidigare så omhuldade m-begrepp som "bred arbetslöshet" och annat från moderaternas webbsajt efter valet. Och in kom i stället den gamla godsägarfilosofin om de lata plebejerna som behöver piskas ibland - och nu har statssekreterare Lindblad upptäckt att det ändå inte är så enkelt. Och väljarna har i opinionsmätning efter opinionsmätning visat att regeringens politik är allt annat än populär.
Men det är väl som den självironiska humoristen Tage Erlander sade vid ett tillfälle. Valrörelser är nog bra - bara man sedan slapp regera efteråt. Moderaterna borde nog tänkt på vad Erlander sade redan inför valrörelseupplägget och inte kört en så snitsligt förenklad retorik i valrörelsen om utanförskapet - och sedan efteråt nu tvingats upptäcka att de verktyg man tänkt använda i regeringsställning efter valet nog ändå inte fungerar som man trodde. Och att godsägarhögerns gamla filosfi nog är det sista man ska ta till om väljarstödet ska ens hjälpligt kunna bevaras. Många skulle nog önska sig ett halvårs ångervecka i politiken om det vore möjligt.
Men nog är det snabbt marscherat att bli så impopulär redan ett halvår efter en valseger. När hände något sådant senast i svensk inrikespolitik?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Den "breda arbetslösheten" och verkligheten när valet väl var vunnet
Den som läser finansplanen i vårbudgeten finner att regeringen Reinfeldt redan efter ett halvår har stött på större svårigheter än förväntat. 70 000 nya jobb är inte särskilt mycket ställt i relation till det utanförskap på 1-1,5 miljoner människor som alliansen beskrev i valrörelsen. För att nå den högre siffran fick man summera alla grupper: Sjuka, arbetslösa, förtidspensionärer, deltidsanställda och studerande som förlängt studierna i stället för att gå ut i öppen arbetslöshet.
Fram till regeringsskiftet i valet 2006 talade moderaterna om ”bred arbetslöshet”. Motsvarande 17,9 procent av befolkningen vare sig arbetade eller studerade på heltid, kunde vi då läsa. I januari var den siffran 1 037 000 personer. Men efter valet försvann uttrycket ”bred arbetslöshet” från moderaternas webbsajt nära nog över en natt. Det visade sig plötsligt inte vara så lätt att skrota det där omtalade ”utanförskapet”.
Tisdagen den 17 april lyssnade jag på en debatt om regeringens vårbudget anordnad av SNS, Stiftelsen Näringsliv och Samhälle. Regeringen företräddes av Hans Lindblad. En ganska lågmäld doldis som inte syns i den offentliga debatten, men som är en viktig kugge i det interna budgetarbetet. Lindblad är moderat budgetstatssekreterare och en av finansminister Borgs högerhänder.
Statssekreterare Lindblad (m) med sin föga publikvinnande framtoning vill nog väl. Men hans överordnade har gett honom fel verktyg: Piska i stället för morot. Det är den knarriga gamla godsägarhögerns filosofi att plebejerna är lata och arbetsskygga som går igen. Därför måste piskan vina över dessa arbetsskygga latoxar emellanåt. Sänker man a-kassans ersättning till existensminimum, så tar folk de jobb som finns. Det är den enkla filosofin också bakom 2000-talets moderater i regeringsställning. Det är fullkomligt obegripligt att folk som ibland prålar med att ha läst böcker tänker så primitivt. De arbetslösa behöver höja sin kompetens om de ska kunna konkurrera om jobben, men i stället drar regeringen Reinfeldt drastiskt ner arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och dessutom - vilket är värst av allt - den högre utbildningen, vilken man lovade satsa på. Och satsar allt på att skapa en låglönearbetsmarknad i tron att det är framtiden för Sverige.
Under SNS-debatten med Lena Westerlund, LO-ekonom, och "svärmorsdrömmen" Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefsekonom, kom statssekreterare Hans Lindblad ändå med ett erkännande: ”Det var svårare än väntat att få människor att gå från sjukskrivning och förtidspension till att börja jobba igen.”
Ja just det. Valretorik är en sak. Politisk vardag i regeringsställning något helt annat. Därför försvann också tidigare så omhuldade m-begrepp som "bred arbetslöshet" och annat från moderaternas webbsajt efter valet. Och in kom i stället den gamla godsägarfilosofin om de lata plebejerna som behöver piskas ibland - och nu har statssekreterare Lindblad upptäckt att det ändå inte är så enkelt. Och väljarna har i opinionsmätning efter opinionsmätning visat att regeringens politik är allt annat än populär.
Men det är väl som den självironiska humoristen Tage Erlander sade vid ett tillfälle. Valrörelser är nog bra - bara man sedan slapp regera efteråt. Moderaterna borde nog tänkt på vad Erlander sade redan inför valrörelseupplägget och inte kört en så snitsligt förenklad retorik i valrörelsen om utanförskapet - och sedan efteråt nu tvingats upptäcka att de verktyg man tänkt använda i regeringsställning efter valet nog ändå inte fungerar som man trodde. Och att godsägarhögerns gamla filosfi nog är det sista man ska ta till om väljarstödet ska ens hjälpligt kunna bevaras. Många skulle nog önska sig ett halvårs ångervecka i politiken om det vore möjligt.
Men nog är det snabbt marscherat att bli så impopulär redan ett halvår efter en valseger. När hände något sådant senast i svensk inrikespolitik?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 2:27 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home