Finska LO, FFC, fyller 100 år i april 2007
Analyserat och observerat
Finska LO,FFC, firar 100 år och står inför nya stora utmaningar i globaliseringens spår
Finska LO, FFC/SAK, blev 100 år i april månad i år. Ett par år efter storstrejken i november 1905 - med huvudkravet om allmän och lika rösträtt - blev nästa steg för den finska fackliga rörelsen att den 15-17 april år 1907 samlas i arbetarstaden Tammerfors för att bilda Finlands Landsorganisation, nio år efter svenska och åtta år efter norska LO:s tillkomst. På det konstituerande mötet deltog 365 personer representerande 21 förbund och totalt 18000 finska arbetare. Samma år bildade arbetsgivarna också Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund. Men de kom att erkänna fackföreningsrörelsen som förhandlings- och avtalspart först i januari 1940, dvs mitt under det brinnande Vinterkriget mot Ryssland/Sovjetunionen.
De erkände sin motpart först sedan de stiftat närmare bekantskap med varandra i det hårda och skickliga försvaret av Finlands självständighet i vinterkrigets motti- och korsuskyttegravar.
Värt att påminna sig om här är också att efterverkningarna av det finska inbördeskriget 1918 - väl beskrivet i Väinö Linnas s k torpartrilogi - kom dock att allvarligt försvaga styrkan och slagkraften i den finska fackföreningsrörelsen för lång tid. Detta underlättade onekligen för arbetsgivarna att låta bli att erkänna fackföreningsrörelsen som en legitim motpart i förhandlingssammanhang. Finska LO splittrades slutligen år 1930 genom motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister. Högerextrema Lappo-rörelsens aktiviteter på 30-talet skapade nya svårigheter för en redan splittrad finsk fackföreningsrörelse. Och nya splittringar uppstod av finska fackföreningsrörelsen uppstod sedan på nytt i slutet av 1950- och början av 1960-talen. Efterbörden av den slitsamma generalstrejken 1956 kom i praktiken att leda till att finska LO, FFC, hamnade i en total upplösning. De olika medlemsförbunden delades upp i tre olika fackliga block, FFC, FLO och s k utomstående förbund. När splittringen - grundad på politiska motsättningar - tog fart 1961 var det dominerande FFC/SAK nere i ett medlemsantal på 230 000. Men det steg sedan raskt till en halv miljon medlemmar år 1969 när finska fackföreningsrörelsen åter var enad. Och rätt snart därefter var medlemsantalet uppe i en miljon medlemmar.
Därmed blev finska LO, FFC/SAK, en maktfaktor att räkna med på finsk arbetsmarknad. Och med FFC-ordföranden Niilo Hämäläinen som en allt mera tongivande figur i det mesta som rörde förhållandena på finsk arbetsmarknad - från nya arbetstidsregler om 40 timmars arbetsvecka och de första inkomstpolitiska helhetslösningar (löneökningar och skattesänkningar) som kom till år 1968. Och där även den f d hamnarbetaren och statsministern Mauno Koivisto (s) och i bakgrunden även president Urho Kekkonen kom att medverka och ge sin välsignelse och aktiva medverkarn åt denna framväxt av den nya finska samförståndsandan på arbetsmarknaden.
Det här blev början på en period av flera återkommande inkomstpolitiska helhetslösningar och flera arbetsrättsliga reformer - med bl a en ny arbetsmiljö- och samarbetslag, förstärkta rättigheter för fackligt förtroendevalda, utbildningsavtal, inkassering av fackavgiften via löneavdrag (bidrog starkt till medlemstillväxten i FFC) och mycket annat.
Allmängiltighetsförklarade kollektivavtal och ökat tempo i förbundssammanslagningarna
Inte minst globaliseringens nya utmaningar och ett kapital utan forsterland gör dock att dagens finska fackföreningsrörelse nu står inför nya och starka utmaningar. En tydlig sådan effekt är den lagstiftning som Finland sedan något år tillbaka har vad gäller så kallad allmängiltighetsförklaring av de olika branschernas löpande kollektivavtal. Något som ålägger inte bara arbetsmarknadens parter utan också de rättsvårdande myndigheterna att jaga och beivra arbetsgivare - ofta utländska firmor med uppdrag och jobb i Finland - som försöker smita undan från tillämpningen av gällande kollektivavtals löner och anställningsvillkor.
Ett system som finska LO-ledningen - med Lauri Ihalainen och Matti Viialainen i spetsen - förklarar sig mycket nöjda med. Det har verkningsfullt underlättat arbetet med att bekämpa löne- och annan arbetsvillkorsdumpning på finsk arbetsmarknad.
En annan effekt som följt med den ökade globaliseringen är ett påskyndat tempo i arbetet med att förnya och anpassa den fackliga organisationen till det globala kapitalets tuffare värld. Antalet fackförbund har sedan några år tillbaka blivit färre och ytterligare nya, stora förbundssammanslagningar är att vänta de närmaste åren.
Också Finland kommer - med ett antal års fördröjning jämfört med Sverige - att gradvis bli allt mera mångkulturellt. De utländska medborgarnas andel av Finlands befolkning kommer att växa från nulägets 2,2 procent till en nivå på kanske runt 6-7 procent av Finlands befolkning. Också det en ny utmaning för arbetsmarknadens parter det hittills tämligen "monokulturella" Finland. Här finns en del såväl positiva som negativa erfarenheter att lära av Sverige.
Den finska arbetslagstiftningen och kollektivavtalen kan också åren fram över komma att förändras för att bättre än nu möta upp och matcha en värld som i rask takt blir allt mera övernationell. I det ligger också att det internationella fackliga samarbetet - såväl inom Norden som EU och världen i stort - kommer att behöva byggas ut och göras ännu effektivare.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Finska LO,FFC, firar 100 år och står inför nya stora utmaningar i globaliseringens spår
Finska LO, FFC/SAK, blev 100 år i april månad i år. Ett par år efter storstrejken i november 1905 - med huvudkravet om allmän och lika rösträtt - blev nästa steg för den finska fackliga rörelsen att den 15-17 april år 1907 samlas i arbetarstaden Tammerfors för att bilda Finlands Landsorganisation, nio år efter svenska och åtta år efter norska LO:s tillkomst. På det konstituerande mötet deltog 365 personer representerande 21 förbund och totalt 18000 finska arbetare. Samma år bildade arbetsgivarna också Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund. Men de kom att erkänna fackföreningsrörelsen som förhandlings- och avtalspart först i januari 1940, dvs mitt under det brinnande Vinterkriget mot Ryssland/Sovjetunionen.
De erkände sin motpart först sedan de stiftat närmare bekantskap med varandra i det hårda och skickliga försvaret av Finlands självständighet i vinterkrigets motti- och korsuskyttegravar.
Värt att påminna sig om här är också att efterverkningarna av det finska inbördeskriget 1918 - väl beskrivet i Väinö Linnas s k torpartrilogi - kom dock att allvarligt försvaga styrkan och slagkraften i den finska fackföreningsrörelsen för lång tid. Detta underlättade onekligen för arbetsgivarna att låta bli att erkänna fackföreningsrörelsen som en legitim motpart i förhandlingssammanhang. Finska LO splittrades slutligen år 1930 genom motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister. Högerextrema Lappo-rörelsens aktiviteter på 30-talet skapade nya svårigheter för en redan splittrad finsk fackföreningsrörelse. Och nya splittringar uppstod av finska fackföreningsrörelsen uppstod sedan på nytt i slutet av 1950- och början av 1960-talen. Efterbörden av den slitsamma generalstrejken 1956 kom i praktiken att leda till att finska LO, FFC, hamnade i en total upplösning. De olika medlemsförbunden delades upp i tre olika fackliga block, FFC, FLO och s k utomstående förbund. När splittringen - grundad på politiska motsättningar - tog fart 1961 var det dominerande FFC/SAK nere i ett medlemsantal på 230 000. Men det steg sedan raskt till en halv miljon medlemmar år 1969 när finska fackföreningsrörelsen åter var enad. Och rätt snart därefter var medlemsantalet uppe i en miljon medlemmar.
Därmed blev finska LO, FFC/SAK, en maktfaktor att räkna med på finsk arbetsmarknad. Och med FFC-ordföranden Niilo Hämäläinen som en allt mera tongivande figur i det mesta som rörde förhållandena på finsk arbetsmarknad - från nya arbetstidsregler om 40 timmars arbetsvecka och de första inkomstpolitiska helhetslösningar (löneökningar och skattesänkningar) som kom till år 1968. Och där även den f d hamnarbetaren och statsministern Mauno Koivisto (s) och i bakgrunden även president Urho Kekkonen kom att medverka och ge sin välsignelse och aktiva medverkarn åt denna framväxt av den nya finska samförståndsandan på arbetsmarknaden.
Det här blev början på en period av flera återkommande inkomstpolitiska helhetslösningar och flera arbetsrättsliga reformer - med bl a en ny arbetsmiljö- och samarbetslag, förstärkta rättigheter för fackligt förtroendevalda, utbildningsavtal, inkassering av fackavgiften via löneavdrag (bidrog starkt till medlemstillväxten i FFC) och mycket annat.
Allmängiltighetsförklarade kollektivavtal och ökat tempo i förbundssammanslagningarna
Inte minst globaliseringens nya utmaningar och ett kapital utan forsterland gör dock att dagens finska fackföreningsrörelse nu står inför nya och starka utmaningar. En tydlig sådan effekt är den lagstiftning som Finland sedan något år tillbaka har vad gäller så kallad allmängiltighetsförklaring av de olika branschernas löpande kollektivavtal. Något som ålägger inte bara arbetsmarknadens parter utan också de rättsvårdande myndigheterna att jaga och beivra arbetsgivare - ofta utländska firmor med uppdrag och jobb i Finland - som försöker smita undan från tillämpningen av gällande kollektivavtals löner och anställningsvillkor.
Ett system som finska LO-ledningen - med Lauri Ihalainen och Matti Viialainen i spetsen - förklarar sig mycket nöjda med. Det har verkningsfullt underlättat arbetet med att bekämpa löne- och annan arbetsvillkorsdumpning på finsk arbetsmarknad.
En annan effekt som följt med den ökade globaliseringen är ett påskyndat tempo i arbetet med att förnya och anpassa den fackliga organisationen till det globala kapitalets tuffare värld. Antalet fackförbund har sedan några år tillbaka blivit färre och ytterligare nya, stora förbundssammanslagningar är att vänta de närmaste åren.
Också Finland kommer - med ett antal års fördröjning jämfört med Sverige - att gradvis bli allt mera mångkulturellt. De utländska medborgarnas andel av Finlands befolkning kommer att växa från nulägets 2,2 procent till en nivå på kanske runt 6-7 procent av Finlands befolkning. Också det en ny utmaning för arbetsmarknadens parter det hittills tämligen "monokulturella" Finland. Här finns en del såväl positiva som negativa erfarenheter att lära av Sverige.
Den finska arbetslagstiftningen och kollektivavtalen kan också åren fram över komma att förändras för att bättre än nu möta upp och matcha en värld som i rask takt blir allt mera övernationell. I det ligger också att det internationella fackliga samarbetet - såväl inom Norden som EU och världen i stort - kommer att behöva byggas ut och göras ännu effektivare.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 3:44 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home