Göran Persson och hans tid - ny också i bokform
Analyserat och observerat
Göran Persson ges mera rättvisa i bokversionen av "Aldrig ensam alltid ensam"
Totalt 57 intervjuer med Göran Persson på sammanlagt 100 timmar har SVT-journalisten Erik Fichtelius nu efter fyra timmars TV-dokumentär redigerat ner till hälften, vilket har blivit till den 600 sidor tjocka boken "Aldrig ensam alltid ensam". Den ger ett åtminstone delvis helt annat intryck av Göran Persson än de där stympade hårdragningarna som Fichtelius klippte ihop i sin fyra timmar långa TV-dokumentärserie, visad på SVT veckorna före påsk.
Den som i dokumentären med rätta fann för litet av regeringschefens perspektiv inifrån maktens centrum och regeringens inre liv får i boken en rejälare dos av just detta.
Ändå är det synd att man inte får ta del av alla intervjuerna. För visst är det fascinerande att tränga in i detta unika, nutidshistoriska politiska material. En hel del nytt och också för den vane nyhetskonsumenten av politiska nyheter kommer fram i Aldrig ensam alltid ensam-boken.
De kommentarer Göran Persson ger om den nyvalda s-partiledaren Mona Sahlin är betydligt mer nyanserade än vad som framgick i TV-dokumentären, och hans bild från de senaste åren är närmast odelat positiv i bokens mera utförliga version.
När han efter sin avgång funderar kring sin efterträdare nämner han faktiskt Mona Sahlin först och att han imponerats av hennes två sista år i regeringen som samhällsbyggnadsminister.
Han framhåller dessutom hennes väl utvecklade politiska tentakler att tolka stämningar i samhället och - kanske litet mer överraskande - att hon besitter en politisk kyla och hårdhet för att orka genomföra nödvändiga beslut när så krävs. Ja, han menar att den till och med är större än hans egen. Den som bara har TV-dokumentärens bild av nuvarande s-oppositionsledaren Mona Sahlin har goda skäl att notera just detta.
Det kanske mest överraskande intrycket av boken är att Göran Persson under alla sina tio år upplevde sig så utsatt och ifrågasatt av också sina egna. Det finns ingen trygg hemmahamn någonstans och han flyr över helgerna till tystnaden i skogarna runt statsministerresidenset i Harpsund.
För Stockholmskotteriet i partiet, som styrt och umgåtts med varandra sedan årtionden tillbaka, är han en outsider, en utböling från landet som aldrig känner sig riktigt accepterad. Han visste t ex inte att Tomas Bodströms pappa Lennart var socialdemokratisk minister på 80-talet. Han var aldrig inne i det umgänget på Olof Palmes tid. Men nog synes det ändå lite märkligt att kan inte skulle ha känt till att förra TCO-basen och tidigare utrikesministern Lennart Bodström hade en advokatson som heter Tomas.
Hur som helst ser Göran Persson ser ränksmiderier och baktaleri i nära nog varje hörn av partiet som vill komma åt just honom. Han pekar ut illojala i ledningen som kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg, Handels-basen Ninel Jansson och Lena Sandlin-Hedman, s-riksdagskvinna från Umeå, som aldrig säger ett ord på mötena, men sedan angriper politiken efteråt i medierna. Ibland ger dock det här ett intyck av vara åtminstone lite kritikerkitsligt i överkant från Göran Perssons sida.
Hans inte så sällan tämligen beska sanningar är inte gångbara överallt inom det stora socialdemokratiska partiet. Han retar företrädarna för deras ambitioner att vilja kvoteringen av föräldraförsäkringen till vansinne när han i förväg på Malmö-kongressen i november 2005 dödförklarar förslaget redan innan kongressbeslutet på en pressträff med journalisterna. Och när kravet på nationella prov i årskurs 3 röstas ner säger Göran Persson: "Vi har haft en skolpolitisk dominans inte av pedagoger utan snarare av socialarbetare? Det har varit skolkuratorn snarare än ämnesläraren eller adjunkten. Det har varit en speciallärare om det varit en lärare som stått i förgrunden."
För den som var med på s-kongressen och frekventerade pressrummet i Malmö senhösten 2005 känns tongångarna som dessa väl igen. Liksom den ilska de på sina håll mötte av Göran Perssons kritiker i korridorsamtalen utanför kongresshallen.
Nog kunde Göran Persson också, apropå att han egentligen bara vann ett val i egenskap av statsminister och s-ledare - valet 2002 men förlorade flera - 1998, 2006 och EMU-folkomröstningen hösten 2003 - kunnat reflektera mer och bättre kring detta. Vad gick fel och varför? Varför lade inte Göran Persson och regeringen - efter EMU-valet - bättre och tydligare om den politiska kursen? Uppenbart var ändå att Göran Persson slarvade med sysselsättningsfrågan i valrörelsen ("det blir ingen viktig fråga i valet" som han sade på 1 maj 2006 i Stockholm, upprepade i politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli och sedan också i början av augusti i sitt traditionella sommartal i Björkvik och när han "pratade med statyerna" i Sagerska (statsministerresidenset) och hade sin "uppenbarelse" om en möjlig men ack som from förhoppning om s-valvinst bara veckorna före valdagen den 17 september 2006.
Sånt är och förblir felbedömningar och ibland rent slarv i en maktposition när statsministern hunnit bli lite för bekväm... och därtill sedan också gör mindre bra ifrån sig i slutdebatterna i TV:s olika kanaler.
På dessa centrala punkter finns inga riktigt bra svar i Erik Fichtelius bok om Göran Persson och hans statsministertid. Rimligen, och sannolikt, hade Göran Persson och socialdemokraterna kunnat gjort ett långt jämnare val och möjligen också vunnit hösten 2006 om man i tid rättat till felaktigheterna i den politiska kursen - satsat hårdare på jobben och en rättvisare fördelningspolitik redan 2005 och sedan ytterligare "finkalibrerat" den i vårbudgen 2006.
Frågan är om Göran Persson själv i sin egna memoarbok till hösten 2007 mera självkritiskt förmår analysera också detta.
I "Aldrig ensam alltid ensam"-biografin så analyseras däremot Göran Perssons också sina politiska motståndare på den borgerliga sidan. Om m-ledaren och nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt lät det så här på valdagen den 17 september 2006:
"Som politiker upplever jag honom som principlös. Han är taktiskt skicklig och begåvad. Intrycket är att han är en hejdlös opportunist. Och opportunismen är redskapet för att nå makten. Vad han ska använda den makten till, ja, det har jag inte klart för mig."
Idag börjar vi få facit - i takt med att han som regeringschef för den borgerliga alliansen nu hunnit bli varm i kläderna och genomför åtgärder som borttagen förmögenhetsskatt, en kraftigt nedbantad fastighetsskatt (ska omvandlas till en regressiv, lika för alla av staten insamlad kommunal fastighetsavgift för såväl lyxvillor som fritidshus med ett taxeringsvärde över 450 000 kr), sänkt a-kassa och ett skärpt regelverk för de arbetslösa och annat liknande som nu är på gång.
Vad Göran Persson tycker om detta och annat lär vi möjligen få veta när hans egna memoarer kommer till hösten 2007. Så långt sträcker sig inte i Erik Fichtelius 600-sidiga "Aldrig ensam alltid ensam". Men boken ger dock ändå en mera nyanserad bild av Göran Persson och hans gärning än som framträdde i den mera "rudimentära" och politiska dokusåpa-liknande, fyra timmar långa TV-dokumentären om "Ordförande Persson".
Ett är uppenbart: Göran Perssons bästa tid var fram till ungefär årskriftet 2002/2003. Sedan blev det gradvis lite sämre. Särskilt när han och regeringen - efter EMU-folkomröstningsförlusten senhösten 2003 - inte i tid lade om politiken fr o m 2004-2005, vad gäller bristerna i jobb- och fördelningspolitiken. Och själv blev Göran Persson för trött och bekväm, missbedömde sysselsättningsfrågan och orkade inte heller riktigt "tända till" i valrörelsen 2006.
Därför blir också eftermälet för hans del ömsom vin och ömsom vatten. Men hade han fått/kunnat lämna senast våren 2004, vilken nära nog odelat positiv bild av Göran Persson och hans gärning hade svenska folket då inte haft!
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.borken@telia.com
Göran Persson ges mera rättvisa i bokversionen av "Aldrig ensam alltid ensam"
Totalt 57 intervjuer med Göran Persson på sammanlagt 100 timmar har SVT-journalisten Erik Fichtelius nu efter fyra timmars TV-dokumentär redigerat ner till hälften, vilket har blivit till den 600 sidor tjocka boken "Aldrig ensam alltid ensam". Den ger ett åtminstone delvis helt annat intryck av Göran Persson än de där stympade hårdragningarna som Fichtelius klippte ihop i sin fyra timmar långa TV-dokumentärserie, visad på SVT veckorna före påsk.
Den som i dokumentären med rätta fann för litet av regeringschefens perspektiv inifrån maktens centrum och regeringens inre liv får i boken en rejälare dos av just detta.
Ändå är det synd att man inte får ta del av alla intervjuerna. För visst är det fascinerande att tränga in i detta unika, nutidshistoriska politiska material. En hel del nytt och också för den vane nyhetskonsumenten av politiska nyheter kommer fram i Aldrig ensam alltid ensam-boken.
De kommentarer Göran Persson ger om den nyvalda s-partiledaren Mona Sahlin är betydligt mer nyanserade än vad som framgick i TV-dokumentären, och hans bild från de senaste åren är närmast odelat positiv i bokens mera utförliga version.
När han efter sin avgång funderar kring sin efterträdare nämner han faktiskt Mona Sahlin först och att han imponerats av hennes två sista år i regeringen som samhällsbyggnadsminister.
Han framhåller dessutom hennes väl utvecklade politiska tentakler att tolka stämningar i samhället och - kanske litet mer överraskande - att hon besitter en politisk kyla och hårdhet för att orka genomföra nödvändiga beslut när så krävs. Ja, han menar att den till och med är större än hans egen. Den som bara har TV-dokumentärens bild av nuvarande s-oppositionsledaren Mona Sahlin har goda skäl att notera just detta.
Det kanske mest överraskande intrycket av boken är att Göran Persson under alla sina tio år upplevde sig så utsatt och ifrågasatt av också sina egna. Det finns ingen trygg hemmahamn någonstans och han flyr över helgerna till tystnaden i skogarna runt statsministerresidenset i Harpsund.
För Stockholmskotteriet i partiet, som styrt och umgåtts med varandra sedan årtionden tillbaka, är han en outsider, en utböling från landet som aldrig känner sig riktigt accepterad. Han visste t ex inte att Tomas Bodströms pappa Lennart var socialdemokratisk minister på 80-talet. Han var aldrig inne i det umgänget på Olof Palmes tid. Men nog synes det ändå lite märkligt att kan inte skulle ha känt till att förra TCO-basen och tidigare utrikesministern Lennart Bodström hade en advokatson som heter Tomas.
Hur som helst ser Göran Persson ser ränksmiderier och baktaleri i nära nog varje hörn av partiet som vill komma åt just honom. Han pekar ut illojala i ledningen som kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg, Handels-basen Ninel Jansson och Lena Sandlin-Hedman, s-riksdagskvinna från Umeå, som aldrig säger ett ord på mötena, men sedan angriper politiken efteråt i medierna. Ibland ger dock det här ett intyck av vara åtminstone lite kritikerkitsligt i överkant från Göran Perssons sida.
Hans inte så sällan tämligen beska sanningar är inte gångbara överallt inom det stora socialdemokratiska partiet. Han retar företrädarna för deras ambitioner att vilja kvoteringen av föräldraförsäkringen till vansinne när han i förväg på Malmö-kongressen i november 2005 dödförklarar förslaget redan innan kongressbeslutet på en pressträff med journalisterna. Och när kravet på nationella prov i årskurs 3 röstas ner säger Göran Persson: "Vi har haft en skolpolitisk dominans inte av pedagoger utan snarare av socialarbetare? Det har varit skolkuratorn snarare än ämnesläraren eller adjunkten. Det har varit en speciallärare om det varit en lärare som stått i förgrunden."
För den som var med på s-kongressen och frekventerade pressrummet i Malmö senhösten 2005 känns tongångarna som dessa väl igen. Liksom den ilska de på sina håll mötte av Göran Perssons kritiker i korridorsamtalen utanför kongresshallen.
Nog kunde Göran Persson också, apropå att han egentligen bara vann ett val i egenskap av statsminister och s-ledare - valet 2002 men förlorade flera - 1998, 2006 och EMU-folkomröstningen hösten 2003 - kunnat reflektera mer och bättre kring detta. Vad gick fel och varför? Varför lade inte Göran Persson och regeringen - efter EMU-valet - bättre och tydligare om den politiska kursen? Uppenbart var ändå att Göran Persson slarvade med sysselsättningsfrågan i valrörelsen ("det blir ingen viktig fråga i valet" som han sade på 1 maj 2006 i Stockholm, upprepade i politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli och sedan också i början av augusti i sitt traditionella sommartal i Björkvik och när han "pratade med statyerna" i Sagerska (statsministerresidenset) och hade sin "uppenbarelse" om en möjlig men ack som from förhoppning om s-valvinst bara veckorna före valdagen den 17 september 2006.
Sånt är och förblir felbedömningar och ibland rent slarv i en maktposition när statsministern hunnit bli lite för bekväm... och därtill sedan också gör mindre bra ifrån sig i slutdebatterna i TV:s olika kanaler.
På dessa centrala punkter finns inga riktigt bra svar i Erik Fichtelius bok om Göran Persson och hans statsministertid. Rimligen, och sannolikt, hade Göran Persson och socialdemokraterna kunnat gjort ett långt jämnare val och möjligen också vunnit hösten 2006 om man i tid rättat till felaktigheterna i den politiska kursen - satsat hårdare på jobben och en rättvisare fördelningspolitik redan 2005 och sedan ytterligare "finkalibrerat" den i vårbudgen 2006.
Frågan är om Göran Persson själv i sin egna memoarbok till hösten 2007 mera självkritiskt förmår analysera också detta.
I "Aldrig ensam alltid ensam"-biografin så analyseras däremot Göran Perssons också sina politiska motståndare på den borgerliga sidan. Om m-ledaren och nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt lät det så här på valdagen den 17 september 2006:
"Som politiker upplever jag honom som principlös. Han är taktiskt skicklig och begåvad. Intrycket är att han är en hejdlös opportunist. Och opportunismen är redskapet för att nå makten. Vad han ska använda den makten till, ja, det har jag inte klart för mig."
Idag börjar vi få facit - i takt med att han som regeringschef för den borgerliga alliansen nu hunnit bli varm i kläderna och genomför åtgärder som borttagen förmögenhetsskatt, en kraftigt nedbantad fastighetsskatt (ska omvandlas till en regressiv, lika för alla av staten insamlad kommunal fastighetsavgift för såväl lyxvillor som fritidshus med ett taxeringsvärde över 450 000 kr), sänkt a-kassa och ett skärpt regelverk för de arbetslösa och annat liknande som nu är på gång.
Vad Göran Persson tycker om detta och annat lär vi möjligen få veta när hans egna memoarer kommer till hösten 2007. Så långt sträcker sig inte i Erik Fichtelius 600-sidiga "Aldrig ensam alltid ensam". Men boken ger dock ändå en mera nyanserad bild av Göran Persson och hans gärning än som framträdde i den mera "rudimentära" och politiska dokusåpa-liknande, fyra timmar långa TV-dokumentären om "Ordförande Persson".
Ett är uppenbart: Göran Perssons bästa tid var fram till ungefär årskriftet 2002/2003. Sedan blev det gradvis lite sämre. Särskilt när han och regeringen - efter EMU-folkomröstningsförlusten senhösten 2003 - inte i tid lade om politiken fr o m 2004-2005, vad gäller bristerna i jobb- och fördelningspolitiken. Och själv blev Göran Persson för trött och bekväm, missbedömde sysselsättningsfrågan och orkade inte heller riktigt "tända till" i valrörelsen 2006.
Därför blir också eftermälet för hans del ömsom vin och ömsom vatten. Men hade han fått/kunnat lämna senast våren 2004, vilken nära nog odelat positiv bild av Göran Persson och hans gärning hade svenska folket då inte haft!
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.borken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 5:06 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home