Göran Persson blev ett sänke i valet visar SOM-mätningen
Analys
Som partiledare blev Göran Persson aldrig populärare än sitt parti
Göran Persson blev under sina elva år som partiledare och tio år som statsminister aldrig populärare än sitt socialdemokratiska parti. Det vände uppåt litet för honom runt år 2000, då 1990-talets budgetsanering gjort att Sverige statsfinansiellt åter var på fötter igen, arbetslösheten hade gått ner och Sverige var ordförande i EU år 2001. Och när Göran Persson och socialdemokraterna vann riksdagsvalet 2002.
Men när tiderna blev sämre och arbetslösheten steg igen sjönk han till lägre popularitet än någonsin och 2006 års undersökning av SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar att han var nere på samma bottennivå som moderatledaren Bo Lundgren på sin tid.
Är man mindre populär än sitt parti är man vad statsvetarna kallar ett potentiellt "sänke" för sitt parti. Och Göran Persson var ett sänke för socialdemokraterna i valet den 17 september 2006. Skillnaden i popularitet i valet 2006 var den största för en socialdemokratisk ledare sedan mätningarna inleddes 1986. Men när statsvetarprofessorn Sören Holmberg presenterade undersökningen, sade han att partiledarnas popularitet har en begränsad effekt på hur man röstar i Sverige.
Även om man inte kan påstå att socialdemokraterna förlorade valet enbart eller i första hand på Göran Perssons i valet 2006 impopulära person. Först och främst förlorade socialdemokraterna regeringsmakten på jobbfrågan, på att Göran Persson och regeringen gjorde för lite och agerade för sent i sysselsättningsfrågan. Men det är och förblir en intressant frågeställning varför Göran Persson hade så svårt att gå hem i stugorna.
En stor anledning var naturligtvis att han personifierade impopulära budgetnedskärningar som sänkningen under budgetsanerinen av ersättningen i a-kassan och i äldrevården samt på skattehöjningar. Inte minst blev reaktionen stark mot den indragna uppräkningen av folkpensionerna. Missnöjet fick också företrädaren Ingvar Carlsson känna på 1995-96. Det skapades en föreställning i saneringens spår hos gamla socialdemokrater som inte kände igen sitt parti att det var Göran Persson, först som finansminister och sedan som statsminister, som sålt ut detta fina gamla reformparti, men det var faktiskt inte han som svek. I globaliseringens tid kunde inte socialdemokratin driva en nationell politik oberoende av omvärlden.
De som gjorde anpassningsrörelserna (kreditmarknadens avreglering m m) var de tidigare s-finansministrarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink. Men när sedan notan för detta och Bildt-regeringens misslyckanden 1991-94 karusell skulle betalas var det den som höll i yxan som fick bära hundhuvudet, dvs krissaneraren Göran Persson.
Göran Persson stärkte inte heller i grunden sin ställning under de tidiga 2000-tal när det visade sig att samhället inte blivit riktigt så robust i dåliga tider som han gjort gällande.
Sjukersättningarna drogs ner, reformer som den länge utlovade tandvårdsförsäkringen genomfördes aldrig och - allra värst - arbetslösheten började öka igen. De ständiga försäkringarna 2005-2006 om att "jobben kommer" lät allt mer ihåliga, eftersom nästan ingenting eller alldeles för lite hände. Jobben kom, men i rejäl takt först efter valet 2006. Och då var det för sent för Göran Persson och socialdemokraterna förlorade, föga överraskande, regeringsmakten den 17 september 2006.
I SOM-undersökningen nu visar det sig därför, föga överraskande, att arbetslösheten var den fråga som var viktigast för väljarna. Men Persson var i valrörelsens inledning på direkt kollisionskurs med väljarna när han påstod att jobben inte skulle bli en valfråga. Det sade han i sitt 1 maj-tal och ännu sommaren 2006. En total felbedömning.
"Den tidigare socialdemokratiska paradfrågan om jobben lyckades den borgerliga alliansen stjäla i valrörelsen. Det är en av de viktigaste orsakerna till att socialdemokraterna förlorade valet", säger statsvetarprofessorn Sören Holmberg.
Perssons allt brantare fall 2005-2006 påskyndades sannolikt också av hans sörmländska skrytbygge i Torp vid sjön Båvern. Uppkomlingar med vassa armbågar som vill skrytigt pråla med sin framgång väcker bara ont blod hos socialdemokraternas väljare och medlemmar. En s-partiledare ska nog snarare vara ett anspråkslöst föredöme - med ett 90 kvadratmeter stort radhus som Olof Palme hade i Vällingby eller en trerummare i Tyresö som Ingvar Carlsson köpte. Eller den HSB-bostadsrätt som den anspråkslösheten personifierade Tage Erlander hade på Kungsholmen, nära Västerbrons fäste. Sådana s-partiledare vinner vanligt partifolks och väljares sympati i de socialdemokratiska Sverige.
För borgerliga partiledare är det däremot en annan sak. Hos dem är det möjligen en tillgång att visa sig bo lite flott. Och på köpet blir de ju lättare mottagliga för lobbyisterna som vill ha bort fastighetsskatten.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Som partiledare blev Göran Persson aldrig populärare än sitt parti
Göran Persson blev under sina elva år som partiledare och tio år som statsminister aldrig populärare än sitt socialdemokratiska parti. Det vände uppåt litet för honom runt år 2000, då 1990-talets budgetsanering gjort att Sverige statsfinansiellt åter var på fötter igen, arbetslösheten hade gått ner och Sverige var ordförande i EU år 2001. Och när Göran Persson och socialdemokraterna vann riksdagsvalet 2002.
Men när tiderna blev sämre och arbetslösheten steg igen sjönk han till lägre popularitet än någonsin och 2006 års undersökning av SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar att han var nere på samma bottennivå som moderatledaren Bo Lundgren på sin tid.
Är man mindre populär än sitt parti är man vad statsvetarna kallar ett potentiellt "sänke" för sitt parti. Och Göran Persson var ett sänke för socialdemokraterna i valet den 17 september 2006. Skillnaden i popularitet i valet 2006 var den största för en socialdemokratisk ledare sedan mätningarna inleddes 1986. Men när statsvetarprofessorn Sören Holmberg presenterade undersökningen, sade han att partiledarnas popularitet har en begränsad effekt på hur man röstar i Sverige.
Även om man inte kan påstå att socialdemokraterna förlorade valet enbart eller i första hand på Göran Perssons i valet 2006 impopulära person. Först och främst förlorade socialdemokraterna regeringsmakten på jobbfrågan, på att Göran Persson och regeringen gjorde för lite och agerade för sent i sysselsättningsfrågan. Men det är och förblir en intressant frågeställning varför Göran Persson hade så svårt att gå hem i stugorna.
En stor anledning var naturligtvis att han personifierade impopulära budgetnedskärningar som sänkningen under budgetsanerinen av ersättningen i a-kassan och i äldrevården samt på skattehöjningar. Inte minst blev reaktionen stark mot den indragna uppräkningen av folkpensionerna. Missnöjet fick också företrädaren Ingvar Carlsson känna på 1995-96. Det skapades en föreställning i saneringens spår hos gamla socialdemokrater som inte kände igen sitt parti att det var Göran Persson, först som finansminister och sedan som statsminister, som sålt ut detta fina gamla reformparti, men det var faktiskt inte han som svek. I globaliseringens tid kunde inte socialdemokratin driva en nationell politik oberoende av omvärlden.
De som gjorde anpassningsrörelserna (kreditmarknadens avreglering m m) var de tidigare s-finansministrarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink. Men när sedan notan för detta och Bildt-regeringens misslyckanden 1991-94 karusell skulle betalas var det den som höll i yxan som fick bära hundhuvudet, dvs krissaneraren Göran Persson.
Göran Persson stärkte inte heller i grunden sin ställning under de tidiga 2000-tal när det visade sig att samhället inte blivit riktigt så robust i dåliga tider som han gjort gällande.
Sjukersättningarna drogs ner, reformer som den länge utlovade tandvårdsförsäkringen genomfördes aldrig och - allra värst - arbetslösheten började öka igen. De ständiga försäkringarna 2005-2006 om att "jobben kommer" lät allt mer ihåliga, eftersom nästan ingenting eller alldeles för lite hände. Jobben kom, men i rejäl takt först efter valet 2006. Och då var det för sent för Göran Persson och socialdemokraterna förlorade, föga överraskande, regeringsmakten den 17 september 2006.
I SOM-undersökningen nu visar det sig därför, föga överraskande, att arbetslösheten var den fråga som var viktigast för väljarna. Men Persson var i valrörelsens inledning på direkt kollisionskurs med väljarna när han påstod att jobben inte skulle bli en valfråga. Det sade han i sitt 1 maj-tal och ännu sommaren 2006. En total felbedömning.
"Den tidigare socialdemokratiska paradfrågan om jobben lyckades den borgerliga alliansen stjäla i valrörelsen. Det är en av de viktigaste orsakerna till att socialdemokraterna förlorade valet", säger statsvetarprofessorn Sören Holmberg.
Perssons allt brantare fall 2005-2006 påskyndades sannolikt också av hans sörmländska skrytbygge i Torp vid sjön Båvern. Uppkomlingar med vassa armbågar som vill skrytigt pråla med sin framgång väcker bara ont blod hos socialdemokraternas väljare och medlemmar. En s-partiledare ska nog snarare vara ett anspråkslöst föredöme - med ett 90 kvadratmeter stort radhus som Olof Palme hade i Vällingby eller en trerummare i Tyresö som Ingvar Carlsson köpte. Eller den HSB-bostadsrätt som den anspråkslösheten personifierade Tage Erlander hade på Kungsholmen, nära Västerbrons fäste. Sådana s-partiledare vinner vanligt partifolks och väljares sympati i de socialdemokratiska Sverige.
För borgerliga partiledare är det däremot en annan sak. Hos dem är det möjligen en tillgång att visa sig bo lite flott. Och på köpet blir de ju lättare mottagliga för lobbyisterna som vill ha bort fastighetsskatten.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 1:57 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home