Den nya borgerliga regeringen i Finland efter senaste riksdagsvalet
Finska riksdagsvalet och den nya regeringen - några intryck från en resa
Knappt hade medborgarna i Finland hämtat sig från resultatet i det finska riksdagsvalet, tillkomsten av en borgerlig Vanhanen-ledd regering och det överraskande valet av Ilkka Kanerva (samlingspartiet) till utrikesminister, så kom den verkliga bomben; den omstridde veteranpolitikern Paavo Väyrynen (c) presenterades som ny utrikeshandelsminister. Den smarte röstmagneten Sauli Niinistö (saml) från Nyland satte sig inte i regeringen utan blir riksdagens nya talman. Det är en förberedelse inför kommande finska presidentval om ett antal år.
Men innan dess kommer Niinistö hinna med att ställa upp i ytterligare ett riksdagsval. Ryktet säger att han då i stället kommer att kandidera i Helsingfors valkrets för att slippa jämföras med de rekordstora personröster han nu i marsvalet fick i Nylands valkrets. Sedan är vägen öppen - om personrösterna blir hyggligt höga också då i Helsingfors - för att satsa på att bli den samlade borgerlighetens presidentkandidat och socialdemokraten Tarja Halonens möjliga efterträdare. Så har den smarte Sauli Niinistö räknat ut det.
Någon given och i nuläget tydlig socialdemokratisk kandidat som då förmår matcha Sauli Niinistö är i nuläget ingalunda lätt att peka ut. Särskilt som de finska socialdemokraternas starkaste politiker, f d statsministern och nyligen avgångne talmannen Paavo Lipponen anser sig ha gjort sitt och inte lär vara beredd att ställa upp som kandidat i nästa presidentval om fem år.
I en tid av globaliseringen genererade, snabba förändringar väljer statsminister Vanhanen (c) att på de utrikespolitiska posterna ha två herrar som haft presidenten Urho Kekkonen som läromästare. Intressant - och minst sagt överraskande.
När sedan samlingspartiet dessutom genom partiledaren Jyrki Katainen lagt beslag på finansministerposten och partiet även fått försvarsministerposten, har den allmänna bedömningen i Finland lutat lite starkare åt att ett möjligt finskt Natomedlemskap nu kryper åtminstone litet närmare.
Knappast en helt angenäm tanke för den Natoskeptiska, socialdemokratiska presidenten Tarja Halonen. Men har hon ändå inte också centerledaren och statsministern Matti Vanhanen med sig rätt långt i denna för en finsk folkmajoritet fortsatt Natoskeptiska linje?
Men nog kommer det att märkas på både det ena och det andra sättet att Finland nu har fått en renodlad borgerlig regering och en försvagad socialdemokrati i opposition efter senaste riksdagsvalet. Valskolk bland unga, en för svag valrörelsen och för få publikdragande namn - särskilt viktigt i det finska personvalssystemet - var några viktiga faktorer bakom den socialdemokratiska valförlusten i Finland i marsvalet.
Samtidigt är det viktigt att påminna sig om att socialdemokraterna "bara" behövt ytterligare 25 000 röster så hade de sannolikt varit kvar i regeringen och inte blivit hänvisade till oppositionsrollen. Större var ändå inte den reella valförlusten i kampen om att vara näst eller tredje (s i valet nu) största finska riksdagsparti.
Risken med den renodlade borgerliga regeringen nu är uppenbar att Finland, ännu mera än Sverige under Reinfeldt, går i riktning mot framväxten av en allt mera utpräglad låglönearbetsmarknad på tjänsteområdet - och med växande tryck på lönebildningen som finsk fackföreningsrörelse kan få det synnerligen tufft att hitta verksamma strategier mot.
Alla i Finland är dock ingalunda övertygade om att den nya redodlade borgerliga Vanhanen II-regeringen kommer att hålla hela den fyra-åriga mandatperioden ut. Hur det går med den saken återstår att se.
Robert Björkenwall
Knappt hade medborgarna i Finland hämtat sig från resultatet i det finska riksdagsvalet, tillkomsten av en borgerlig Vanhanen-ledd regering och det överraskande valet av Ilkka Kanerva (samlingspartiet) till utrikesminister, så kom den verkliga bomben; den omstridde veteranpolitikern Paavo Väyrynen (c) presenterades som ny utrikeshandelsminister. Den smarte röstmagneten Sauli Niinistö (saml) från Nyland satte sig inte i regeringen utan blir riksdagens nya talman. Det är en förberedelse inför kommande finska presidentval om ett antal år.
Men innan dess kommer Niinistö hinna med att ställa upp i ytterligare ett riksdagsval. Ryktet säger att han då i stället kommer att kandidera i Helsingfors valkrets för att slippa jämföras med de rekordstora personröster han nu i marsvalet fick i Nylands valkrets. Sedan är vägen öppen - om personrösterna blir hyggligt höga också då i Helsingfors - för att satsa på att bli den samlade borgerlighetens presidentkandidat och socialdemokraten Tarja Halonens möjliga efterträdare. Så har den smarte Sauli Niinistö räknat ut det.
Någon given och i nuläget tydlig socialdemokratisk kandidat som då förmår matcha Sauli Niinistö är i nuläget ingalunda lätt att peka ut. Särskilt som de finska socialdemokraternas starkaste politiker, f d statsministern och nyligen avgångne talmannen Paavo Lipponen anser sig ha gjort sitt och inte lär vara beredd att ställa upp som kandidat i nästa presidentval om fem år.
I en tid av globaliseringen genererade, snabba förändringar väljer statsminister Vanhanen (c) att på de utrikespolitiska posterna ha två herrar som haft presidenten Urho Kekkonen som läromästare. Intressant - och minst sagt överraskande.
När sedan samlingspartiet dessutom genom partiledaren Jyrki Katainen lagt beslag på finansministerposten och partiet även fått försvarsministerposten, har den allmänna bedömningen i Finland lutat lite starkare åt att ett möjligt finskt Natomedlemskap nu kryper åtminstone litet närmare.
Knappast en helt angenäm tanke för den Natoskeptiska, socialdemokratiska presidenten Tarja Halonen. Men har hon ändå inte också centerledaren och statsministern Matti Vanhanen med sig rätt långt i denna för en finsk folkmajoritet fortsatt Natoskeptiska linje?
Men nog kommer det att märkas på både det ena och det andra sättet att Finland nu har fått en renodlad borgerlig regering och en försvagad socialdemokrati i opposition efter senaste riksdagsvalet. Valskolk bland unga, en för svag valrörelsen och för få publikdragande namn - särskilt viktigt i det finska personvalssystemet - var några viktiga faktorer bakom den socialdemokratiska valförlusten i Finland i marsvalet.
Samtidigt är det viktigt att påminna sig om att socialdemokraterna "bara" behövt ytterligare 25 000 röster så hade de sannolikt varit kvar i regeringen och inte blivit hänvisade till oppositionsrollen. Större var ändå inte den reella valförlusten i kampen om att vara näst eller tredje (s i valet nu) största finska riksdagsparti.
Risken med den renodlade borgerliga regeringen nu är uppenbar att Finland, ännu mera än Sverige under Reinfeldt, går i riktning mot framväxten av en allt mera utpräglad låglönearbetsmarknad på tjänsteområdet - och med växande tryck på lönebildningen som finsk fackföreningsrörelse kan få det synnerligen tufft att hitta verksamma strategier mot.
Alla i Finland är dock ingalunda övertygade om att den nya redodlade borgerliga Vanhanen II-regeringen kommer att hålla hela den fyra-åriga mandatperioden ut. Hur det går med den saken återstår att se.
Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 1:15 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home