Spanska valet - ännu ett exempel på frustrationen i eurokrisens spår
Observerat om spanska parlamentsvalet – bara ännu ett exempel på frustrationens och hopplöshetens Europa i eurokrisens spår:
Socialisterna förlorade som väntat valet i Spanien häromdagen. Den spanska valrörelsen har mest handlat om ekonomin och de finansiella problemen. Med gigantiska budgetunderskott och massarbetslöshet, är det förstås inte underligt att sittande regering straffas. Det gör regeringar i alla europeiska länder som haft eller kommer att ha val den närmaste tiden. Blir sannolikt så också för president Sarkozy och hans borgerliga regering i Frankrike nästa år.
Spanjorerna har brutit sig loss från fascismen och det stränga prästerskapet. Nu är kampen en annan. För bara några år sedan var Spanien ett under av tillväxt, i dag är det ett land präglat av spruckna bostadsdrömmar och Europas högsta arbetslöshet: 20 procent, bland unga över 45 procent; totalt handlar det om över 5 miljoner människor, fler än hela Norges befolkning. Med sådana siffror är det som upplagt för ett maktskifte. Inte för att socialistregeringen under Zapatero skulle ha vanskött de offentliga finanserna – statsskulden där är “bara” 67 % av BNP mot t ex 87 % av BNP i Frankrike och så där 124 % av BNP i Italien – utan p g a effekterna av bolånebubbblans och för friskt utlånande spanska bankers baksmälla som lett till en kollaps på bostadsmarknaden och ställt massor av byggjobbare utan arbete. Och sedan denna kris vidare spridningseffekter till i stort sett hela den inhemska spanska ekonomin och arbetsmarknaden – med otaliga förlorade jobb som följd.
Den dyra euron har därtill försämrat den spanska konkurrenskraften i förhållande till omvärlden och olika exportmarknader. Något som i sin tur kostat ytterligare ett stort antal förlorade jobb – oklart exakt hur många – och när så nedskärningspolitiken i statens budget ovanpå detta tillkommit som en del i krisbekämpningen så har det slagit på den inhemska köpkraften och gjort att arbetslösheten bitit sig fast på rekordhöga nivåer. Och allra värst är det för de unga, också välutbildade som inga jobb alls kan få – utom möjligen högst tillfälliga påhugg.
Pratade själv med ett antal sådana när jag för lite sedan i Barcelona. Också universitetsutbildade med färdiga examina ser ofta ingen annan utväg än att flytta utomlands, söka sig en ny utkomst och framtid i länder som Tyskland, Kanada eller kanske Storbritannien. Förödande när en nations framtid flyttar till utlandet. Men så har det varit i växande grad det senaste ett á två åren.
Så för allt detta straffades nu premiärminister Zapatero från Valladolid – vars farfar en gång tillhörde dem som avrättades av Francos fascister – och hans socialistregering av ett frustrerat folk. Men vad vill högern, Partido Popular (PP), vinnarna i det färska parlamentsvalet? Ingen verkar riktigt veta. PPs valprogram är synnerligen vagt, liksom valretoriken också varit. Men för ett frustrerat och desillusionerat folk räckte det att bara vara ett alternativ; vad som helst förutom nuvarande ledning. Nu får vi pröva PP i stället.
PPs och ledaren Mariano Rajoys (en rätt färglös politiker) valseger kan i grund och botten inte förklaras med att man sitter på svaren utan nästan enbart med att frustrerade spanjorer nu vill straffa den sittande regeringen för landets och sina egna bekymmer om framtiden. Precis samma frustrationens och hopplöshetens folkvilja som gjort att nu såväl svårt statsskuldsatta och vanstyrda Italien (= EUs tredje största ekonomi) som Grekland fått sina expertregeringar. Grekland därtill nu ledd av en tidigare vice riksbankschef som faktiskt var med om att sannolikt frisera Greklands siffror om tillståndet i riket för att Grekland skulle få komma in i Euron/EMU.
I eurokrisens spår är det demokratin som tar stryk och den frustrerade folkviljan som i en allt mera utbredd uppgivenhet slår tämligen blint och ingalunda alltid så välriktat. Så att nu även Spanien – Europas femte största ekonomi och i motsats till Grekland och Italien ändå i allmänna val – nu manifesterat den uppgivenhet, frustration och hopplöshet som drar igenom Sydeuropa är egentligen ingen överraskning. Och åtminstone i ett par tre fall handlar det dessutom om länder som aldrig borde släppts in i euron, den gemensamma EU-valutaområdet. Det var de helt enkelt inte mogna och starka nog för som ekonomier och nu får deras redan svaga konkurrenskraft och de växande antalet arbetslösa sota för att så ändå blev fallet. Eller som en snart arbetslös konstaterade i ett av dessa sydeuropeiska länder: ”Vi är chanslösa. Det kommer att bli en hemsk jul. Det blir a-kassa ett tag, och sedan står vi där”.
De som – i likhet med några föreläsare på en serie sammankomster i ABF-huset i Stockholm den 19 november – hävdade att Europas kris i första hand är politisk-demokratisk har nog rätt.I grunden hyser nog inte heller de spanska väljarna och folket nu några illusioner om den spanska PP-borgerlighetens regeringsagenda. Medborgarna – där som på andra håll - räknar kallt med nya åtstramningsprogram. Sämre social trygghet och nedskurna välfärdsprogram, försämrad anställningstrygghet, minskade fackliga rättigheter, sänkta löner (särskilt ingångslönerna), dyrare att gå på universitet och annat. Också i Storbritannien har ju Toryregeringens krisbekämpning bland mycket annat inneburit tredubblade universitetsavgifter och olika indragna eller kraftigt nedskurna stöd till dem som redan har det mest knapert i samhället.
Rena “chockterapin” som den kanadensiska journalisten Naomi Klein skrev om i en berömd bok häromåret. Krisen nu – eurokrisen, bank- och bostadsbubblorna - har blivit den perfekta ursäkten för många regeringar att göra allt det som de tidigare haft så svårt att få gehör för. Nu marknadsförs de drakoniska nedskärningarna som ansvarsfull ekonomisk politik. Precis som flera forskare och samhällsdebattörer t ex konstaterade på den serie av föreläsningar som hölls i ABF-huset i Stockholm den 19 november.
Men den som vill vinna parlamentsval i det här frustrerade politiska klimatet talar inte högt om sådant. Ju vagare valprogram och vallöften, desto bättre chans att vinna. Så är chanserna störst att vinna val i uppgivenhetens och den folkliga frustrationens Europa.
Val vinner man på att folket vill straffa en sittande regering. Inte genom att själv – annat än ytterst vagt – alltför tydligt säga vad man tänker göra i stället. Lite vaghet om att man själv står för något annat och bättre ihop med viljan hos folket att straffa någon räcker.
Igår var det Spanien – och nästa år kan det mycket väl bli Frankrike och den sittande presidenten Sarkozy och hans högerregering som inte blir omvald. Skulle alls icke förvåna om det blir så.
Så är det. Må sedan vara att det nog finns en hel del som tycker att Zapatero och hans s-regering i Spanien, som under de senaste åren betytt så mycket för jämställdheten och demokratin, nu röstats bort. Och att det i chockterapins spår nu väntar hårda besparingar och tuffa tag med den nya högerregeringen i Spanien
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
Socialisterna förlorade som väntat valet i Spanien häromdagen. Den spanska valrörelsen har mest handlat om ekonomin och de finansiella problemen. Med gigantiska budgetunderskott och massarbetslöshet, är det förstås inte underligt att sittande regering straffas. Det gör regeringar i alla europeiska länder som haft eller kommer att ha val den närmaste tiden. Blir sannolikt så också för president Sarkozy och hans borgerliga regering i Frankrike nästa år.
Spanjorerna har brutit sig loss från fascismen och det stränga prästerskapet. Nu är kampen en annan. För bara några år sedan var Spanien ett under av tillväxt, i dag är det ett land präglat av spruckna bostadsdrömmar och Europas högsta arbetslöshet: 20 procent, bland unga över 45 procent; totalt handlar det om över 5 miljoner människor, fler än hela Norges befolkning. Med sådana siffror är det som upplagt för ett maktskifte. Inte för att socialistregeringen under Zapatero skulle ha vanskött de offentliga finanserna – statsskulden där är “bara” 67 % av BNP mot t ex 87 % av BNP i Frankrike och så där 124 % av BNP i Italien – utan p g a effekterna av bolånebubbblans och för friskt utlånande spanska bankers baksmälla som lett till en kollaps på bostadsmarknaden och ställt massor av byggjobbare utan arbete. Och sedan denna kris vidare spridningseffekter till i stort sett hela den inhemska spanska ekonomin och arbetsmarknaden – med otaliga förlorade jobb som följd.
Den dyra euron har därtill försämrat den spanska konkurrenskraften i förhållande till omvärlden och olika exportmarknader. Något som i sin tur kostat ytterligare ett stort antal förlorade jobb – oklart exakt hur många – och när så nedskärningspolitiken i statens budget ovanpå detta tillkommit som en del i krisbekämpningen så har det slagit på den inhemska köpkraften och gjort att arbetslösheten bitit sig fast på rekordhöga nivåer. Och allra värst är det för de unga, också välutbildade som inga jobb alls kan få – utom möjligen högst tillfälliga påhugg.
Pratade själv med ett antal sådana när jag för lite sedan i Barcelona. Också universitetsutbildade med färdiga examina ser ofta ingen annan utväg än att flytta utomlands, söka sig en ny utkomst och framtid i länder som Tyskland, Kanada eller kanske Storbritannien. Förödande när en nations framtid flyttar till utlandet. Men så har det varit i växande grad det senaste ett á två åren.
Så för allt detta straffades nu premiärminister Zapatero från Valladolid – vars farfar en gång tillhörde dem som avrättades av Francos fascister – och hans socialistregering av ett frustrerat folk. Men vad vill högern, Partido Popular (PP), vinnarna i det färska parlamentsvalet? Ingen verkar riktigt veta. PPs valprogram är synnerligen vagt, liksom valretoriken också varit. Men för ett frustrerat och desillusionerat folk räckte det att bara vara ett alternativ; vad som helst förutom nuvarande ledning. Nu får vi pröva PP i stället.
PPs och ledaren Mariano Rajoys (en rätt färglös politiker) valseger kan i grund och botten inte förklaras med att man sitter på svaren utan nästan enbart med att frustrerade spanjorer nu vill straffa den sittande regeringen för landets och sina egna bekymmer om framtiden. Precis samma frustrationens och hopplöshetens folkvilja som gjort att nu såväl svårt statsskuldsatta och vanstyrda Italien (= EUs tredje största ekonomi) som Grekland fått sina expertregeringar. Grekland därtill nu ledd av en tidigare vice riksbankschef som faktiskt var med om att sannolikt frisera Greklands siffror om tillståndet i riket för att Grekland skulle få komma in i Euron/EMU.
I eurokrisens spår är det demokratin som tar stryk och den frustrerade folkviljan som i en allt mera utbredd uppgivenhet slår tämligen blint och ingalunda alltid så välriktat. Så att nu även Spanien – Europas femte största ekonomi och i motsats till Grekland och Italien ändå i allmänna val – nu manifesterat den uppgivenhet, frustration och hopplöshet som drar igenom Sydeuropa är egentligen ingen överraskning. Och åtminstone i ett par tre fall handlar det dessutom om länder som aldrig borde släppts in i euron, den gemensamma EU-valutaområdet. Det var de helt enkelt inte mogna och starka nog för som ekonomier och nu får deras redan svaga konkurrenskraft och de växande antalet arbetslösa sota för att så ändå blev fallet. Eller som en snart arbetslös konstaterade i ett av dessa sydeuropeiska länder: ”Vi är chanslösa. Det kommer att bli en hemsk jul. Det blir a-kassa ett tag, och sedan står vi där”.
De som – i likhet med några föreläsare på en serie sammankomster i ABF-huset i Stockholm den 19 november – hävdade att Europas kris i första hand är politisk-demokratisk har nog rätt.I grunden hyser nog inte heller de spanska väljarna och folket nu några illusioner om den spanska PP-borgerlighetens regeringsagenda. Medborgarna – där som på andra håll - räknar kallt med nya åtstramningsprogram. Sämre social trygghet och nedskurna välfärdsprogram, försämrad anställningstrygghet, minskade fackliga rättigheter, sänkta löner (särskilt ingångslönerna), dyrare att gå på universitet och annat. Också i Storbritannien har ju Toryregeringens krisbekämpning bland mycket annat inneburit tredubblade universitetsavgifter och olika indragna eller kraftigt nedskurna stöd till dem som redan har det mest knapert i samhället.
Rena “chockterapin” som den kanadensiska journalisten Naomi Klein skrev om i en berömd bok häromåret. Krisen nu – eurokrisen, bank- och bostadsbubblorna - har blivit den perfekta ursäkten för många regeringar att göra allt det som de tidigare haft så svårt att få gehör för. Nu marknadsförs de drakoniska nedskärningarna som ansvarsfull ekonomisk politik. Precis som flera forskare och samhällsdebattörer t ex konstaterade på den serie av föreläsningar som hölls i ABF-huset i Stockholm den 19 november.
Men den som vill vinna parlamentsval i det här frustrerade politiska klimatet talar inte högt om sådant. Ju vagare valprogram och vallöften, desto bättre chans att vinna. Så är chanserna störst att vinna val i uppgivenhetens och den folkliga frustrationens Europa.
Val vinner man på att folket vill straffa en sittande regering. Inte genom att själv – annat än ytterst vagt – alltför tydligt säga vad man tänker göra i stället. Lite vaghet om att man själv står för något annat och bättre ihop med viljan hos folket att straffa någon räcker.
Igår var det Spanien – och nästa år kan det mycket väl bli Frankrike och den sittande presidenten Sarkozy och hans högerregering som inte blir omvald. Skulle alls icke förvåna om det blir så.
Så är det. Må sedan vara att det nog finns en hel del som tycker att Zapatero och hans s-regering i Spanien, som under de senaste åren betytt så mycket för jämställdheten och demokratin, nu röstats bort. Och att det i chockterapins spår nu väntar hårda besparingar och tuffa tag med den nya högerregeringen i Spanien
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:10 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home