"Högaktiga" arbetsgivare anslår tonen för årets avtalsrörelse
Observerat om en avtalsrörelse där arbetsgivarna agerar mer “hökaktiga” än på länge
- Jag köper inte att en stor grupp kvinnor är felavlönade, säger den kaxige vice VDn Christer Ågren i Svenskt näringsliv inför den avtalsrörelse som nu drar igång.
Arbetsgivarnas direktörer – Ågren och andra (J. Milton i Almega m fl) - har varit mer än vanligt på tvären och försökt opinionsbilda inför höstens avtalsrörelse för att försöka krossa den centrala lönebildningen via kollektivavtalen. Istället vill de att löneförhandlingarna sker ute i varje företag.
Det är och har länge varit arbetsgivarnas våta dröm att varje arbetsgivare ska kunna välja vilka anställda man vill belöna med löneökningar och vilka som man inte ens vill ge en enda ny krona i plånboken.
Arbetsgivarna är ju också mer på hugget nu när man har en högerregering i ryggen som inte på samma sätt som s-regeringar står upp för löntagarnas intressen. Sedan må m-statsråd i regeringen i sin retorik säga vad de vill om att de är “kollektivavtalskramare” och anhängare av den svenska modellen hur mycket det vill.
Ett vet vi: skulle den centrala, normerande lönebildningen tas bort, skulle följden bli ökade löneskillnader, kvinnorna i strykklass och tämligen snart också betyda att i stort sett hela löntagarkollektivet (undantaget några få “kelgrisar”) stå som förlorare. Löneandelen av det totala produktionsvärdet skulle minska medan kapitalandelen växa ytterligare. Trots allt snack om att arbetskraften är olika verksamheters viktigaste resurs.
De som skulle förlora mest på detta är de breda löntagargrupperna som industri- och servicearbetare utan avancerade specialkunskaper och baspersonalen inom vård och omsorg. Utan de centrala avtalens bottenplatta (dock lägst x kr i höjning) skulle dessa inte garanteras någon standardutveckling alls i de sifferlösa avtal med allt utlagt på lokal lönebildning som arbetsgivarna drömmer om. För vanliga löntagare betyder den centrala lönebildningen mer än för de kvalificerade tjänstemännen.
De senare har en helt annan sits i kraft av sin specialkompetens och i dagens utvecklade tjänstesamhälle är den kunskap de besitter en betydande del av företagens tillgångssida i balansräkningen.
De kan därför i högre grad än andra grupper på egen hand driva sina anspråk på löneökning, eftersom företagen är så beroende av deras tjänster. Och risken att sådana nyckelpersoner “bara drar” till andra som betalar bättre vill de helst undvika.
Men i arbetsgivarvärlden finns den här verkligen med olika löntagargruppers olika ställning inte på kartan. Där drar man alla över en kam och låtsas att allt skulle bli så mycket bättre om varje enskild arbetsgivare skulle få större inflytande över lönesättningen.Och det helst i situationer där den enskilde löntagaren ensam möter sin arbetsgivarmotpart utan stöd av fackliga förhandlare.
En annan sak är sedan att inte ens arbetsgivarnas värsta ”hökar” – som Ågren i SN och Jonas Milton i Almega – på allvar tror sig lyckas att få med LO och dess olika förbund att skrota den centrala lönebildningen. Men det hindrar inte att de fortsätter opinionsbildningen för att, som de säger, ”utveckla kollektivavtalen” när de egentligen menar att de vill avlöva dem så mycket att de blir till en tandlös papperstiger för de stora breda löntagargruppernas krav på en rättvis andel av den totala lönekakan.
Men får inte de olika LO-förbunden håll på medlemstappet och lyckas vända trenden, så minskar på sikt också deras möjligheter att värna kollektivavtalets värde. Och på lite sikt också legitimiteten i de branschnormerande kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Därför är och förblir det en huvuduppgift – och här har tyvärr LO centralt och många förbund slarvat, uppträtt för självgott – att klargöra att bara tillsammans är man stark nog sluta materiellt goda kollektivavtal för de stora, breda löntagargrupperna. Utan att vara många och utan solidariskt agerande är löntagarna de stora förlorarna när det tillgängliga löneökningsutrymmet ska fördelas och anställningsformerna regleras i övrigt. Möjligen då undantaget några få “kelgrisar” som arbetsgivarna har särskilt stort behov av att vara lite “generösa” emot.
Nu stundar kamp om såväl löneökningsutrymmet, dess fördelning, om jämställdhetspotter (minska skillnaderna mellan män och kvinnor) och om införande av maxtid för hur många tillfälliga anställningar som kan staplas på varandra (särskilt vanligt bland unga) innan anställningen omvandlas till ett fast jobb.
Det LO och deras olika förbund nu kräver är en uppgörelse om att alla former av sådana tidsbestämda korttidsanställningar ska räknas ihop, så att de efter två år automatiskt omvandlas till ett fast jobb. Ett högst rimligt krav kan man tycka. Återstår att se om arbetsgivarna också denna gång lyckas förhindra ett sådant genomförande. Kloka arbetsgivare borde begripa att kommande pensionsavgångar måste ersättas och unga som ska ersätta dem inte kommer att vara nöja sig med några “andraklassens villkor” på arbetsmarknaden.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
- Jag köper inte att en stor grupp kvinnor är felavlönade, säger den kaxige vice VDn Christer Ågren i Svenskt näringsliv inför den avtalsrörelse som nu drar igång.
Arbetsgivarnas direktörer – Ågren och andra (J. Milton i Almega m fl) - har varit mer än vanligt på tvären och försökt opinionsbilda inför höstens avtalsrörelse för att försöka krossa den centrala lönebildningen via kollektivavtalen. Istället vill de att löneförhandlingarna sker ute i varje företag.
Det är och har länge varit arbetsgivarnas våta dröm att varje arbetsgivare ska kunna välja vilka anställda man vill belöna med löneökningar och vilka som man inte ens vill ge en enda ny krona i plånboken.
Arbetsgivarna är ju också mer på hugget nu när man har en högerregering i ryggen som inte på samma sätt som s-regeringar står upp för löntagarnas intressen. Sedan må m-statsråd i regeringen i sin retorik säga vad de vill om att de är “kollektivavtalskramare” och anhängare av den svenska modellen hur mycket det vill.
Ett vet vi: skulle den centrala, normerande lönebildningen tas bort, skulle följden bli ökade löneskillnader, kvinnorna i strykklass och tämligen snart också betyda att i stort sett hela löntagarkollektivet (undantaget några få “kelgrisar”) stå som förlorare. Löneandelen av det totala produktionsvärdet skulle minska medan kapitalandelen växa ytterligare. Trots allt snack om att arbetskraften är olika verksamheters viktigaste resurs.
De som skulle förlora mest på detta är de breda löntagargrupperna som industri- och servicearbetare utan avancerade specialkunskaper och baspersonalen inom vård och omsorg. Utan de centrala avtalens bottenplatta (dock lägst x kr i höjning) skulle dessa inte garanteras någon standardutveckling alls i de sifferlösa avtal med allt utlagt på lokal lönebildning som arbetsgivarna drömmer om. För vanliga löntagare betyder den centrala lönebildningen mer än för de kvalificerade tjänstemännen.
De senare har en helt annan sits i kraft av sin specialkompetens och i dagens utvecklade tjänstesamhälle är den kunskap de besitter en betydande del av företagens tillgångssida i balansräkningen.
De kan därför i högre grad än andra grupper på egen hand driva sina anspråk på löneökning, eftersom företagen är så beroende av deras tjänster. Och risken att sådana nyckelpersoner “bara drar” till andra som betalar bättre vill de helst undvika.
Men i arbetsgivarvärlden finns den här verkligen med olika löntagargruppers olika ställning inte på kartan. Där drar man alla över en kam och låtsas att allt skulle bli så mycket bättre om varje enskild arbetsgivare skulle få större inflytande över lönesättningen.Och det helst i situationer där den enskilde löntagaren ensam möter sin arbetsgivarmotpart utan stöd av fackliga förhandlare.
En annan sak är sedan att inte ens arbetsgivarnas värsta ”hökar” – som Ågren i SN och Jonas Milton i Almega – på allvar tror sig lyckas att få med LO och dess olika förbund att skrota den centrala lönebildningen. Men det hindrar inte att de fortsätter opinionsbildningen för att, som de säger, ”utveckla kollektivavtalen” när de egentligen menar att de vill avlöva dem så mycket att de blir till en tandlös papperstiger för de stora breda löntagargruppernas krav på en rättvis andel av den totala lönekakan.
Men får inte de olika LO-förbunden håll på medlemstappet och lyckas vända trenden, så minskar på sikt också deras möjligheter att värna kollektivavtalets värde. Och på lite sikt också legitimiteten i de branschnormerande kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Därför är och förblir det en huvuduppgift – och här har tyvärr LO centralt och många förbund slarvat, uppträtt för självgott – att klargöra att bara tillsammans är man stark nog sluta materiellt goda kollektivavtal för de stora, breda löntagargrupperna. Utan att vara många och utan solidariskt agerande är löntagarna de stora förlorarna när det tillgängliga löneökningsutrymmet ska fördelas och anställningsformerna regleras i övrigt. Möjligen då undantaget några få “kelgrisar” som arbetsgivarna har särskilt stort behov av att vara lite “generösa” emot.
Nu stundar kamp om såväl löneökningsutrymmet, dess fördelning, om jämställdhetspotter (minska skillnaderna mellan män och kvinnor) och om införande av maxtid för hur många tillfälliga anställningar som kan staplas på varandra (särskilt vanligt bland unga) innan anställningen omvandlas till ett fast jobb.
Det LO och deras olika förbund nu kräver är en uppgörelse om att alla former av sådana tidsbestämda korttidsanställningar ska räknas ihop, så att de efter två år automatiskt omvandlas till ett fast jobb. Ett högst rimligt krav kan man tycka. Återstår att se om arbetsgivarna också denna gång lyckas förhindra ett sådant genomförande. Kloka arbetsgivare borde begripa att kommande pensionsavgångar måste ersättas och unga som ska ersätta dem inte kommer att vara nöja sig med några “andraklassens villkor” på arbetsmarknaden.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:59 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home