Centern och dess vägval under Annie Lööfs ledarskap
Så har då just nu i opinionen sladdade Centerpartiet i Sverige – landets särklassigt rikaste parti i kronor och räntebärande papper – gjort sitt vägval. Tio år med Maud Olofsson som partiledare fick räcka. Hade hon inte avgått själv, så hade valberedningen och Centerstämman i jämtländska Åre avsatt henne. Nu vill partiet försöka vända trenden och bl a med en ny, ung partiledare – 28-åriga Annie Lööf från Värnamo - säkra att man blir kvar i Sveriges riksdag också efter nästa val hösten 2014. Alltså att man med viss marginal klarar 4 %-spärren för representation, vilket man i nuläget i mätningar ligger farligt nära att inte göra.
Dock finns – frifräsige och medierappa Annie Lööfs pratglada person till trots – rätt många funderingar i medie-Sverige efter hennes val som ny C-ledare i Åre den 23 september. Tämligen ense är man om en sak: det kommer inte att räcka långt att enbart vara en käck och pratglad 28-åring. På sin första presskonferens som partiledare och i oändligt antal intervjuer därefter undvek hon nogsamt att ge några som helst konkreta besked i sakfrågor. Hon försökte till och med motivera det med att väljarna var mer intresserade av att få en berättelse om varför partiet tycker si och så, snarare än procentsatser och detaljer. Det är knappast en hållbar och rimlig hållning.
Visserligen kommer hon som ny C-ledare att visa vad skåpet ska stå och ex.vis sparkar Maud Olofsson som näringsminister och förmodligen också rätt profilsvaga Andreas Carlgren som miljöminister. Men hennes styrka som C-ledare avgörs inte där utan snarare om och hur hon som blivande C-ledare och statsråd (miljö eller näring?) i Reinfeldts regering klarar de tuffa interna förhandlingarna med finansminister Anders Borg och övriga partiledarna i alliansens inre kabinett. Då räcker det inte med de politiska slagord om ökad frihet, självbestämmande och trygghet som dominerade hennes politiska retorik första dagen som nyvald C-ledare. Det enda som biter på Anders Borg är hårda fakta och förhandlingsstyrka; och kanske även en dos fräckhet ibland. Om hon verkligen har dessa egenskaper vet vi just ingenting om i nuläget.
En annan sak som vissa också undrar över är om Annie Lööf ska göra som de gamla centerledarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson och inte ta ut något arvode för sitt ordförandeuppdrag när hon nu blir statsråd. Eller ska hon som sin företrädare Maud Olofsson även plocka åt sig ett rejält extra arvode som partiledare, utöver den redan goda statsrådslönen? Under Maud Olofssons ledarskap skodde sig partiledningen med extra 400 000 kronor (utöver statsrådsarvoden som är mycket bra) om året, som bl a gamla centerministern Börje Hörnlund (Maud Olofssons numera rätt kritiska mentor för övrigt) skrivit om i sina memoarer. Just detta lär visa sig tämligen snart – om det blir på Fälldins eller Olofssons sätt.
Vilket vägval gör då Centern under Annie Lööf?
Vilket ideologi-strategiskt vägval kommer då Centern under Annie Lööfs ledarskap att göra? Sannolikt kommer man att fortsätta på att ta väljare från höger, främst då Moderaterna. Fortsätta att satsa på storstäderna, på det som brukar kallas för de nyliberalt inriktade “Stureplanscentern” i Stockholm (en gruppering som just Annie Lööf varit en förgrundsfigur för och som tidigt fick matchning från för att bli partiets nya C-ledare). En annan sak är sedan att hon nu rimligen – och delvis redan så gjort – tonar ner sina tidigare vassaste förändringskrav (ändra anställningsskyddslagen, införa privata socialförsäkringar,ställa facket åt sidan etc). Detta av taktiska skäl just nu. Långsiktigt är, säger Lööf redan, hennes mål på två vals sikt att bli ett 20 procentsparti. Ett synnerligen tufft mål, minst sagt.
I valet 2010 tappade C – medvetet eller ej är en diskussionsfråga - väljare långt bort från huvudstaden, såsom i Norrland, Gotland, Dalarna och delar av Småland. Tveksamhet råder om Lööf som C-ledare kommer att göra så mycket för att vinna tillbaka just dem. Hon driver istället en tydligt borgerlig politik i ekonomiska, sociala och arbetsmarknadsfrågor. Hennes prioritet är i stället – precis som för Maud Olofsson – att erbjuda förmånliga villkor för företagare och framgångsrika personer (entreprenörer, lite slagordsmässigt). Tidigare vanliga center-slogans om regional och social utjämning kommer hon däremot att vara mycket mera sparsam med. Det anses inte vara förenligt med förhoppningar om C-framgångar i befolkningskoncentrationer som huvudstaden Stockholm.
Lööf kommer som ny C-ledare att göra allt hon kan för att slå vakt om – och helst förmera - de väljare som Maud Olofssons högerliberala profil gett utdelning i. Lööfs Centerparti kommer att sitta kvar i Reinfelds alliansregering, men profilera partiet starkare. Främst då i frågor rörande företagsamhet, näringsliv, arbetsmarknadslagarnas anpassning så att de blir mera förmånliga för arbetsgivare. I retoriken – men mindre tydligt i handling – kommer hon också att försöka profilera Centern hårdare som “det borgerliga miljöalternativet” i olika miljöfrågor. Allt detta med det övergripande målet att fortsätta att i valen vinna väljare från Moderaterna i tillväxtregionerna i landet.
Med tanke på att det efter två mandatperioder med borgerlig M-ledd Reinfeldts-regering – och växande trötthet med den i väljarkåren? - finns en sannolikt något större än 50 procentig risk/chans att de borgerliga hamnar i opposition, så planerar nya C-ledaren Lööf redan nu för att det redan nu är klokt att lägga grunden för en god position inför valet 2018, det val då Annie Lööf säger sig ha som mål att bli ett 20-procentsparti. Hur sannolikt det är att på knappa sju år öka partiets väljarandel med 14-15 procent kan man däremot ha både en och två funderingar om. Sannolikt mest ett önsketänkande.
En sista observation i sammanhang:Pensionärerna – knappast prio för Annie Lööf - har varit regeringens starkaste väljarstöd. Men i mätningar nu har den blockövervikten nästan utraderats och sjunkit från 13 till 3 procent. Störste svikaren här är Göran Hägglund, KD, som misslyckades med förhandlingen om sänkt skatt för pensionärerna och samtidigt sliter av pensionärerna 600 kronor nästa år i höjd gräns till fribelopp för läkarbesök och mediciner.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
Dock finns – frifräsige och medierappa Annie Lööfs pratglada person till trots – rätt många funderingar i medie-Sverige efter hennes val som ny C-ledare i Åre den 23 september. Tämligen ense är man om en sak: det kommer inte att räcka långt att enbart vara en käck och pratglad 28-åring. På sin första presskonferens som partiledare och i oändligt antal intervjuer därefter undvek hon nogsamt att ge några som helst konkreta besked i sakfrågor. Hon försökte till och med motivera det med att väljarna var mer intresserade av att få en berättelse om varför partiet tycker si och så, snarare än procentsatser och detaljer. Det är knappast en hållbar och rimlig hållning.
Visserligen kommer hon som ny C-ledare att visa vad skåpet ska stå och ex.vis sparkar Maud Olofsson som näringsminister och förmodligen också rätt profilsvaga Andreas Carlgren som miljöminister. Men hennes styrka som C-ledare avgörs inte där utan snarare om och hur hon som blivande C-ledare och statsråd (miljö eller näring?) i Reinfeldts regering klarar de tuffa interna förhandlingarna med finansminister Anders Borg och övriga partiledarna i alliansens inre kabinett. Då räcker det inte med de politiska slagord om ökad frihet, självbestämmande och trygghet som dominerade hennes politiska retorik första dagen som nyvald C-ledare. Det enda som biter på Anders Borg är hårda fakta och förhandlingsstyrka; och kanske även en dos fräckhet ibland. Om hon verkligen har dessa egenskaper vet vi just ingenting om i nuläget.
En annan sak som vissa också undrar över är om Annie Lööf ska göra som de gamla centerledarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson och inte ta ut något arvode för sitt ordförandeuppdrag när hon nu blir statsråd. Eller ska hon som sin företrädare Maud Olofsson även plocka åt sig ett rejält extra arvode som partiledare, utöver den redan goda statsrådslönen? Under Maud Olofssons ledarskap skodde sig partiledningen med extra 400 000 kronor (utöver statsrådsarvoden som är mycket bra) om året, som bl a gamla centerministern Börje Hörnlund (Maud Olofssons numera rätt kritiska mentor för övrigt) skrivit om i sina memoarer. Just detta lär visa sig tämligen snart – om det blir på Fälldins eller Olofssons sätt.
Vilket vägval gör då Centern under Annie Lööf?
Vilket ideologi-strategiskt vägval kommer då Centern under Annie Lööfs ledarskap att göra? Sannolikt kommer man att fortsätta på att ta väljare från höger, främst då Moderaterna. Fortsätta att satsa på storstäderna, på det som brukar kallas för de nyliberalt inriktade “Stureplanscentern” i Stockholm (en gruppering som just Annie Lööf varit en förgrundsfigur för och som tidigt fick matchning från för att bli partiets nya C-ledare). En annan sak är sedan att hon nu rimligen – och delvis redan så gjort – tonar ner sina tidigare vassaste förändringskrav (ändra anställningsskyddslagen, införa privata socialförsäkringar,ställa facket åt sidan etc). Detta av taktiska skäl just nu. Långsiktigt är, säger Lööf redan, hennes mål på två vals sikt att bli ett 20 procentsparti. Ett synnerligen tufft mål, minst sagt.
I valet 2010 tappade C – medvetet eller ej är en diskussionsfråga - väljare långt bort från huvudstaden, såsom i Norrland, Gotland, Dalarna och delar av Småland. Tveksamhet råder om Lööf som C-ledare kommer att göra så mycket för att vinna tillbaka just dem. Hon driver istället en tydligt borgerlig politik i ekonomiska, sociala och arbetsmarknadsfrågor. Hennes prioritet är i stället – precis som för Maud Olofsson – att erbjuda förmånliga villkor för företagare och framgångsrika personer (entreprenörer, lite slagordsmässigt). Tidigare vanliga center-slogans om regional och social utjämning kommer hon däremot att vara mycket mera sparsam med. Det anses inte vara förenligt med förhoppningar om C-framgångar i befolkningskoncentrationer som huvudstaden Stockholm.
Lööf kommer som ny C-ledare att göra allt hon kan för att slå vakt om – och helst förmera - de väljare som Maud Olofssons högerliberala profil gett utdelning i. Lööfs Centerparti kommer att sitta kvar i Reinfelds alliansregering, men profilera partiet starkare. Främst då i frågor rörande företagsamhet, näringsliv, arbetsmarknadslagarnas anpassning så att de blir mera förmånliga för arbetsgivare. I retoriken – men mindre tydligt i handling – kommer hon också att försöka profilera Centern hårdare som “det borgerliga miljöalternativet” i olika miljöfrågor. Allt detta med det övergripande målet att fortsätta att i valen vinna väljare från Moderaterna i tillväxtregionerna i landet.
Med tanke på att det efter två mandatperioder med borgerlig M-ledd Reinfeldts-regering – och växande trötthet med den i väljarkåren? - finns en sannolikt något större än 50 procentig risk/chans att de borgerliga hamnar i opposition, så planerar nya C-ledaren Lööf redan nu för att det redan nu är klokt att lägga grunden för en god position inför valet 2018, det val då Annie Lööf säger sig ha som mål att bli ett 20-procentsparti. Hur sannolikt det är att på knappa sju år öka partiets väljarandel med 14-15 procent kan man däremot ha både en och två funderingar om. Sannolikt mest ett önsketänkande.
En sista observation i sammanhang:Pensionärerna – knappast prio för Annie Lööf - har varit regeringens starkaste väljarstöd. Men i mätningar nu har den blockövervikten nästan utraderats och sjunkit från 13 till 3 procent. Störste svikaren här är Göran Hägglund, KD, som misslyckades med förhandlingen om sänkt skatt för pensionärerna och samtidigt sliter av pensionärerna 600 kronor nästa år i höjd gräns till fribelopp för läkarbesök och mediciner.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 8:45 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home