Några funderingar apropå det "ofattbara" i Norge i sommarjuli
Observerat apropå det ofattbara i Norge en fredag i juli:
Det har nu gått några veckor sedan 77 människor dog i ett högerextremistiskt terrordåd riktat mot den norska socialdemokratin i regeringskvarteren och mot dess ungdomsförbunds, AUFs, sommarläger på Utöya.
De första begravningarna har också ägt rum. Och det tunga och komplicerade identifieringsarbetet har också genomförts. Allt medan sorgen kommer i kapp när chocken släpper.
På minnesstunder, i tal som hållits, överallt talas det om vikten av att stå upp för frihet, öppenhet, demokrati och mångfald. Statsminister Jens Stoltenberg har visat ledarskap och skött sig strålande bra. Detta i klar kontrast till USA-presidenten George W. Bush – efter 11 sept. 2001 – har Stoltenberg valt att möta framtiden med mer öppenhet och med mer demokrati. Helt rätt. Ledande terrorexperter, goda norska författare som Joe Nesbo, Anne Holt och andra menar alla – utan undantag - att Stoltenberg där och då, när katastrofens omfattning randades, gjorde en historisk vändning. Där George Bush i samma ställe krävde krig och blodig hämnd har Stoltenberg öppnat upp för ett annat samhälle än den utveckling vi sett post 9/11.
Medan massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik begärde öppna dörrar vid häktningsförhandlingarna – han ville använda Oslo tingsrätt som politisk scen för att iklädd uniform predika höger-extremism – hölls häromveckan på en vanlig måndag minnesstunder runt om i Norden. En för alla mycket talande men tyst symbolisk minut vid lunchtid. Därefter några korta tal och eftertanke. Reflektion och begrundan över det ofattbara som inträffat i vårt grannland.
Hur skapar vi ett framtida samhälle som är mer öppet, mer demokratiskt? Det handlar då inte främst om att enbart förhindra vansinnesdåd utan om så mycket mer. Ondska omöjlig att föreställa sig inträffar när man minst anar det. Det kommer också framtida ondska att göra. Tyvärr – och ändå får vi aldrig låta bli att göra allt vi förmår för att förhindra att så sker. Våga ställa oss frågan – ärligt och rakt - om hur vårt samhälle står rustat när det attackeras? Och ha ett ledarskap som inte enbart är “vackert väder”-seglare utan även förmår att hantera en styv kuling och en och annan hård storm utan att tappa koncepterna. Just det ledarskapets högsta karat fanns i Jens Stoltenberg men tyvärr inte hos George W Bush i motsvarande krissituation år 2001.
Vi måste tillsammans stå upp för demokrati, öppenhet och tolerans, värna det gemensamma och vårt offentliga rum utan kompromisser med krafter som hotar vår trygghet med oresonligt och extremistiskt idégods och “meningslöst” råbrutalt våld mot oss alla. Av just det slag om den kallhamrade vettvillingen Anders Behring Breivik utförde på Utöya och i sin bombattack mot regeringskvarteren i Oslo.
Den norska författaren Anne Holt uttryckte sin oro en läsvärd text för DN den 27 juli. Hennes oro kunde lika gärna gälla andra nordiska länder än Norge: ”I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.” Just så är det. En realitet att allt fler blir psykiskt sjuka, blir kriminella, känner sig alienerade och utstötta. Detta är ett slutet samhälle som beskrivs, deltagande från dessa grupper anses oönskat.
Om vi lyssnar till vårt samhälle hör vi nödropen från den underbemannade vården, utsatta människors frustration över sin vardag, de snöda och kortsiktiga lösningarna på långsiktiga problem oavsett om det gäller offentlig, gemensam välfärdssektor eller miljöhot etc. Detta är i grunden otrygghetsskapande och orätt mot människan som nödgas leva i ett sådant samhälle. Hon/han kan inte känna sig trygg. Hon/han saknar inflytande och deltar heller inte i dess byggande. Och med en ökad risk för ett brutaliserat politiskt språkbruk och i många fall även en gradvis sjunkande valdeltagande som följd. När den grundläggande välfärden vacklar, vacklar också hennes frihet.
Anne Holt är här inne på något grundläggande viktigt, apropå det “obegripliga” som hände i sommarfagra juli – i regeringskvarteren i Oslo och på sommarparadiset Utöya som kom att “förvandlas till ett helvete” (Stoltenbergs ord). När den grundläggande välfärden vacklar, har för stora revor i tryggheten, ja då vacklar också människans tro på demokratin och friheten. Och då ökar risken också för att vi kan få uppleva liknande, nya terrorhandlingar av det “obegripliga” slag som skedde i Norge en fredag eftermiddag i juli månad.
Precis som rockmusikern och författaren Ulf Lundell sjunger i ”Folket bygger landet” är det sist och slutligen så att folket är de enda som kan bygga landet, bygga det fritt, demokratiskt och rimligt humant.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet den 8 aug.)
Det har nu gått några veckor sedan 77 människor dog i ett högerextremistiskt terrordåd riktat mot den norska socialdemokratin i regeringskvarteren och mot dess ungdomsförbunds, AUFs, sommarläger på Utöya.
De första begravningarna har också ägt rum. Och det tunga och komplicerade identifieringsarbetet har också genomförts. Allt medan sorgen kommer i kapp när chocken släpper.
På minnesstunder, i tal som hållits, överallt talas det om vikten av att stå upp för frihet, öppenhet, demokrati och mångfald. Statsminister Jens Stoltenberg har visat ledarskap och skött sig strålande bra. Detta i klar kontrast till USA-presidenten George W. Bush – efter 11 sept. 2001 – har Stoltenberg valt att möta framtiden med mer öppenhet och med mer demokrati. Helt rätt. Ledande terrorexperter, goda norska författare som Joe Nesbo, Anne Holt och andra menar alla – utan undantag - att Stoltenberg där och då, när katastrofens omfattning randades, gjorde en historisk vändning. Där George Bush i samma ställe krävde krig och blodig hämnd har Stoltenberg öppnat upp för ett annat samhälle än den utveckling vi sett post 9/11.
Medan massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik begärde öppna dörrar vid häktningsförhandlingarna – han ville använda Oslo tingsrätt som politisk scen för att iklädd uniform predika höger-extremism – hölls häromveckan på en vanlig måndag minnesstunder runt om i Norden. En för alla mycket talande men tyst symbolisk minut vid lunchtid. Därefter några korta tal och eftertanke. Reflektion och begrundan över det ofattbara som inträffat i vårt grannland.
Hur skapar vi ett framtida samhälle som är mer öppet, mer demokratiskt? Det handlar då inte främst om att enbart förhindra vansinnesdåd utan om så mycket mer. Ondska omöjlig att föreställa sig inträffar när man minst anar det. Det kommer också framtida ondska att göra. Tyvärr – och ändå får vi aldrig låta bli att göra allt vi förmår för att förhindra att så sker. Våga ställa oss frågan – ärligt och rakt - om hur vårt samhälle står rustat när det attackeras? Och ha ett ledarskap som inte enbart är “vackert väder”-seglare utan även förmår att hantera en styv kuling och en och annan hård storm utan att tappa koncepterna. Just det ledarskapets högsta karat fanns i Jens Stoltenberg men tyvärr inte hos George W Bush i motsvarande krissituation år 2001.
Vi måste tillsammans stå upp för demokrati, öppenhet och tolerans, värna det gemensamma och vårt offentliga rum utan kompromisser med krafter som hotar vår trygghet med oresonligt och extremistiskt idégods och “meningslöst” råbrutalt våld mot oss alla. Av just det slag om den kallhamrade vettvillingen Anders Behring Breivik utförde på Utöya och i sin bombattack mot regeringskvarteren i Oslo.
Den norska författaren Anne Holt uttryckte sin oro en läsvärd text för DN den 27 juli. Hennes oro kunde lika gärna gälla andra nordiska länder än Norge: ”I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.” Just så är det. En realitet att allt fler blir psykiskt sjuka, blir kriminella, känner sig alienerade och utstötta. Detta är ett slutet samhälle som beskrivs, deltagande från dessa grupper anses oönskat.
Om vi lyssnar till vårt samhälle hör vi nödropen från den underbemannade vården, utsatta människors frustration över sin vardag, de snöda och kortsiktiga lösningarna på långsiktiga problem oavsett om det gäller offentlig, gemensam välfärdssektor eller miljöhot etc. Detta är i grunden otrygghetsskapande och orätt mot människan som nödgas leva i ett sådant samhälle. Hon/han kan inte känna sig trygg. Hon/han saknar inflytande och deltar heller inte i dess byggande. Och med en ökad risk för ett brutaliserat politiskt språkbruk och i många fall även en gradvis sjunkande valdeltagande som följd. När den grundläggande välfärden vacklar, vacklar också hennes frihet.
Anne Holt är här inne på något grundläggande viktigt, apropå det “obegripliga” som hände i sommarfagra juli – i regeringskvarteren i Oslo och på sommarparadiset Utöya som kom att “förvandlas till ett helvete” (Stoltenbergs ord). När den grundläggande välfärden vacklar, har för stora revor i tryggheten, ja då vacklar också människans tro på demokratin och friheten. Och då ökar risken också för att vi kan få uppleva liknande, nya terrorhandlingar av det “obegripliga” slag som skedde i Norge en fredag eftermiddag i juli månad.
Precis som rockmusikern och författaren Ulf Lundell sjunger i ”Folket bygger landet” är det sist och slutligen så att folket är de enda som kan bygga landet, bygga det fritt, demokratiskt och rimligt humant.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet den 8 aug.)
posted by rbjorkenwall at 5:29 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home