Lite mera realism i pensionsåldersfrågan vore inte fel

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 oktober 2011)

Observerat: Hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?

Det säg ofta från vissa håll att vi måste höja pensionsåldern uppåt och gradvis närma oss 70 år för när vi ska pensioneras. Tja, kan låta bra – i teorin. Men hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?
Till de grupper där personer arbetar längst efter 65 hör läkare, docenter och professorer, visar undersökningar. Dessa tendenser får stöd i en mätning av Synovate som Dagens Nyheter publicerade tisdagen den 18 oktober.

Men där kom det också åter fram att det faktiskt är rätt få personer som arbetar till 65-årsdagen, trots att de flesta säger sig siktar på ett långt yrkesliv. 75 procent av de tillfrågade i arbetsför ålder sade sig visserligen tro tro att de jobbar tills de fyller 65 år.

Men i praktiken är det färre än hälften av 64-åringarna som finns kvar i arbetslivet. Verkligheten är den att den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige nu är 63 år. Okej en ökning från 62 år i snitt för några år sedan men ändå en bra bit kvar till de 65 år man tror sig orka fram till.

Vad många gärna glömmer bort är att detta med pensionsålder i hög grad är just en klassfråga. Det är de med hög utbildning och därtill ofta även med hög lön som arbetar längst. I motsvarande grad är det de med låg utbildning och låg lön som lämnar yrkeslivet tidigt. Så är verkligheten.

Synovate-mätningen i DN bekräftar det. 27 procent av LO-medlemmarna tror inte att de fysiskt orkar jobba tills de är 65 år. Bland akademikerna i Saco tror bara 14 procent att de inte orkar arbeta till 65-årsdagen. Och förklaringen till att det är så är högst rimliga. Personer i “LO-yrken” har i regel jobbat i över 40 år när de passerar 60-årsdagen. De har därtill ofta haft fysiskt tunga arbetsuppgifter; varit undersköterskor i vården, byggnadsarbetare, plåtslagare, stålverksarbetare etc etc.

Trots att olika tekniska hjälpmedel gjort många arbetsuppgifter lite lättare så finns ännu många tunga och påfrestande arbetsmiljöer kvar i arbetslivet. Dessutom har snåla bemanningsplaner och ökad press på personalen gjort att tempot att utföra arbetsmoment har ökat över tid. Det har sammantaget gjort att “LO-yrken” fortsatt är fortsatt påfrestande slitsamma men delvis så av lite andra orsaker än de tidigare varit.

Personer med hög utbildning börjar oftast inte arbeta förrän de är runt 25 år, vissa ännu senare 65 år ålder, alltså dagens pensionsålder. Även om en del jobb som högutbildade har också har sina påfrestningar är deras förutsättningar ändå bättre att klara av att arbeta fram till dess att de blir 65, 67 eller, rent av,
tills de fyller 70 år. Många personer som har yrken som kräver hög utbildning trivs med sitt yrke. De vill i högre grad än andra också arbeta tills 67- eller 70-årsåldern. Och det är väl bra.

Men problemet är att just de personerna inte kan tillåtas vara normen för var pensionsåldern ska sättas. Då blir det rejält fel för de flesta. Som redovisningen i DN visar skulle mycket vara vunnet i ekonomisk avseende för Sverige om fler kunde/orkade arbeta ens tills att de blir 65 år. Detta förutsätter då att goda – bättre än dagens - arbetsmiljöer gör det möjligt för dem att göra så. Men så är ännu icke fallet i dagens arbetsliv. Här återstår mycket att göra innan vi är där!

Ett pensionssystem där samma ersättning i pension betalas ut oavsett om man går i pension vid 63 år eller vid 67 år vore på många sätt rimligt med tanke på hur stora orättvisor som finns i dagens arbetsliv. En annan sak är sedan att just det är svårt att nå politisk enighet om.
För ett sådant system skulle förutsätta att man fick i stort sett full pension från 63 års ålder och att det inte skulle ge någon högre pension även om man jobbar tre till i vissa fall fem år också efter 65-årsdagen. Då skulle en sådan lösning som helhet kunna “gå ihop” ekonomiskt hyggligt bra.

Sedan är det ju ändå så att det redan i dag finns regler som gör det attraktivt skattemässigt att jobba efter 65 år, upp till 70 års ålder. Den moroten skulle kunna utökas, men helt klart är att det i så fall främst gynnar högutbildade och högavlönade personer eftersom de oftast har bäst förutsättningar att jobba också i högre år än andra grupper i samhället.

Men i vilket fall som helst vore det nog att föredra att det här med vad som är en rimlig pensionsålder mera kunde utgå från realiteterna och mindre bygga på önsketänkande och teoretiska modeller med blott begränsade kontakter med verkligheten nu och inom den närmast överblickbara framtiden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com