Bodström om makten inifrån - många snapshots men mager analys

Analys:Bodström bok ger ingen förståelse i grunden varför S förlorade valet

Är Tomas Bodströms politiska memoarbok “Inifrån - makten, myglet, politiken ” (Norstedts) och skriven på USA-distans från svenska vardagen och socialdemokratins ledarval värd att läsa? Kanske, delvis. Men så mycket till analytiker är han inte, advokaten, ex-justitieministern och sommarfåröbon. Mest blir den tyvärr bara en lite ytlig partiinlaga för Mona Sahlins ledarskap och mot nya Håkan Juholts dito.

Med tanke på hans ministerår och en kortare period som oppositionspolitiker och ordförande i riksdagens justitieutskott (men med flitigt spring och utkvittning till diverse advokatuppdrag, som mötte kritik) är det förvånansvärt vad litet han egentligen har att berätta och hur oerhört litet av analys han ger av politiken. Visserligen flyhänt skrivet men som sagt väl ytligt och grunt, ungefär som kvällstidningsjournalistik som lämnar mycket övrigt att önska för den som på djupet vill förstå hur det egentligen övervägs, analyseras och sedan i praktiken går till inom svensk vardagspolitik. Men bland annat så får man dock veta att han som justitieminister aldrig läste hela propositionstexterna i de olika lagförslag som han undertecknade under sin tid som justitieminister. Det där hade Gunnar Sträng, Sven Aspling och andra före detta s-statsråd aldrig kunnat överse med. ett sådant slarv och nonchalans rörande detaljerna – djävulen bor alltid i detaljerna, som bekant – gör att det visserligen kan gå fort men inte sällan också bli rätt fel när lagtexterna i nästa skede ska tillämpas mot verkligheten där ute.

Bodström – som den utifrån kommande person in i relativt tillfälligt politikergästspel han blev som “inlyft” - betraktar politikersysslan som ett jobb som alla andra, inte som ett förtroendeuppdrag. Därför är det inte heller förvånande att han sätter de taktiska frågorna i första rummet. Det finns nästan inga ideologiska perspektiv nära nog alls kring det han skriver. Lite märkligt, trots att han satt som justitieminister under en tid då världen och Sverige förändrades närapå i grunden genom kriget mot terrorismen och FRA-lagstiftningen. För Bodström blir politiken i mångt och mycket som en fotbollsmatch. Ibland går det för hans gamla fotbollslag AIK bra, ibland gjorde man en riktig plattmatch. Men hans 300-sidiga bok ger egentligen ingen som helst förståelse för varför socialdenokratin i september 2010 gjorde sitt sämsta parti sedan 1914 och varför t ex dåvarande s-ledaren Mona Sahlin faktiskt inte ansågs statsministerfäig.

Det var dock uppenbart för alla som reste runt i landet under 2010 och tog sig tid att lyssna på folk, hög som låg. Men om detta och annat liknande – avsaknaden av en tillräckligt trovärdig jobb- och ekonomisk politik - får man ingen som helst kunskap i Bodströms bok. Och därmed inte heller om varför det gick åt skogen i senaste valet för socialdemokraterna. I dessa avseenden tillför Bodströms bok ingen analys eller djupare kunskap.

Men all right, han skriver med lätt hand (kvällstidningsprosa), Bodström. En personlighet som ibland verkar ha förmågan att upphäva tyngdlagarna – för stunden. Bland annat för sin förmåga att “spinna media” kring sin person och sina göranden och åsikter. Och visst kan han ha en poäng i att politiker inte bara ska sitta i riksdagen, utan gärna vara verksam ute i samhället. Han tillhör tveklöst högersidan inom svensk socialdemokratin och är bättre på att leva medelklassens liv än att analysera på djupet hur verkligheter ser ut där ute, och särskilt så för många som aldrig ges skuggan av en chans att förverkliga sina drömmar, “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting).

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Utvecklingen på arbetsmarknaden inte mycket att skryta med

Observerat: Utvecklingen på arbetsmarknaden inte mycket att skryta med för regeringen Reinfeldt

Regeringen fick i valet i september i fjol oförtjänt gott betyg för sig minst sagt svaga jobbpolitik. Men nu håller verkligheten och den påspacklade ytfernissan så sakteligen på att flagna för Reinfeldt och Borg. Nyligen åkte regeringen på tre nederlag i riksdagen och måste därför bl a se över reglerna för hur arbetslösa söker jobb, ersättningen för deltidsarbetslösa och för den med den hårt kritiserade “slutförvaringen” av de arbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantins FAS3-verksamhet (med jobb utan lön).

Inga fler personer ska,enligt den majoritet som oppositionen samlat ihop mot
regeringen,längre tillåtas bli anvisade till meningslösa FAS 3-aktiviteter. En verksamhet som regeringen uppenbarligen inte haft någon som helst koll över.

Synd bara att socialdemokraterna och den övriga oppositionen inte under valrörelsen 2009-2010 förmådde att ge en för väljarna tillräckligt klart bild av hur utvecklingen på arbetsmarknaden de facto varit sedan slutet av 2006 och fram till och med 2010 (hela bilden av det senare har vi dock först nu). Visserligen har arbetskraften – genom en positiv befolkningsutveckling etc – ökat med 123 000 personer mellan 2007 och 2010. Men sett till antalet faktiskt sysselsatta så ökade den bara med 5 400 personer ( från 4 540 700 pers. år 2007 till 4 546 100 pers. år 2010), vilket ju i princip är en nära nog oförändrad sysselsättning. Och ser man på måttet syssselsättningsgrad – andel vuxna i sysselsättning i relation till den samlade arbetsföra befolkningen – så har den faktiskt minskat med 2 %-enheter; från 66,7 % år 2007 till 64,7 % år 2010.

Så den påstådda skrytvalsen om hur bra det gott för Sverige på arbetsmarknaden har varit i hög grad obefogad.

Granskar man så även de faktiska siffrorna – finns hos SCB och AKU –, så är bilden lika negativ. Under perioden 2007-2010 ökade den öppna arbetslösheten med drygt 118 000 personer (från 297 500 till 415 600 år 2010) i ökad öppen arbetslöshet. Knappast imponerande bra. I snitt 6,2 % av arbetskraften var arbetslös år 2007 och hade år 2010 ökat till i snitt 8,4 % i relativ arbetslöshet (kvoten mellan antalet arbetslösa och arbetskraften). Inte mycket att skryta med för en regeringen som säger sig sköta Sverige så bra, eller hur? Snarare ett tydligt mått på att det råder massarbetslöshet i Sverige med Reinfeldt och Borg vid makten.

Ytterligare ett mått på samma sak. Antalet personer som varit arbetslösa mer än sex månader – långtidsarbetslösheten – var i snitt 132 000 personer år 2010, mot drygt 75 000 personer under 2007. Det här gör att långtidsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten ökat från drygt 25 % till nästan 32 %. Så ungefär var tredje arbetslös är numera långtidsarbetslös. Den genomsnittliga arbetslöshetstiden – också ett mått på hur arbetslösheten biter sig fast – har ökat från 26 veckor under 2007 till drygt 31 veckor under 2010. Knappast en framgång för en regering som säger sig ha haft och har ambitionen att så snabbt som möjligt få de arbetslösa in på arbetsmarknaden igen. Sannolikt – och det har blivit allt mera så också p g a arbetsgivares sätt att se på långtidsarbetslösa – kommer minst en av tre långtidsarbetslösa aldrig tillbaka i arbetslivet igen. På den punkten finns inte ens minsta antydan till politik från regeringen Reinfeldts sida.

Även ungdomsarbetslösheten – unga i åldern 15-24 år – är orimligt hög och har utvecklats negativt. Under 2010 var den i snitt nästan 162 000 unga arbetslösa (= 25%),en ökning med 44 000 unga sedan 2007. Det är en svindlande hög siffra också den och visar på ett stort regeringsmisslyckande.

Visst,det ljusnar lite nu på arbetsmarknaden under 2011. Men trots detta biter sig massarbetslösheten sig fast på nästan samma höga tal, bara något fler i jobb och något färre arbetslösa under april 2011. Men ändå är fortsatt 7,6 % av arbetskraften arbetslös också under april 2011.

Kanske inte så förvånande då att regeringen nu möter allt hårdare motstånd i riksdagen och redan åkt på flera nederlag för sin arbetsmarknadspolitik och rimligen kommer att göra det ytterligare ett antal gånger i överblickbar närtid. Förutsatt då att oppositionen fortsätter att bjuda tillräckligt motstånd och i alla fakta visa varför regeringen Reinfeldt faktiskt inte har så mycket att skryta med på arbetsmarknadsområdet.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjokenwall.blogspot.com

Finanskrisen och vänsterns utmaningar och möjligheter

Observerat om den ekonomiska krisen och vänsterns utmaningar och möjligheter

Om den ekonomiska krisen i Europa just nu övergår till katastrof, med trolig start i så fall statsbankruttens Grekland, återstår att se. Men det skulle inte förvåna om det hela minst leder till att nuvarande skulder för Grekland skrivs ner, på bl a de tyska bankernas bekostnad, som konstaterades på ett “Global utmaning”-seminarium i Stockholms Medelhavsmuseum häromdagen.

Men oavsett hur det går med krisande Grekland, Portugal, europluspakten (ska ju antas i maj-juni av EUs beslutande organ) och annat finns viktiga skillnader och likheter med tidigare kriser.

”Den långa depressionen” 1873–1896 innebar stora förändringar i det internationella systemet. Guldmyntfoten tog över och Tyskland och USA blev nya stormakter. Ungefär som Kina idag börjat bli, och snart också Indien. Storbritannien kom däremot att förlora sin särställning – likt USA delvis gjort i dag. Men trots sannolikt en 9-10 %-ig årlig BNP-tillväxt för Kina ännu de kommande tio åren dröjer det länge än innan Kina är ifatt USA som största ekonomiska världsmakten. Kinas tillväxt kommer dock gradvis att mattas av på grund av växande demografiska problem, krav på att bygga upp ett offentligt pensionssystem, en sjukförsäkring och annat som gör att det totala sparandet kommer att minska och tillväxttakten att bromsas upp. Som – lite förenklat – är kärnan i vad som brukar sägas på olika globala utmaningar- och finanskrisseminarier.

”Den stora depressionen” på 1930-talet har vissa likheter men också olikheter med dagens finans-, jobb- och efterfrågekris. En avgörande skillnad är att flertalet länder inte likt Franklin D. Roosevelt i USA och Per Albin Hansson i Sverige vill investera oss ur krisen är inget som intresserar dagens övervägande högerliberalt ledda regeringar. Och visst finns också likheten med populistiska och inte sällan även med mer eller mindre stora inslag av högerextrem främlingsfientliga inslag på olika håll i Norden och i Europa men ändå går det inte att jämföra med 1930- och början av 40-talets fascism och nazism. Men den som inte ser “det glömda folket” och protesten, nödgas åse hur populismen växer i länder som Finland, Danmark, Nederländerna, Frankrike m fl länder.

Men tyvärr är det svårt att så här långt se någon tydlig EU-vänstervåg, snarare mest bara ängslan, sviktande självförtroende och oförmåga att tydligt formulera en kraftfull kritik mot det som gått snett och lämpliga framgångsvägar ur detta. Och visst kan man tycka att en vänster som inte ens på allvar förmår kritisera den finanskapitalism och oreglerade marknad som körde hårt i diket hösten 2008 också förtjänar att förlora och inte vinna parlamentsval.

Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att de lösningar som socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande. Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser, att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik framför kortsiktiga skattesänkningar (jobbskatteavdrag eller vad de nu råkar marknadsföras som).

Först när vänstern i Europa och Norden på allvar vågar utmana och ta striden om dessa ekonomiska och välfärdspolitiska frågor och strider så finns chansen att vinna framtida val och göra att antalet socialdemokratiskt styrda länder i Europa blir lite fler.

Och nog kan man tycka - med viss rätt - att det är ett svaghetstecken att socialdemokraterna i Sverige inte förmår vara mer offensiva och göra mer av ett läge när arbetslösheten i fjol var jättelika 416 000 personer, ungdomsarbetslösheten tillhör de allra högsta i Europa (möjligen Spanien och nåt land till undantaget) och förvärvsfrekvensen – sysselsättningsgraden som andel av vuxna befolkningen – faktiskt inte ökat alls de senaste åren. Verkligheten är ju inte på regeringens sida, trots skenbart skickliga PR-ridåer om motsatsen. En annan sak är sedan att mediebilden inte precis alltid visar just detta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Kort från Reinfeldts framträdande på TCO-kongressen

Tisdagen den 10 maj höll statsminister Reinfeldt ett på TCO-kongressen för publiken där skräddarsytt, " TCO-flirtigt" tal med utbildning och arbetsmarknad i fokus men kraftigt nertonat om skatterna. Talet var väl framfört men ändå till substansen tämligen tunt.

Men nog märks att han nu även försöker sno utbildningsfrågan från FP-Björklund och nu även göra den till sin m-fråga. M-strategerna har gjort sin hemläxa och planerar kyligt för vilka väljare de behöver göra till "sina" för att bli det statsbärande partiet och för en statsminister som gärna vill fortsätta sitt oengagerat,svala förvaltarskap av Sverige.

Men behållningen första kongressdagen var Sture Nordhs substansrika, sista tal som TCO-ordförande – med arbetslivet, den fria förhandlingsrätten, partsrelationer, facklig organisering och att lönebildning är en nationell, icke-EU- fråga.(Läs mer om Reinfeldt och TCO-kongressen på min andra blogg: http://wwwrbjorken.blogspot.com)

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. En annan sak är uppenbart: de europeiska socialdemokraterna och Europafacket, EFS/ETUC, skulle behöva en riktig tankesmedja i Bryssel för att bjuda bättre motstånd i kampen om dagordningen och starkare kunna hävda löntagarnas, konsumenternas och medborgarnas sociala Europa mot marknadens överläge. Var en reflektion som flera gjorde – inte bara jag – också efter nytillträdande EFS-generalsekreteraren Bernadette Sególs hyggliga kongresstal om finanskrisen, eurozonen och nedskärningspolitiken som hårt drabbar vanligt folk.

Poul Nyrups grupp inom ESP i parlamdentet var väl det enda på länge som gjort något för att försöka lyfta “sociala Europa”-frågor. Men efter det just ingenting. Nu är arbetarrörelsen i Europa oftast nog inte ens tvåa på bollen...

Brittiska lokalval och kommande viktiga framtidsavgöranden för Labour

(Publicerad i bl a tidningen Ångermanland 10 maj 2011 m fl)

Observerat om brittiska lokalvalen, Skottland och brittiska Labours framtidsutmaningar

Lokalvalen nyligen i Storbritannien blev ett jätteras för Liberaldemokraterna medan den stora och dominerande koalitionspartnern i regeringen, konservativa tories höll ställningarna. Visserligen förlorade tories fem mandat i Skottland men vann i gengäld två nya i Wales och styr nu fyra kommuner mer än före lokalvalen. Socialdemokratiska Labour gick framåt utom i Skottland där nationalisterna vann egen majoritet. Nu var valdeltagandet lågt. Och inget tyder på att ett nyval närmar sig då Liberaldemokraterna skulle ha ett ras att vänta, samtidigt som Labour - enligt opinionsmätningarna - skulle ha en god chans då att ta över regeringsmakten igen.

Eftersnacket i Storbritannien handlar mest om hur regeringskoalitionen nu knakar. Lib Dems, i särskilt då den gamle Lib Dems-ledaren Lord Paddy Ashdown, är förbaskad på premiärminister Cameron för att han aldrig markerade när hans tory-partivänner smutskastade Lib Dems-ledaren och regeringsledamoten Nick Clegg i folkomröstningskampanjen om valsystemet. Vissa Tory-parlamentariker bland backbenchers har låtit förstå att de inte tror att Tory-Lib Dems-koalitionen kommer att överleva fem år. Enskilda krav på Cleggs avgång har luftats inom Lib Dems-partiet. Men nyval nu skulle knappast leda till något annat än ett nytt valnederlag för Liberaldemokraterna.

Den stora smällen nu i lokalvalen för Labour inträffade i Skottland. Där blev nationalistiska SNP inte bara blev större än Labour, utan fick dessutom egen majoritet i regionala parlamentet. En avgörande förklaring är det skotska missnöjet med koalitionsregeringen i London: Lib Dems imploderade, och deras tidigare röster gick nu till SNP. Dessutom hade SNPs mångåriga ledare Alex Salmond ingen större konkurrens från den färglöse, skotske Labourledaren Iain Grey. Sedan årtionden har därtill skotska Labour skickat sina bästa kort – Gordon Brown, Tony Blair etc etc - till nationella parlamentet i Westminister är en annan återkommande delförklaring. Labour i Skottland upplevs som idéfattigt och gnälligt. Den gamla planen under Blairs och Browns styre i London var ju annars att just ett ökad självständighet skulle kväsa de skotska nationalisterna i SNP. Men det blev snarare tvärtom så att regionala parlamentet i Holyrood och en växande skara där av SNP-are setts som en god plattform för fortsatt agitation för SNP:s gamla dröm om en folkomröstning om fullständig självständighet för Skottland. Och nu lär nog SNP försöka förverkliga just detta. Visserligen visar opinionsmätningar på ett underläge för ja-sidans krav på självständighet, men om omröstningen nu blir av följer en dynamik som möjligen kan förändra den bilden.

Men med ett framtida, möjligen självständigt Skottland utanför Storbritannien skulle Labours chanser att vinna framtida parlamentsval över tories och nuvarande premiärminister David Cameron sannolikt bli långt svårare. Så också för Labour nationellt – och nye partiledaren Ed Miliband - är utgången i en sådan framtida, möjlig folkomröstning om Skottlands framtid en avgörande viktig fråga.

Nu har dock färska Labour-ledaren Ed Miliband klarat av sitt första regionala val något så när. Men han och partiet har en del att fundera över vad gäller såväl att formulera en samhällskritisk beskrivning av verkligheten som att han och Labour har bättre lösningar än Tory och David Cameron på de mest avgörande samhällsproblemen – sysselsättningen, välfärden och hur man bäst ger varje enskild individ de verktyg som krävs för att kunna hantera sina liv på bästa möjliga sätt. I grunden är det samma framtidsutmaningar som även andra socialdemokratiska partier – i Tyskland, Frankrike, Spanien och i de nordiska länderna – också måste vässa sin politik för att alls kunna vinna framtida parlamentsval, och därmed få chansen att styra igen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Regeringsretorik kraschar mot verkligheten

Observerat om regeringsretorik som inte håller mot verklighetens prövning:

Häromveckan presenterade regeringen en "satsning" på järnvägsunderhållet. Men på näringslivssidorna i några tidningsdrakar kan vi läsa att det inte alls några 800 miljoner i extra pengar till efter sedan många eftersatta järnvägsunderhållet.

Nä, av den skrytvalsen från regeringen visar det sig nu inte inte bli några nya pengar alls!

Tvärtom är det så att de utlovade 800 miljonerna täcker bara nätt och jämnt de utgifter som Trafikverket lånefinansierat tidigare.

"Regeringen försöker ge en falsk bild av verkligheten", konstaterar Stina Bergström, trafikpolitisk talesperson för Miljöpartiet.

Därför ligger det åter i farans riktning att Sverige riskerar att få uppleva samma tågkaos kommande vinter som under de två senaste åren. Både gods- och persontransporter riskerar att drabbas av nya stora förseningar.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) kan bara be en stilla bön och hoppas på en mild och snöfattig vinter. Men några mer underhållspengar har den tidigare hotelldirektören från Södertälje däremot inte att erbjuda för att på allvar börja “beta av” det dokumenterade underhållsberg på

runt 8 miljarder som järnvägens infrastruktur – växlar, spår, ställverk, signalsystem etc i behov av byte – ännu dras med och som borde börjat åtgärdas för flera år sedan i en löpande, uppjackad underhållsplan.

Och står inte vädergudarna regeringen bi heller kommande vinter, så kommer hennes och regeringens bristfälliga trafikpolitik att ännu en gång stå i centrum av samhällsdebatten om ungefär sju månader.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Och häromdagen kunde alltid alerta Uppdrag Granskning i SVT avslöja att regeringens “slutstation”, Fas 3-jobben bara alltför ofta slutar i samma gamla “gröna jobb” i skogen etc som tidigare kallades plusjobb men som då i den formen gav en lön på kollektivavtalsnivå men nu för samma jobb ger en ersättning flera tusen i månaden under plusjobbsnivån. Bara ännu ett exempel på bluffagitation i valrörelsen om att nu ska regeringen skapa “riktiga jobb” för de arbetslösa. Jo tjenare. Men mot verkligheten strider också den skickligaste regeringsretoriker förgäves!