Gamla infrapengar från regeringen och hård press på kommunal medfinansiering

Observerat och värderat:

482 miljarder kronor sade sig de borgerliga i högerkartellen på Malmö central den 30 mars 2010 vilja satsa på infrastrukturen. Det mesta är gamla, redan intecknade pengar. Så den summan behöver ingen anstränga sig för att lägga på minnet.

De borgerliga budbärarna kommer dock tjata om siffran 482 ända tills den siste väljaren har besökt valurnan tredje söndagen i september.

482 miljarder är alltså de pengar som regeringen säger sig satsa på vägar och järnvägar under de kommande elva åren. Ja, en del av dessa projekt pågår redan för fullt så det låter bättre än som finns täckning i verkligheten. Men mycket pengar är det - på pappret.

Viktigt att komma ihåg är att 65 av dessa miljarder kommer bland annat från trängselskatter, EU, vägavgifter och - kommunerna.

Inte minst är det sista djupt oanständigt. Hårt prövade kommuner ska inte behöva ta pengar från skola, vård och omsorg för att få statliga satsningar på vägar och järnvägar gjorda.

Men i dag är de utsatta för både statlig utpressning och en regering som inte skäms för att ta åt sig äran för det.

Dock inte ett ord om detta med medfinansieringen kom från högerkartellens ledare eller infrastrukturminister Torstensson när hon med en svada som inte stod en frikyrkopastor efter pratade sig varm (salig?) för deras "rekordsatsning" i SVT:s Aktuellt m fl tisdagen den 30 mars.

Men var fanns S den 30 mars? Hade alla tagit påskledigt, åkt till Mallis eller Kanarieöarna? S bara släppte hela debattarenan åt andra.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@elia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Om den för skogen, malmen och stålet samt annan basindustri så viktiga Norrbotniabanan blev det en tummetott med nya utredningslöften och så om en ny järnväg i en avlägsen framtid mellan Piteå och Skellefteå...Den ska andra än staten tvingas betala - om den alls ska bli av. Rena utpressningspolitiken som det mesta som rör så kallad samfinansiering av infrastrukturen - numera.

Så resonerade inte finansminsiter Gripenstedt när han i ett två dagar långt tal i riksdagen glänsande argumenterade för en nationell järnvägsstatsning år 1857 och fick igång en statliga satsning på våra stambanor som blev början på en gyllene industriell epok i Sverige från 1870 och de kommande hundra åren.

Märk väl att byggkostnaden för den här kustnära godsjärnvägen (huvudsakligen men också viss arbetspendling m m) mellan Umeå-Skellefte-Piteå-Luleå motsvarar 13-16 veckors produktionsvärde för industrin i Västerbotten och Norrbotten. Och enbart skogsindustrin genererar ett handelsöverskott på 90-100 miljarder kr varje år till det svenska folkhushållet.

Robert bj

Avtalsrörelsen 2010 - uppgörelser som skapat sprickor och problem

Observerat och värderat om IF Metall-avtalet och avtalsrörelsen:

Visst är det bra att det blev ett avtal till slut också mellan arbetsgivarna i Teknikföretagen och IF Metall. Men det var inte bra att samordningen sprack mellan Unionen och Sveriges ingenjörer som nu valde att göra veckan före LO-facket IF Metall. Möjligen var det här början på slutet för industriavtalet som normerande "märke" på svensk arbetsmarknad. Därtill gjorde nog den här spruckna
samordningen mellan de olika fackförbunden på industrisidan att IF Metall fick ett något sämre avtal än man annars möjligen kunnat få.

Om lönenivåerna i IF Metalls 22-månadersavtal - med störst löneökning under 2011 (en s k baktung uppgörelse) - är ungefär i nivå med det förväntade, möjligen något lite i underkant men ändå. Löneökningen med det här avtalet är på någon hundradels procent när densamma som tjänstemännen fick i sitt avtal. Den längre avtalsperioden för IF Metalla är i praktiken utan betydelse för utfallet.

Problemet med bemanningsfrågan, dvs arbetsgivarnas möjligheter att via bemanningsföretag "runda LAS" blev bara delvis löst i den nu träffade uppgörelsen.

Visserligen säger förhandlingsledningen på IF Metall att man fick en större trygghet i bemanningsfrågan, men arbetsgivarna säger samtidigt att de fått en bättre flexibilitet. Detta betyder att de fått större svängrum. De kan fortfarande ta in folk från bemanningsföretag trots att det finns uppsagda med återanställningsrätt, men då kostar det tre månadslöner till den förbigångne. Arbetsgivarna får också hyra in för att täcka tillfälliga arbetstoppar på 30 dagar.

Arbetsgivarna får också göra undantag från LAS turordningsregler när det gäller en tredjedel av dem som ska återanställas. Det är en klar svaghet i uppgörelsen. Det råder redan i nuläget starkt delade meningar om hur IF Metalls avtal ska tolkas.

Rättsläget är tämligen oklart, men varken Livs eller GS (Skogs- och träfacket och grafikerna) accepterar Metalls positiva tolkning. Inom kort prövas ett fall i AD, där Livs har stämt Marabou, där arbetsgivaren har hyrt in istället för att återanställa. 150 fick sluta och 50 återanställdes utan att turordningen följdes. Efter AD-domen finns en praxis. Och följaktligen också hur det nu träffade IF Metall-uppgörlsen ska värderas i bemanningsfrågan.

Teknikföretagen har också vunnit flexibilitet, då det nya avtalet tillåter en förlängning av krisavtalen som sänker löner och arbetstid till den sista oktober. De företag som med stöd av krisavtalet skjutit fram löneökningar kan också teckna lokala avtal om att skjuta fram dem ytterligare, som längst till nästa år. Det är en annan klar svaghet med uppgörelsen. Man kan efter det här fråga sig hur hårt tillbakapressade facken blivit av finanskrisens följder. Det nu tecknade avtalet ger 0,9 procent i löneökning från den 1 juni i år och 2,3 procent i juni 2011.

Det är nog mer än tveksamt om detta i löneökningstal mycket modesta avtal verkligen garanterar reallönerna, särskilt som vi vet att Riksbanken flaggat för höjningar av räntan från sommaren. IF Metallbasen Stefan Löfvén menar att mot bakgrund av att arbetsgivarna höll emot alla former av löneökningar, ska avtalet ses som en framgång. Måhända. Men samtidigt vet vi ju att arbetsgivarnas utgångspunkt alltid varit och är prolongerade avtal, alltså noll kronor i nya löneökningar. Därvidlag är det inget nytt i arbetsgivarevärlden år 2010.

Tyvärr måste man nog redan konstatera att så här långt är 2010 års avtalsrörelse knappast någon större facklig framgångssaga. Först spricker samordningen på industrisidan mellan tjänstemän,ingenjörer och arbetare. Somliga misstänker att avhoppet beror på att tjänstemän med vind i ryggen inte längre vill leva i LO-förbundens skugga utan ser sig själva som den starkaste kraften på arbetsmarknaden.

Man blev ju också den normerande kraften i avtalsrörelsen och det var IF Metall som fick rätta sig efter tjänstemännen. Var det ett paradigmskifte som vi upplevde? Och hur går det nu med de så viktiga relationerna ute på de enskilda industriföretagen mellan LO-, tjänstemanna- och ingenjörsklubbarna? Där kan skadan av det nu skedda bli som störst.

Därutöver blir följderna av de nu träffade, olika uppgörelserna på Teknikföretagen-området att även samarbetet mellan LO:s industriförbund och de tre förbund - Livs, GS facket och Pappers - också spricker samtidigt som dessa tre återstående industriföretag på LO-sidan nog inte få ut mera än IF Metall.

Sannolikt kommer också den uppgörelse som kan förväntas - med eller utan konflikt - inom handelns område heller inte ge nämnvärt bättre i utbyte än de nu träffade uppgörelserna. Trots att handeln är en låglönebransch och borde få ut lite mer i kronor räknat än industrin.

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Moderaternas halmstrå är ett rent personval efter alla politikmisslyckanden

Vi kan nog utgå från att inte minst moderaterna i den borgerliga högerkartellen kommer att försöka göra valrörelsen till ett rent och skärt personval - kalla det presidentval - mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

En regering som har misslyckats så grovt i sina viktigaste frågor, sysselsättningen och "utanförskapet", har inte mycket annat att komma med och hoppas på.

Återstår gör statsministern, mannen utan egenskaper, och att satsa på honom och göra hela valet till ett förtroendeval om personlighet.

Han har funnit en märklig formel för sitt ledarskap där han tycks kunna flyta ovanpå, ändra sig från måndag kväll till tisdag morgon, göra det igen sedan på onsdag och hela tiden ställa fler frågor än komma med svar. Och överraskande ofta kommer han undan med det, märkligt nog.

Hans egendomliga personliga förtroende är alltså regeringens sista halmstrå.

I detta ytliga personvalsspelsrace får inte socialdemokraterna lockas med. Det ligger heller inte i partiets tradition. Och svenska val brukar i grunden vara värderings- och partival medan personligheten kommer i andra hand.


Nog för att personer och personligheter är viktiga i politiken. De kan - i den bästa av världar - sätta lite färg på politiken och ge must och märg åt debatten.

Men viktigare än personerna är ändå åt vilket håll som Sverige ska gå de kommande fyra åren. Ska den svenska välfärdsmodellen prisges ännu mer åt marknadskrafterna? Eller ska den i stället restaureras och stärkas efter de fyra åren med borgerlig nedrustningspolitik?

Vilka reformer ska genomföras och vilka grundläggande värderingar ska bära upp dessa?

Här fortsätter alliansen att säga en sak men göra en annan. Och det är utifrån deras handlingar - inte retoriken som ibland kan låta rent socialdemokratisk - som de ska dömas.

De borgerliga talar om rättvisa, jämställdhet och välfärd men bedriver en rakt motsatt politik.

Många väljare känner sig samtidigt lite villrådiga om socialdemokraterna står upp för sina grundläggande värderingar i praktisk politik.

Partiledarens förtroende speglar i hög utsträckning just denna osäkerhet.

I sin tur har denna osäkerhet att rätt mycket göra med det faktum att en för stor del av tiden i opposition har ägnats åt att det interna arbetet med att forma en förtida rödgrön regeringskoalition. Också det första kvartalet på valåret har "slarvats bort" i stället för att användas till att tydliggöra det socialdemokratiska alternativet och att bedriva en vass samhällskritisk agitation mot
alla orättvisor som finns i det borgerligt styrda och allt otryggare Sverige.

Många har uppfattats att partiet vill regera men vara mera oklara om vad makten ska användas till.

Det är därför hög tid nu att socialdemokratin skaffar sig ett program som är relevant, trovärdigt, begripligt och som vågar visa att det blir skillnad med en socialdemokratiskt ledd regering i höst.

Programmet måste bygga på de idéer som den värderingsmässigt "strukturella" vänstermajoriteten i väljarkåren gillar och känner igen sig i. Alltså en politik som bygger på att man i pratisk handling är för frihet, jämlikhet och solidaritet. Precis som socialdemokraterna brukar vara och så många gånger tidigare visat att man är när man har makten i Rosenbad.

Programmet måste handla om arbete åt alla, fördelning efter behov, avskaffad pensionärsskatt, radikal miljöpolitik, en kraftfull regional utvecklingspolitik för hela landet och militär alliansfrihet.

Programmet måste göra tydligt att den socialdemokratiska samhällsmodellen är helt annorlunda än den borgerliga. Inte bara marginellt lite bättre och mera ansvarsfull.

Socialdemokratin måste alltså i praktisk politik våga mer, våga utmana vissa väljargrupper.

Det går inte att söka popularitet överallt. Ett framgångsrikt parti kan inte vara alla till lags. Men däremot att vara för folkflertalets bästa, och därmed också för landet i stort.

Den som inte har några ovänner har heller inga nära vänner, brukar det heta. Så också i politiken.

Partiet måste ställa sig där det hör hemma: på de sämst ställdas, på löntagarnas, pensionärernas och barnfamiljernas sida.

Med nu mindre än sex månader kvar till valet brådskar det med att visa den tydligheten.

Den gäller att börja visa det nu - och inte vänta till valspurten. Då kan det nämligen vara sent. Valspurter är numera - och sedan en tid tillbaka - inte svensk socialdemokratis bästa gren.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En marsvecka i media där mindre viktigt tog över agendan från det riktigt viktiga

Observerat om en marsvecka i media där viktigt och andrarangsfrågor bytte plats på agendan

Första marsveckans upprörda debatt om de hushållsnära städtjänsterna visade en sak: att media är en egen aktör i denna fråga. Liberala Dagens Nyheter har t ex flera dagar å rad mest liknat en reklambroschyr för något av de nya städföretag som livnär sig på bidragspengar från skattebetalarna. Journalister och mediechefer som ska följa opartiskhetens ideal, tycks i denna fråga kasta allt sådant överbord. Sannolikt för att somliga bland dessa också "råkar" vara stora konsumenter av dyrt skattesubventionerade städtjänster.Och trots att det här handlar om på sin höjd några tusen nyskapade städjobb till en svindyr och fördelningspolitiskt djupt orättvis skattesubvention. Bara media hade "orkat" gå bortom lobbyisternas uppblåsta propagandasiffror.

Den kanske viktigaste nyheten den första veckan i mars handlade om något helt annat men på sikt mera avgörande viktigt. Nya omfattande mätningar från havet norr om Sibirien visar att metangas läcker ut i atmosfären i tidigare okänd omfattning. Metan är en mycket mer kraftfull växthusgas än koldioxid - och just därför långt farligare mot vårt skyddande ozonskikt. Risken för snabbt smältande isar i Arktis är uppenbart. Men just nu verkar det som om de olika mejlläckor, skandaler och problemen med FN:s klimatpanel har degvalverat miljölarmen till andra rangens nyheter. Rent av ännu lägre än så.

Men så är det tyvärr ofta i medievärlden - också.

/Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Bokslut Reinfeldt"- bra läsning inför valrörelsen

Bokslut Reinfeldt - en mycket användbar bok i valrörelsen

Till den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har från honom skall tagas också det han har.”

Detta bibelcitat ur evangelisten Matteus och hans text i 13:12 inleder den kunskapsrika och läsvärda boken ”Bokslut Reinfeldt” (Ordfront). Bättre än så kan inte heller den nu snart gångna mandatperiodens borgerliga regeringen klassklyfteskapande politik inte beskrivas.

Författarna Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen har i denna andra bok om Reinfeldt analyserat effekterna av det systemskifte som varit målet för alliansen.

Taktiken - signerad av trion Schlingmann, Reinfeldt och Borg - har varit att angripa de tre pelarna som bär upp den svenska modellen:

• Den unika partsrelationen mellan arbetsgivare och löntagare. Genom att göra det dyrare att vara ansluten till fack och a-kassa har förbunden tappat massor av medlemmar. Maktförskjutningen som en konsekvens av detta har förskjutits till arbetsgivarnas fördel.

• Generella socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen har urholkats rejält. Regeringen har på olika sätt angripit riskutjämningen, exempelvis kraftigt försämrat tryggheten för långtidsskuka och dyrare a-kassa för fack med hög arbetslöshet.

• Grundläggande välfärdstjänster (barnomsorg, skola, omsorg) som i stor utsträckning finansieras via skattemedel och utförs av offentliga huvudmän har satts på svältkur. Samtidigt har regeringen Reinfeldt har ökat tempot i privatiseringarna och de ”fria” valen med egna "gräddfiler" i vården för välbeställda med tilläggsförsäkringar.Vägen har öppnats för en utveckling bort från behovsstyrning till allt mera av plånboksstyrning.

De kraftigt ökade klyftorna är kanske den mest synbara effekten av Reinfeldtregeringens systemskifte. Detta blir också en kvinnofälla, anser författarna: När de utjämnande systemen försvagas drabbas särskilt kvinnor som i stor utsträckning arbetar i låglöneyrken och som dessutom påverkas mer av dyrare fack- och a-kasseavgifter.

Regeringen driver en mycket tydlig linje som går ut på att öka låglönesektorn och via sämre a-kassa sänka den så kallade reservationslönen på arbetsmarkanden. Det höga tonläget i debatten om avdragsgilla städtjänster till svindyra subventioner som huvudsakligen konsumenras av de välbeställda är ett av många uttryck för detta.

Alla svenska kvinnor som den 8 mars firade 100-årsjubileet för Internationella kvinnodagen har anledning att särskilt analysera alliansens politik inför höstens val..

Fredrik Reinfeldt har retoriskt (ingalunda begåvat men med bedrägligt luriga drag) sökt sig mot mitten för att kunna konkurrera om S-väljare. Moderaternas plats längst till höger har intagits av Maud Olofsson och Centerpartiet. ”Maud sitter längst bak på en fyrmansbobb, skriker högst, men styr inte” sa Börje Hörnlund mycket träffande när han häromveckan gästade SVT-soffan.

Regeringen Reinfeldt för en tydlig högerpolitik, men högerytterretoriken har överlåtits till Maud Olofsson. ”Vi måste bli fler flitiga bävrar, och färre matade fågelungar” är ju ett klassiskt Maud-citat som vittnar om Centerpartiets nuvarande närmast socialdarwinistiska människosyn.

Ökade orättvisor är en given konsekvens av alliansens politik: Skattesänkningar och avdragsmöjligheter för hustjänster gynnar konsekvent högavlönade mer än lågavlönade. Skattepolitiken har lett till en allvarlig urholkning av skattesystemets omfördelande effekter, skriver de tre författarna. ”Principen om skatt efter bärkraft fungerar knappast längre.”

Moderaterna har som långsiktigt mål i sitt handlingsprogram att sänka skatterna till EU-genomsnittet, dvs ner till en skattekvot på 40 procent mot dagens svenska på 46,2 procent.

Av boken framgår att det innebär skattesänkningar på cirka 196 miljarder utöver de redan genomförde på 96 miljarder under den nu gångna mandatperioden. Får de en period till vid makten kan vi verkligen börja prata om systemskifte! Så stora skattesänkningar leder till ännu större klyftor och mer klasspolitik. Det är med andra ord inga småsaker som städavdragets vara eller icke vara och andra "småsaker" som står på spel i valet.

Läs "Bokslut Reinfeldt" och det blir bra mycket lättare att följa årets valrörelse och sedan ta slutlig ställning vid valurnan i september.

Robert Björkenwall (http://rbjorkenwall.blogspot.com);robert.bjorken@telia.com

Apropå städavdraget, tågkaoset och svensk fordonsindustri

Apropå diskussionen om tågkaoset kontra städavdraget som rullat i media. Räknade just ut att kostnaderna för avdraget för hushållsnära städtjänster motsvarar 2 000 banverksanställda. Detta apropå mediediskussione i februari om vinterns problem på järnvägen - och problemen med banunderhållet i stort. Se där en annan och vettigare användning av dessa skattestålar. Eller för den delen i kommunala äldreomsorgen.

Det är bättre användning av skattepengarna än att subventionera villaägare i Djursholm, Täby etc som har råd att betala sin städning och gräsklippning m m med egna pengar utan 50 %-ig skattesubvention.

En annan sak som förvånar i den debattsoppa om städavdraget är statsminister Reinfeldts egna kommentarer i TV-Aktuellt den 2 mars. Han gjorde där en minst sagt skruvad jämförelse mellan "framtidsbranschen" städbranschen och bilindustrin. Svensk fordonsindustri sysselsätter direkt och indirekt omkring en kvarts miljon personer. Den drar in stora exportinkomster årligen till Sverige.

Städbranschen sysselsätter däremot några tusen personer(långt färre än vad som ofta påstås). Och är därtill subventionerad till 50 procent av skattebetalarna när dess tjänster utförs i hemmet eller i villaträdgården, liksom i utlandet belägna fritidshus/fritidsvillor.

Det är föga troligt att en svensk statsminister behöver ligga vaken om nätterna om det går lite upp och ned i städbranschen. Men det borde han göra om det går dåligt för bilindustrin, i stället för att förlöjliga dem som arbetar i den (Reinfeldt i TV-Aktuellt 2/3).

Om svensk bilindustri skulle få ett stöd som motsvarar dess ekonomiska betydelse för landet jämfört med städhjälp, skulle den få halva personbilens eller lastbilens pris betald av svenska staten (= av oss alla skattebetalare).

Inget företag inom bilindustrin har dock begärt att erhålla en enda krona i permanent företagsstöd. De vet att de måste överleva av egen kraft.

Inte ens det hårdast pressade bilföretaget, Saab, har begärt eller erhållit direkt statsstöd. Städbranschen vill däremot ha ett permanent statsstöd på 50 procent av arbetskostnaden, ja vissa i den borgerliga alliansen vill höjda den skattesubventionen till 75 procent.

Allt med syfte att fortsätta och gynna de välmående i Djursholm, Täby, Lidingö m fl med skattesubventionerade städ- och trädgårdstjänster som de själva borde betala fullt ut med egna, skattade pengar.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. För övrigt skulle jag gärna vilja se en lista på alla journalsiter som använder sig av städavdraget och har ett stort egenintresse att blåsa upp mediediskussionen om detta just nu!

Den tidigare chefsekonomen Roland Spånt har för övrigt gjort en utmärkt genomgång av de fåtaliga och subventionsdyra jobb som städavdraget gett. Hans siffror är långtifrån de uppblåsta siffrorna från lobbyorganisationen Almega som vissa svalt med hull och hår...