Om en svart decembermånad för regeringen
Observerat och värderat:
Om en usla opinionssiffror, en svart regeringsmånad och ett svenskt bilföretag som nu går i graven
Det näpperligen någon överdrift att - mot bagrund av usla opinionssiffror i synnerligen tillförlitliga SCB-partisympatimätningen häromveckan och annat - påstå att december månad är den svartaste för den svenska regeringen Reinfeldt på mycket länge.
Möjligen är den i konkurrens med de inledande veckorna i Rosenbad efter valet 2006, då de moderata statsråden föll som käglor efter att ha visat sig ha en privatmoral (svartjobbande hemhjälp, obetalda TV-lincenser och anant) som lämnar en del i övrigt att önska för förtroendevalda som ska vara föredömen för vanligt folk.
De två största genomklappningarna i december månad står näringsminister Maud Olofsson (C) och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) för.
Det meddelades veckan före jul att arroganta amerikanska bilföretagen General Motors lägger ner Saab Automobile i Trollhättan och att detta anrika bilmärke - med två nya bilmodeller i pipen - nu går till bilskroten. Regeringens passiva näringspolitik blev därmed närmast övertydlig. Särskilt i jämförelse med hur tufft och tydligt den tyska regeringen och förbundskansler Angela Merkel agerat visavi GM för att rädda det i Tyskland tillverkade, GM-ägda Opel-bilmärket.
Staten ska, enligt den svenska men icke tyska regeringen, inte lägga sig i. Inte ens försöka rädda några jobb och någon produktion, utan låta marknadskrafterna ha sin gång. Maud Olofsson - som tidigare sagt att de SAAB-anställda kan väl producera vindkraftverk i stället - står nu, föga förvånande, i skottgluggen för kritik och besvikelse.
Vad holländska Spykers nya bud på företaget, som dök upp efter GM:s nedläggningsbeslut möjligen kan leda till återstår dock att se.
Personligen tillhör jag visserligen inte dem som har några nostalgiska känslor inför bilar och bilmärken, men till och med jag kan känna det symboliska vågsvall som nu går genom stora delar av den svenska befolkningen. SAAB - min familj har själv ägt ett par olika modeller, bra bilar - tillhörde de svenska rekordåren. Det var uppfinningsrikedom, nytänkande (frihjul, framhjulsdrift, turbo etc) och det finns en sorts framtidstro som förknippades med SAAB. Kanske hade det kunnat bli så också nu 2010 - om de nya bilmodeller som SAAB hade "i pipen" hade fått börja levereras till marknaden.
De långsiktiga skälen till varför företaget nu försvinner är flera. Överkapaciteten i västvärldens bilindustri är en. Det finns på sikt helt enkelt inte utrymme för så små bilmärke. En annan orsak är att SAAB hamnade i händerna på en av de mest olyckliga, synnerligen arroganta storägare man kan tänka sig: General Motors. Denna amerikanska biljätte har sitt säte i en nation som vad gäller miljötänkande kring bilar och bilism är ett rent u-land. Med en annan ägare, som resolut satsat på framtidens miljöbilar, hade SAAB kanske haft en lite större chans.
En ytterligare, ingalunda oviktig förklaring till SAABs undergång handlar om en mera svårtydd förändring i svensk näringslivskultur. Sedan åtminstone ett årtionde tillbaka har en mer traditionell industrikapitalism mer och mer fått maka på sig för en ny handelskapitalism. Produktion har blivit mindre viktigt än handel och det har lett till att intresset för teknologi, för produkter, för ingenjörskunnande och de anställdas hantverkskunnande minskat dramatiskt. Det alltmer dominerande draget av finanskapitalism - eller kvartalskapitalism - har också bidragit till att minska glansen kring hela den industriella och teknologiska kulturen.
Just detta har varit rätt tydligt i den svenska - men inte tyska eller motsvarande franska - regeringens påtagliga ointresse för att slåss för det lilla bilföretagets överlevnad. Det är ju som om Maud Olofsson inte förmått eller ens velat "ta in" i sitt huvud att SAAB inte enbara är ett tekniskt avancerat men internationellt litet fordonsindustriföretag i svensk ekonomi, utan också en avgörande faktor i ett industriellt fordonskluster med 120 000 anställda i olika led, som inte bara rör Trollhättan och Västsverige.
I den meningen markerar nedläggningsbeskedet häromdagen ett historiskt skifte, från en industripolitik och en näringslivshållning som premierade teknologisk kompetens - till en idé om att det rakt av bara är det som kortsiktigt överlever på marknaden som är värt något.
Men vad regeringen då missat är att Sverige nu blir ännu lite fattigare på industriell kompetens. Svensk industriell kompetens försvagas sannolikt av att SAAB nu försvinner. Detta i sin tur innebär - förutom de kanske 6 000 - 8 000 som direkt och indirekt förlorar jobbet - i sin tur innebär att det framtida behovet av industriellt kunnande som krävs för att exempelvis ställa om i klimatskonsammare riktning nu försvagas.
Lägg så till detta att trygghetssystemet idag inte heller är vad det har varit. De som nu mister jobbet, lagom till julhelgen hamnar i en otrygghet vad gäller dålig a-kassa och otillräcklig arbetsmarknadspolitik som svenska löntagare inte upplevt på mycket länge. Dessutom sker detta i ett läge med rekorthög arbetslöshet, ja massarbetslöshet.
Det är en svart december - också för regeringen. Först kom debatten (rätt förödande för regeringen) om "hjärtlöshetsförsäkringen" (den försämrade sjukförsäkringen för cancersjuka och andra långtidssjuka), sedan SAAB-nedläggningen och så de usla opinionssiffrorna för regeringen som allt tydligare pekar på att svenska folket nu är trötta på alliansregeringen Reinfeldts politik. Julemånaden december 2009 blev sällsynt svart för regeringen.
Så inte att undra på att många - som jag hörde på bussen och tunnelbanan häromdagen -rätt frekvent börjar säga att när "jag hör näringsminister Maud Olofssons väl käcka röst komma ur radioapparaten så stängde jag bara av".
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Om en usla opinionssiffror, en svart regeringsmånad och ett svenskt bilföretag som nu går i graven
Det näpperligen någon överdrift att - mot bagrund av usla opinionssiffror i synnerligen tillförlitliga SCB-partisympatimätningen häromveckan och annat - påstå att december månad är den svartaste för den svenska regeringen Reinfeldt på mycket länge.
Möjligen är den i konkurrens med de inledande veckorna i Rosenbad efter valet 2006, då de moderata statsråden föll som käglor efter att ha visat sig ha en privatmoral (svartjobbande hemhjälp, obetalda TV-lincenser och anant) som lämnar en del i övrigt att önska för förtroendevalda som ska vara föredömen för vanligt folk.
De två största genomklappningarna i december månad står näringsminister Maud Olofsson (C) och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) för.
Det meddelades veckan före jul att arroganta amerikanska bilföretagen General Motors lägger ner Saab Automobile i Trollhättan och att detta anrika bilmärke - med två nya bilmodeller i pipen - nu går till bilskroten. Regeringens passiva näringspolitik blev därmed närmast övertydlig. Särskilt i jämförelse med hur tufft och tydligt den tyska regeringen och förbundskansler Angela Merkel agerat visavi GM för att rädda det i Tyskland tillverkade, GM-ägda Opel-bilmärket.
Staten ska, enligt den svenska men icke tyska regeringen, inte lägga sig i. Inte ens försöka rädda några jobb och någon produktion, utan låta marknadskrafterna ha sin gång. Maud Olofsson - som tidigare sagt att de SAAB-anställda kan väl producera vindkraftverk i stället - står nu, föga förvånande, i skottgluggen för kritik och besvikelse.
Vad holländska Spykers nya bud på företaget, som dök upp efter GM:s nedläggningsbeslut möjligen kan leda till återstår dock att se.
Personligen tillhör jag visserligen inte dem som har några nostalgiska känslor inför bilar och bilmärken, men till och med jag kan känna det symboliska vågsvall som nu går genom stora delar av den svenska befolkningen. SAAB - min familj har själv ägt ett par olika modeller, bra bilar - tillhörde de svenska rekordåren. Det var uppfinningsrikedom, nytänkande (frihjul, framhjulsdrift, turbo etc) och det finns en sorts framtidstro som förknippades med SAAB. Kanske hade det kunnat bli så också nu 2010 - om de nya bilmodeller som SAAB hade "i pipen" hade fått börja levereras till marknaden.
De långsiktiga skälen till varför företaget nu försvinner är flera. Överkapaciteten i västvärldens bilindustri är en. Det finns på sikt helt enkelt inte utrymme för så små bilmärke. En annan orsak är att SAAB hamnade i händerna på en av de mest olyckliga, synnerligen arroganta storägare man kan tänka sig: General Motors. Denna amerikanska biljätte har sitt säte i en nation som vad gäller miljötänkande kring bilar och bilism är ett rent u-land. Med en annan ägare, som resolut satsat på framtidens miljöbilar, hade SAAB kanske haft en lite större chans.
En ytterligare, ingalunda oviktig förklaring till SAABs undergång handlar om en mera svårtydd förändring i svensk näringslivskultur. Sedan åtminstone ett årtionde tillbaka har en mer traditionell industrikapitalism mer och mer fått maka på sig för en ny handelskapitalism. Produktion har blivit mindre viktigt än handel och det har lett till att intresset för teknologi, för produkter, för ingenjörskunnande och de anställdas hantverkskunnande minskat dramatiskt. Det alltmer dominerande draget av finanskapitalism - eller kvartalskapitalism - har också bidragit till att minska glansen kring hela den industriella och teknologiska kulturen.
Just detta har varit rätt tydligt i den svenska - men inte tyska eller motsvarande franska - regeringens påtagliga ointresse för att slåss för det lilla bilföretagets överlevnad. Det är ju som om Maud Olofsson inte förmått eller ens velat "ta in" i sitt huvud att SAAB inte enbara är ett tekniskt avancerat men internationellt litet fordonsindustriföretag i svensk ekonomi, utan också en avgörande faktor i ett industriellt fordonskluster med 120 000 anställda i olika led, som inte bara rör Trollhättan och Västsverige.
I den meningen markerar nedläggningsbeskedet häromdagen ett historiskt skifte, från en industripolitik och en näringslivshållning som premierade teknologisk kompetens - till en idé om att det rakt av bara är det som kortsiktigt överlever på marknaden som är värt något.
Men vad regeringen då missat är att Sverige nu blir ännu lite fattigare på industriell kompetens. Svensk industriell kompetens försvagas sannolikt av att SAAB nu försvinner. Detta i sin tur innebär - förutom de kanske 6 000 - 8 000 som direkt och indirekt förlorar jobbet - i sin tur innebär att det framtida behovet av industriellt kunnande som krävs för att exempelvis ställa om i klimatskonsammare riktning nu försvagas.
Lägg så till detta att trygghetssystemet idag inte heller är vad det har varit. De som nu mister jobbet, lagom till julhelgen hamnar i en otrygghet vad gäller dålig a-kassa och otillräcklig arbetsmarknadspolitik som svenska löntagare inte upplevt på mycket länge. Dessutom sker detta i ett läge med rekorthög arbetslöshet, ja massarbetslöshet.
Det är en svart december - också för regeringen. Först kom debatten (rätt förödande för regeringen) om "hjärtlöshetsförsäkringen" (den försämrade sjukförsäkringen för cancersjuka och andra långtidssjuka), sedan SAAB-nedläggningen och så de usla opinionssiffrorna för regeringen som allt tydligare pekar på att svenska folket nu är trötta på alliansregeringen Reinfeldts politik. Julemånaden december 2009 blev sällsynt svart för regeringen.
Så inte att undra på att många - som jag hörde på bussen och tunnelbanan häromdagen -rätt frekvent börjar säga att när "jag hör näringsminister Maud Olofssons väl käcka röst komma ur radioapparaten så stängde jag bara av".
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:18 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home