Framgång för oppositionen men ändå inte betryggande nog för ett troligt maktskifte
Framgång för oppsitionen men övertaget är ändå inte tillräckligt betryggande för helt trolig valvinst
Den tilltagande tendensen i höst att den rödgröna oppositionen återtar sitt övertag bland väljarna förstärks av SCB:s partisympatiundersökning (PSU) som gjordes i november. Oppositionen leder med 50,0 mot 42,5 för de fyra regeringspartierna. Med ett statistiskt underlag på 9 200 tillfrågade är den här opinionsmätningen klart mest pålitlig och brukar hålla hyggligt streck också som prognos inför ett riksdagsval som äger rum om nio månader.
Samtidigt måste sägas att den här marginalen som nu finns för ett möjligt maktskifte i september 2010 ändå inte kan betraktas som någon tillräckligt betryggande ledning för den rödgröna oppositionen. Det behövs bara marginella förskjutningar mellan blocken för att resultatet ska vara det omvända. Särskilt som det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna, SD, i en PSU-mätningen nu för första gången kommer över riksdagsspärren och noteras för 5,1 procent. Därmed blir det allt sannolikare att Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen och att inget av blocken får majoritet. Valet 2010 riskerar därmed att bli en riktig rysare med ett eller annat mandats övervikt till det ena eller det andra blocket.
Det kan ha sitt intresse att jämföra med hur läget mellan blocken var tio månader före valet 2006. Då ledde högeralliansen med 47,7 procent mot 46,9 procent för vänsterregeringen, en marginal som som på några tiondelar när överensstämde med valresultatet (48,2-46,0).
Det bekräftar den många gånger gjorda iakttagelsen, att det inte brukar ske några stora förskjutningar i väljaropinionen under slutskedet av mandatperioden.
Statistiken talar också för oppositionen. Det block som leder i den här SCB-mätningen i november har i tio av elva fall tidigare också vunnit valet. Än mera så om samma trend också bekräftas i motsvarande SCB-mätning i maj/juni, då brukar valrörelsen – trots alla satsade kampanjmiljoner – bara leda till ytterst marginella förändringar. Däremot kan det ha en viss betydelse för röstviljan.
Det finns i den här mätningen nu två tydliga tendenser att lyfta fram i det senaste halvårets utveckling av väljarsympatierna.
Den som sticker ut är moderaternas nedgång med hela 3,7 procent, vilket betyder att partiet är tillbaka på valresultatet 2006 efter att i maj i år har snuddat vid 30-procentsstrecket.
Men 26,2 procent är ändå det bästa resultatet någonsin för moderaterna om det också skulle bli valresultatet 2010.
Motgången nu i opinionen kan förklaras av den rad av missgrepp och den handlingsförlamning som präglat den moderatdominerade regeringen det senaste halvåret. Den folkliga anstormning som i dagarna skett mot regeringens galenskap att tvinga svårt sjuka ut på arbetsmarknaden lär knappast kunna vända några opinionsvindar och göra regeringen populärare.
Fredrik Reinfeldts förhoppning att hans snart avslutade ordförandeskap i EU skulle betyda samma uppsving i opinionen som det gjorde för Görans Persson under första halvåret 2001 har hittills också kommit riktigt på skam.
Det är en nytendens att moderaterna tappar till de andra borgerliga partierna. Kanske sker detta åtminstone delvis som ett resultat av den för de moderata statsråden förödande offentliga kritik som planerade, kommande försämringar av tryggheten för de långtidssjuka som svårt sargat ”det nya arbetarepartiet” moderaterna i medierapporteringen den senaste tiden.
Det betyder förvisso att de utsatta dvärgpartierna kristdemokraterna och centerpartiet hamnar på litet fastare mark, men det ökar inte på något sätt det borgerliga blockets slagkraft. Ingen av dessa två små, borgerliga stödpartier är dock ännu ”utanför skottrisken för 4-procentsspärren”, som statsvetarprofessorn sagt apropå deras knappa 5 procentiga stöd i opinionen.
Det allvarligaste för regeringssidan är att borgerliga sympatisörer flyttar över till det rödgröna blocket.
Det är en process i två steg. Först tappar moderata sympatisörer tilltron till partiet och går till "vet ej"-gruppen. Därifrån sugs de upp av miljöpartiet, landets just nu alertaste parti, som tar väljare från nästan alla håll: centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Miljöpartiet är på väg att etablera sig som landets tredje politiska kraft. För socialdemokraterna är det i stort sett på stället marsch jämfört med maj 2009. Denna tunga och ibland lite svårrörliga koloss tappar lika mycket till pigga miljöpartiet som man vinner från borgerligheten. Kanske räcker det ända fram, men i så fall måste nog partiet spotta upp sig betydligt från julmånaden och fram till maj 2010.
I valspurten brukar däremot socialdemokraterna alltid – undantag ex.vis valspurten 1985 – tappa lite.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Det är inte precis bekymmersfritt att S bara har 22 ,2 proc. i Stockholm (jämfört med 31,3 % i motsvarande undersökning i maj 2006) och bara 27,1 % i Stockholms län. I Malmö är minskningen däremot bara marginell jämfört med 2006 och i Göteborg håller S ställningen och ligger på ungefär samma siffra som i motsvarande undersökning 2006.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home