Den stora gruvstrejken för 40 år sedan - resultatet av mullret från underjorden
(Publicerad i Arbetarbladet 23 december 2009 m fl)
Observerat och värderat:
Mullret från underjorden – om lärdomarna av en gruvstrejk för 40 år sedan
Fyrtio år i december 2009 sedan TV2 i Sveriges Television startade och bara några dagar senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten ut. Var det bara en slump? Somliga ville faktiskt se ett samband; den nya kanalen kallades ju för "den radikala kanalen" i SVT.
Vare hur som helst med den saken men den 9 december 2009 var det 40 år sedan gruvstrejken i Malmfälten i Norrbotten inleddes. 5 000 strejkade under 57 dagar.
Det var en konflikt – formellt olovlig men reellt med ett mycket brett folkligt stöd - som verkligen skakade Sverige. Samförståndets Sverige ruskades om. Samarbete och arbetsfred hade gett löntagarna reallönelyft, miljonprogram av bostäder, ATP och ibland också lett till att drömmen om en egen bil blev verkligheten. Men myntet hade en baksida - ett grymt, hårt arbetstempo. På en banderoll under en demonstration fanns gruvarbetarnas svar: "Vi är inga maskiner". Konflikten handlade med andra ord ytterst om människovärdet, inte primärt lönen. Även om gruvarbetarna också var synnerligen upprörda över det amerikanska UMS-ackordsystemet, inköpt för en miljon kr av en amerikansk konsult.
Uppfattningen att statliga företag som LKAB skulle vara mönsterföretag för de anställda rämnade. UMS var ett nytt ackordssystem, som gjorde att tidsstudiemän svärmade runt arbetarna i gruvan som knott ett svårt myggår. En amerikansk konsult hade sålt sina 31 ledarskapsteser till företaget. Teserna låste LKAB till en hierarkisk beslutsordning, där gruvarbetaren längst ned skulle bryta malm och hålla käften.
Den 57 dagar långa konflikten lyfte fram klassamhället, där djävulen sitter i detaljerna, som att LKAB:s tjänstemän hade gratis julgran och motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna som i gruvorterna drog ihop bolagets vinster. Arbetsmiljöfrågorna kom plötsligt i centrum av debatten, där gruvarbetarna som arbetade i buller och med allt mera besvärande dieselavgaser och damm.
För den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var strejken en chock. Sannolikt än mera så för finansministern och gamla lantarbetaren Gunnar E. Sträng.
Efter några veckor fyllda av ”hemmalagade” konspirationsteorier om att kommunister (rent av finska, påstods det ibland) styrde strejken, samlade Palme - efter strejken slut den 5 februari 1970 – rätt snart ihop sig själv och partiet till ett pärlband av reformer på arbetslivsområdet: ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, lagen om anställningsskydd, Las (än idag flititig debatterad), styrelserepresentationslagen och medbestämmandelagen, MBL. Konflikten i Malmfälten väckte också den fackliga centralorganisationen LO ur sitt slummer. Tonläget på 1971 års LO-kongress var att Sverige måste byggas om i grunden. Det svenska välfärdssamhället var allt annat än färdigbyggt.
Som det sades på ett ABF-seminarium i Stockholm häromveckan så ”finns det ett före och ett efter gruvstrejken. Vi såg att vi kunde tänka själva, att vi inte behövde lyssna på auktoriteter”, som en person med rötter i just Kiruna sade i seminarielokalerna i Stockholm häromveckan.
Mediarapporteringen och gruvstrejkens resultat
Gruvstrejken var också en i hög grad medial företeelse, inte bara i TV2. Därtill spelade även författaren Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms rapportbok "Gruva" en viss roll för att sätta ökat fokus på gruvarbetarnas arbetsmiljöproblem. Och från stormötena i Kiruna rungade ja- och nej-ropen ut över landet och nya, tidigare okända talesmän klev fram i rampljuset: Elof Luspa, Ture Rantatalo och många andra profiler. Om en del frusna stockholmsreportrar påstods det rent av att de uppbar utlandstraktamente för att kompensera kylan och mörkret och för DN hade självaste Olof Lagercrantz , en av tidningens chefredaktörer, skickat ut sig
själv som rapportör. Därtill en omtyckt sådan även bland ”gruvisarna” när han gick ner i gruvgångarna med olika följeslagare som kunde berätta.
För gruvarbetarna själva – utöver ett omfattande arbetsrättsliga lagpaket som såg dagens ljus i 70-talets mitt – resulterade strejken även i att man fick månadslön i stället för ackord. En annan stor vinst var att underjordsarbetarna fick gruvpension från 60 års ålder. Båda dessa ting brukar räknas som de största vinsten, utöver att strejken även bidrog till att påskynda sjuttiotalets nya arbetslagstiftning. En annan effekt var att den avslöjade ett falskt samförstånd som länge legat över svensk arbetsmarknad och visade att klassamhället alltjämt var en realitet. Gruvstrejken var en unik kollektiv viljeyttring i det svenska folkhemmet, utanför och på tvärs med det etablerade regelsystemet.
Arbetarrörelsens långsiktiga försök att möta missnöjet bakom gruvstrejken skapade dock i sin tur en motreaktion från arbetsgivarna. Miljoner från storföretagen pumpades nu in i Timbrohögerns olika opinionsbildande projekt.
Det Sverige vi lever i nu år 2009/2010 är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har på nytt fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot 1969/70 är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av ett växande antal arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
En viktig lärdom av det som hände för 40 år sedan är också att plötsligt en dag kan allt bara bista när man minst anar det. Ett nästan osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men förutsättningen för att så ska kunna ske, är att det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Dessutom måste det finnas en stark och självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som emellertid inte ser ut att finnas i dagens Sverige när 2009 är på väg att övergå i 2010 och med växande stora arbetslöshet på 10-11 procent vinkande runt hörnet.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat och värderat:
Mullret från underjorden – om lärdomarna av en gruvstrejk för 40 år sedan
Fyrtio år i december 2009 sedan TV2 i Sveriges Television startade och bara några dagar senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten ut. Var det bara en slump? Somliga ville faktiskt se ett samband; den nya kanalen kallades ju för "den radikala kanalen" i SVT.
Vare hur som helst med den saken men den 9 december 2009 var det 40 år sedan gruvstrejken i Malmfälten i Norrbotten inleddes. 5 000 strejkade under 57 dagar.
Det var en konflikt – formellt olovlig men reellt med ett mycket brett folkligt stöd - som verkligen skakade Sverige. Samförståndets Sverige ruskades om. Samarbete och arbetsfred hade gett löntagarna reallönelyft, miljonprogram av bostäder, ATP och ibland också lett till att drömmen om en egen bil blev verkligheten. Men myntet hade en baksida - ett grymt, hårt arbetstempo. På en banderoll under en demonstration fanns gruvarbetarnas svar: "Vi är inga maskiner". Konflikten handlade med andra ord ytterst om människovärdet, inte primärt lönen. Även om gruvarbetarna också var synnerligen upprörda över det amerikanska UMS-ackordsystemet, inköpt för en miljon kr av en amerikansk konsult.
Uppfattningen att statliga företag som LKAB skulle vara mönsterföretag för de anställda rämnade. UMS var ett nytt ackordssystem, som gjorde att tidsstudiemän svärmade runt arbetarna i gruvan som knott ett svårt myggår. En amerikansk konsult hade sålt sina 31 ledarskapsteser till företaget. Teserna låste LKAB till en hierarkisk beslutsordning, där gruvarbetaren längst ned skulle bryta malm och hålla käften.
Den 57 dagar långa konflikten lyfte fram klassamhället, där djävulen sitter i detaljerna, som att LKAB:s tjänstemän hade gratis julgran och motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna som i gruvorterna drog ihop bolagets vinster. Arbetsmiljöfrågorna kom plötsligt i centrum av debatten, där gruvarbetarna som arbetade i buller och med allt mera besvärande dieselavgaser och damm.
För den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var strejken en chock. Sannolikt än mera så för finansministern och gamla lantarbetaren Gunnar E. Sträng.
Efter några veckor fyllda av ”hemmalagade” konspirationsteorier om att kommunister (rent av finska, påstods det ibland) styrde strejken, samlade Palme - efter strejken slut den 5 februari 1970 – rätt snart ihop sig själv och partiet till ett pärlband av reformer på arbetslivsområdet: ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, lagen om anställningsskydd, Las (än idag flititig debatterad), styrelserepresentationslagen och medbestämmandelagen, MBL. Konflikten i Malmfälten väckte också den fackliga centralorganisationen LO ur sitt slummer. Tonläget på 1971 års LO-kongress var att Sverige måste byggas om i grunden. Det svenska välfärdssamhället var allt annat än färdigbyggt.
Som det sades på ett ABF-seminarium i Stockholm häromveckan så ”finns det ett före och ett efter gruvstrejken. Vi såg att vi kunde tänka själva, att vi inte behövde lyssna på auktoriteter”, som en person med rötter i just Kiruna sade i seminarielokalerna i Stockholm häromveckan.
Mediarapporteringen och gruvstrejkens resultat
Gruvstrejken var också en i hög grad medial företeelse, inte bara i TV2. Därtill spelade även författaren Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms rapportbok "Gruva" en viss roll för att sätta ökat fokus på gruvarbetarnas arbetsmiljöproblem. Och från stormötena i Kiruna rungade ja- och nej-ropen ut över landet och nya, tidigare okända talesmän klev fram i rampljuset: Elof Luspa, Ture Rantatalo och många andra profiler. Om en del frusna stockholmsreportrar påstods det rent av att de uppbar utlandstraktamente för att kompensera kylan och mörkret och för DN hade självaste Olof Lagercrantz , en av tidningens chefredaktörer, skickat ut sig
själv som rapportör. Därtill en omtyckt sådan även bland ”gruvisarna” när han gick ner i gruvgångarna med olika följeslagare som kunde berätta.
För gruvarbetarna själva – utöver ett omfattande arbetsrättsliga lagpaket som såg dagens ljus i 70-talets mitt – resulterade strejken även i att man fick månadslön i stället för ackord. En annan stor vinst var att underjordsarbetarna fick gruvpension från 60 års ålder. Båda dessa ting brukar räknas som de största vinsten, utöver att strejken även bidrog till att påskynda sjuttiotalets nya arbetslagstiftning. En annan effekt var att den avslöjade ett falskt samförstånd som länge legat över svensk arbetsmarknad och visade att klassamhället alltjämt var en realitet. Gruvstrejken var en unik kollektiv viljeyttring i det svenska folkhemmet, utanför och på tvärs med det etablerade regelsystemet.
Arbetarrörelsens långsiktiga försök att möta missnöjet bakom gruvstrejken skapade dock i sin tur en motreaktion från arbetsgivarna. Miljoner från storföretagen pumpades nu in i Timbrohögerns olika opinionsbildande projekt.
Det Sverige vi lever i nu år 2009/2010 är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har på nytt fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot 1969/70 är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av ett växande antal arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
En viktig lärdom av det som hände för 40 år sedan är också att plötsligt en dag kan allt bara bista när man minst anar det. Ett nästan osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men förutsättningen för att så ska kunna ske, är att det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Dessutom måste det finnas en stark och självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som emellertid inte ser ut att finnas i dagens Sverige när 2009 är på väg att övergå i 2010 och med växande stora arbetslöshet på 10-11 procent vinkande runt hörnet.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 7:35 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home