00-talet är slut - Obama och om "skitår" samt en dröm om bättre
Observerat och värderat om 2009, 00-talet och den nära framtiden:
Vad var 2009 för ett år och 00-talet? På sätt och vis kan hela 00-talet - med den gräslige George Walker Bush i Vitaq huset - och år 2009 året beskrivas med hjälp av den amerikanske presidenten Barack Obama. När han svor presidenteden i januari 2009 stannade världen till för ett ögonblick. Nu fanna - och finns - ändå lite hopp om en något bättre, tryggare och lite rättvisare värld.
Den föregående presidenten, George W Bush, var en krigspresident av värsta cowboytyp och hade regerat världen under ett årtionde som i efterhand framstår som en krigstid. Obamas tillträde gav världens alla USA-kritiker en chans att bejaka den kärlek till USA som varenda människa också har inom sig.
USA var i nästan hundra år det självklart ledande landet när det gäller kultur - jazzen! rocken! filmen! romanen! - och när Obama vann presidentvalet kändes det som om ”det andra Amerika” klev in i Vita Huset.
Visst, förhoppningarna var överdrivna. Mot slutet av samma år, 2009, äntrade den nyvalde presidenten talarstolen i Oslo efter att ha tagit emot Nobels fredspris. Men den som då talade var den amerikanske överbefälhavaren, som nyss sänt tiotusentals nya soldater till Afghanistan. Men på något års sikt kanske han ändå kan bli en "fredspresident", trots allt.
När han strax därpå susade fram på den avstängda motorvägen in till Köpenhamn och Bella Center för att delta i klimattoppmötets slutförhandlingar fanns fortfarande förväntningarna på att han skulle dra fram ett förlösande ess ur ärmen. Men det gjorde inte denne amerikanske president. Han hade faktiskt ingenting att komma med. Inte nu, inte i den frågan. Bakbunden som han var av en senat som ännu inte gett Obama något mandat att förhandla om i 10-talets ödesfråga - klimatet. Kanske får han det till nästa klimatmöte i Mexico om ett år!?
Ändå slutade året - sett genom Obamas gestalt - i ett slags hoppfullhet: Han lyckades baxa ett förslag till reformerad sjukförsäkring genom kongress och senat. Det var ganska urvattnat. Men det kan på sikt markera något helt nytt: att USA till slut kliver in i skaran av välfärdsstater.
På sikt kan det här betyda mycket för inte bara USA:s 47 miljoner som idag saknar sjukvårdsförsäkring utan också för Obamas möjligheter att agera från en lite starkare politisk plattform - i Mellersta östern, på klimatområdet och annat liknande.
*
I Sverige var 2009 ett riktigt "skitår" (arbetsmarknadsminister Littorins eget ord) för den växande skaran arbetslösa, de långtidssjukskrivna och andra i den borgerliga alliansens växande stora "utanförskap". Det ledarskap som lett landet ser i nuläget ut att gå mot ett valnederlag i september 2010. Förhoppningsvis blir det också så.
*
Själv kan jag då inte låta bli att tänka på en politisk klassiker från 1982 som håller än
Olof Palmes replik i partiledardebatten 1982 är utmärkt att tänka på när vi nu lämnar 00-talet och "skitåret" 2009 bakom oss. Palmes replik från 1982 håller bra än.
"Är du socialist,Olof Palme? ", undrade centerledaren och den borgerlige statsministern Thorbjörn Fälldin i den avslutande partiledardebatten inför riksdagsvalet 1982.
I replik efter replik upprepade Fälldin frågan. Till sist gav Olof Palme svar
på tal.
Palmes replik är en politisk klassiker som äger giltighet än i dag. Stycket om de ökade klyftorna och den stigande arbetslösheten under det borgerliga styret 1976-82 är dessutom kusligt aktuellt även 2009. Historien upprepar sig.
"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen
fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu
mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt
marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var
socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets
krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de
privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin
ålderdom, det var det ni höll på med då.
Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad
demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brant, Bruno Kreisky
och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för människovärdet.
Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen,
när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna
mellan människor.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka,
arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser
hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår
sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i
den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli
fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och
lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de
starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.
Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna
demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag
vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga
vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med
jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.
Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna
svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak
socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna fått
erfarenhet av vad den betyder.
Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."
Fotnot: I valet i september 1982 röstade 45,6 procent av svenskarna på Olof
Palme och Socialdemokraterna. Partiet återvann regeringsmakten. De borgerliga förpassades till opposition.
Fälldins försök att skrämma väljarna med "socialistspöket Palme" i den TV-sända partiledardebatten hjälpte föga. Den borgerliga perioden vid makten i Rosenbad var slut och ersattes av en för landet bättre regering och politik. Förhoppningsvis blir det så också i september 2010.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com
Vad var 2009 för ett år och 00-talet? På sätt och vis kan hela 00-talet - med den gräslige George Walker Bush i Vitaq huset - och år 2009 året beskrivas med hjälp av den amerikanske presidenten Barack Obama. När han svor presidenteden i januari 2009 stannade världen till för ett ögonblick. Nu fanna - och finns - ändå lite hopp om en något bättre, tryggare och lite rättvisare värld.
Den föregående presidenten, George W Bush, var en krigspresident av värsta cowboytyp och hade regerat världen under ett årtionde som i efterhand framstår som en krigstid. Obamas tillträde gav världens alla USA-kritiker en chans att bejaka den kärlek till USA som varenda människa också har inom sig.
USA var i nästan hundra år det självklart ledande landet när det gäller kultur - jazzen! rocken! filmen! romanen! - och när Obama vann presidentvalet kändes det som om ”det andra Amerika” klev in i Vita Huset.
Visst, förhoppningarna var överdrivna. Mot slutet av samma år, 2009, äntrade den nyvalde presidenten talarstolen i Oslo efter att ha tagit emot Nobels fredspris. Men den som då talade var den amerikanske överbefälhavaren, som nyss sänt tiotusentals nya soldater till Afghanistan. Men på något års sikt kanske han ändå kan bli en "fredspresident", trots allt.
När han strax därpå susade fram på den avstängda motorvägen in till Köpenhamn och Bella Center för att delta i klimattoppmötets slutförhandlingar fanns fortfarande förväntningarna på att han skulle dra fram ett förlösande ess ur ärmen. Men det gjorde inte denne amerikanske president. Han hade faktiskt ingenting att komma med. Inte nu, inte i den frågan. Bakbunden som han var av en senat som ännu inte gett Obama något mandat att förhandla om i 10-talets ödesfråga - klimatet. Kanske får han det till nästa klimatmöte i Mexico om ett år!?
Ändå slutade året - sett genom Obamas gestalt - i ett slags hoppfullhet: Han lyckades baxa ett förslag till reformerad sjukförsäkring genom kongress och senat. Det var ganska urvattnat. Men det kan på sikt markera något helt nytt: att USA till slut kliver in i skaran av välfärdsstater.
På sikt kan det här betyda mycket för inte bara USA:s 47 miljoner som idag saknar sjukvårdsförsäkring utan också för Obamas möjligheter att agera från en lite starkare politisk plattform - i Mellersta östern, på klimatområdet och annat liknande.
*
I Sverige var 2009 ett riktigt "skitår" (arbetsmarknadsminister Littorins eget ord) för den växande skaran arbetslösa, de långtidssjukskrivna och andra i den borgerliga alliansens växande stora "utanförskap". Det ledarskap som lett landet ser i nuläget ut att gå mot ett valnederlag i september 2010. Förhoppningsvis blir det också så.
*
Själv kan jag då inte låta bli att tänka på en politisk klassiker från 1982 som håller än
Olof Palmes replik i partiledardebatten 1982 är utmärkt att tänka på när vi nu lämnar 00-talet och "skitåret" 2009 bakom oss. Palmes replik från 1982 håller bra än.
"Är du socialist,Olof Palme? ", undrade centerledaren och den borgerlige statsministern Thorbjörn Fälldin i den avslutande partiledardebatten inför riksdagsvalet 1982.
I replik efter replik upprepade Fälldin frågan. Till sist gav Olof Palme svar
på tal.
Palmes replik är en politisk klassiker som äger giltighet än i dag. Stycket om de ökade klyftorna och den stigande arbetslösheten under det borgerliga styret 1976-82 är dessutom kusligt aktuellt även 2009. Historien upprepar sig.
"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen
fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu
mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt
marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var
socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets
krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de
privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin
ålderdom, det var det ni höll på med då.
Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad
demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brant, Bruno Kreisky
och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för människovärdet.
Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen,
när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna
mellan människor.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka,
arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser
hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår
sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i
den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli
fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och
lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de
starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.
Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna
demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag
vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga
vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med
jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.
Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna
svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak
socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna fått
erfarenhet av vad den betyder.
Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."
Fotnot: I valet i september 1982 röstade 45,6 procent av svenskarna på Olof
Palme och Socialdemokraterna. Partiet återvann regeringsmakten. De borgerliga förpassades till opposition.
Fälldins försök att skrämma väljarna med "socialistspöket Palme" i den TV-sända partiledardebatten hjälpte föga. Den borgerliga perioden vid makten i Rosenbad var slut och ersattes av en för landet bättre regering och politik. Förhoppningsvis blir det så också i september 2010.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 6:10 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home