Ted Kennedy, Obama och drömmen om en allmän sjukvårdsförsäkring

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 10 september 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Epoken Kennedy är över i amerikansk politik - men drömmen om en allmän sjukvårdsförsäkring lever ännu

Epoken Kennedy är över. Edward ”Ted” Kennedy visste att slutet var oundvikligt, men kampen för sin hjärtefråga - en riktig sjukvårdsförsäkring för alla - drev han ändå in på dödsbädden den 26 augusti 2009. Därmed har en av den amerikanska senatens verkliga tungviktare och mest respekterade politikern - också över blockgränsen - gått ur tiden. Tyvärr hann han aldrig få uppleva förverkligandet av sitt drömprojekt - en generell sjukvårdsförsäkring för alla, också de 47 miljoner amerikaner som idag står utan en sådan i världens på pappret rikaste nation.

Han försökte övertyga Massachusetts guvernör, demokraten Deval Patrick att snabbt hitta en ersättare på hans plats i senaten. Om den står tom den närmaste tiden försämras Barack Obamas chanser att få stöd för den efterlängtade och nödvändiga sjukvårdsreformen. Demokraterna behöver nämligen sina 60 mandat - inte som nu 59 - i senaten för att driva igenom reformen utan bromsande taktik (filibusterlångpratande m m) från de republikanska motståndarnas sida. När så även veteransenatorn Byrd är dålig så finns risken att demokraternas majoritet kan sjunka ner till 58 av senatens 100 platser. Så Ted Kennedys ambition att snabbt få en ersättare till sig själv precis innan han dog är synnerligen förståelig med tanke på den vikt han fäste vid Obamas löfte om en sjukvårdsförsäkring för alla amerikaner.

Just intresset för sjukvård och en bra sjukvårdsförsäkring förde Ted Kennedy till Sverige redan år 1971 och han studerade akutvården på Karolinska sjukhuset i Solna. Han höll en presskonferens i Sverigehuset vid Kungsträdgården i Stockholm och man imponerades av den pojkaktiga Kennedycharmen, hans starka personlighet och den auktoritet han utstrålade, berättar de journalistveteraner som var med då.

Ted Kennedy var den yngste av de från barnsben för politiken fostrade Kennedybröderna. Han var den med sämst förutsättningar och hans liv och karriär har kantats av motgångar, skandaler och tragedier. Men han reste sig ur dessa och blev med tiden en mycket respekterad och skicklig senator med stor förmåga att förhandla fram olika politiska uppgörelser i den amerikanska senaten på Capital Hill.

Ted stod i skuggan av bröderna John F och Robert. Den förstnämnde blev ung president 1961 och mördades i november 1963. Skotten i Dallas var ett sådant där ögonblick man aldrig glömmer.

Fem år senare mördades presidentkandidaten Robert (den kanske skickligaste politikern av bröderna), just när han vunnit primärvalet i Kalifornien och var i färd med att upprepa broderns bravad att bli USA:s president.

Ted blev visserligen tidigt demokratisk senator, men med bröderna kunde han inte mäta sig på den tiden. Skandalen när han dömdes för smitning efter dödsolyckan på ön Chappaquiddick 1969 tog honom hårt, men han kom tillbaka.

Det gjorde han även efter förlusten mot sittande presidenten Jimmy Carter i valet 1980. Det blev 46 år i senaten på Capitol Hill och han kommer att ihågkommas som en av dem som haft mest inflytande på amerikansk politik i modern tid. Så hans politiska eftermäle blir gott, mycket gott.

Trots att han tillhörde den förmögna eliten har han kämpat för landets fattiga och utsatta människor. Han har slagits för de svartas sak, för HBT-personers rättigheter och framför allt för en sjukförsäkring för alla.

Han har fått över 300 lagförslag godkända i senaten. Tidskriften Time skrev att han har ”påverkat varenda mans, kvinnas och barns liv i det här landet”. Han var dessutom en kompromissinriktad politiker, som ofta byggde broar till republikanska senatorer för att få breda majoriteter. Också konservativa republikaner i senaten hyste stor respekt för Ted Kennedys förmåga och förhandlingsstyrka i senaten.

Men tyvärr - för USA:s 47 miljoner utan sjukvårdsförsäkring - fick Ted Kennedy aldrig uppleva hur det minst sagt i välfärdsanordningar mycket ofullgångna USA fick sin lika efterlängtade som nödvändiga, allmänna sjukförsäkring. Han försökte tillsammans med paret Clinton i början av 90-talet, men misslyckades.

Barack Obama stöter nu på patrull och motståndet är kraftfullt från den privata försäkringsbranschens och läkemedelsbolagens alla lobbyister och förändringsobenägna politiker. Tidsplanen har redan spruckit. Tonläget har dessutom skruvats upp bortom all sans och förnuft. Obama har anklagats av republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin för att vilja inrätta statliga ”dödskommittéer”, andra i samma läger har anklagat Obama, Ted Kennedy och andra för att vilja införa sovjetkommunism.

Det har i ren skräckpropaganda dragits paralleller både till Nazityskland och Sovjetunionen. Republikanerna gör vad de kan för att - om möjligt - göra sjukvårdsreformen till Obamas Waterloo.

Ändå är det ett ytterst modest förslag Obama vill genomföra. Det nuvarande systemet ska finnas kvar och kompletteras med en alternativ statlig sjukkassa för de 47 miljoner som i dag står utan skydd.

Det ska finansieras med en skattehöjning för familjer med inkomster på en miljon dollar eller mer. Företag som inte erbjuder anställda en sjukförsäkring får också en högre skatt. Detta beskrivs i kraftigt överdrivna ordalag av motståndarna som en smygsocialisering.

Den amerikanska sjukvården är ineffektiv och dyr. dubbelt så dyr som t ex den svenska. USA lägger nästan en femtedel av landets BNP på vården, men kvaliteten är bara till för vissa. Dessa får i gengäld en kraftig "överkonsumtion" av vård medan 47miljoner amerikaner blir helt utan. Patienten står inte i centrum utan det gör pengarna, och de patienter som anses ha råd att betala.

Den privata sjukvårdsindustrin är mäktig, med försäkringsbolag och läkemedelstillverkare som ivriga uppbackare. De har egna, snöda intressen och vinster att bevaka det lika orättvisa som överdyra systemet idag. och gör därmed allt för att nu försöka skjuta Obamas (och Ted Kennedys) allmänna sjukvårdsreform i sank.

Ted Kennedy levde - på övertid det sista året med en svår hjärntumör - för att förverkliga drömmen om en sjukförsäkring för alla. Något som är en självklarhet i alla industrialiserade länder – utom USA. Det är bara att hoppas att Barack Obama till slut har framgång med att göra Ted Kennedys och många andra amerikaners dröm till verklig. Men ska det lyckas, så måste reformen sannolikt drivas igenom inom ett halvår eller något mer. Annars är det nog troligen kört - också denna gång.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Moderatstämman, Reinfeldt och hans "Erlanderdröm"

(Införd i bl a Arbetarbladet 4 september m fl)

Observerat och värderat:
Till dem som har ska vara givet ännu mer - Reinfeldts icke-Erlanderlinje

Sedan moderaterna och deras borgerliga undersåtar kom till makten har de blå sänkt skatterna för dem som tjänar mest. De har slopat förmögenhetsskatten, så att de med mycket pengar i plånboken i snitt får 2 000 kronor mer i plånboken varje månad. De har gjort om fastighetsskatten, till en fastighetsavgift, som missgynnar dem som bor i skogslän som Norrbotten, Jämtland, Dalarna, Värmland etc. De som tjänar på det är de som har jättevillor i storstadsområdena - i starka m-fästen som Danderyd, Täby och Askim m fl. När blev det rimligt och rättvist att slott och koja ska beskattas lika?

Lägg så till detta att regeringen - som ogillar allt vad statligt ägande heter - exempelvis sålde ut det synnerligen lönsamma statliga bolaget Vin och Sprit - en ren förlustaffär, eftersom bolaget drog in oerhört mycket pengar till staten, som sedan användes till välfärd med mera. Detta och andra liknande utförsäljningar gör att det nu kommer in mindre pengar i statskassan, och därmed finns det mindre pengar i statskassan att fördela.

Samtidigt är utvecklingen sådan att allt fler blir arbetslösa (100 000 fler, och många av dessa kommer aldrig tillbaka i jobb igen), och en hel del av dessa har gått ur facket och a-kassan därför att de inte har råd att vara kvar som medlemmar. Det beror på att regeringen drog in det statliga bidraget till a-kassan, så att kassorna tvingades höja avgiften. När fler blir arbetslösa, och färre får a-kassa, ökar antalet som går på socialbidrag. Genom det belastas kommunernas ekonomi extra mycket.

Den här allt större klyftan och uppdelningen mellan nyttiga och onyttiga medborgare var ett fullständigt groteskt synsätt i Tage Erlanders värld och hans idé om det starka samhället. Detta apropå att Reinfeldt nu vill bli en ny "Erlander"...(jfr m-stämman och m-ledaren Reinfeldts tal där i Västerås nyligen).

Erlanders vision var - vilket den som kan sin politiska historia vet - den motsatta i jämförelse med Reinfeldts "smarta" steg-för-steg systemskiftespolitik. Erlanders - liksom ännu socialdem. på 80-talet, nu är det mera tveksamt - byggde på att människor i samverkan och solidaritet skapar ett samhälle, vars insatser så långt som möjligt anpassas efter individernas särskilda förutsättningar och intressen för att därmed vidga de enskilda människornas valfrihet, som det hette i den klassiska skriften av honom "Valfrihetens samhälle" från socialdemokratins storhetstid 1962.

Det är något helt annat än Reinfeldts visioner, där plånbokens tjocklek avgör vilken valfrihet - och livschanser - individen har. I praktiken.

Den socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss - tyvärr sannolikt rätt obekant även för många unga inom s idag - brukade alltid säga när de politiska värdeladdade honnörsorden korsade luften från alla håll, att man måste alltid fråga:"Frihet för vem?" och "Valfrihet för vem?". Och därmed bringa något lite mera reda i begreppen och den politiska retoriken.

I det innehållslösa, inte sällan sövande politiska snömos som Fredrik Reinfeldt ägnar sig åt finns inga ambitioner att klargöra någonting utan är bara ett försök att lägga ut nya dimridåer. Samtidigt som han drömmer om att bli en ny statsman i Erlanders klass. Men det lär han nog aldrig bli.

Men hans försök att etablera sig ännu mera på det politiska mittfältet för att försöka dra till sig socialdemokratiska sympatisörer är dock inte helt riskfritt. Det kan bli svårt att hålla ihop alla trådarna till m-partiets traditionella konservativa stödtrupper och en och annan har redan på m-stämman och i media flöjtat om detta.

Reinfeldts försvar för arbetsrätten (LAS och annat) är inte precis oomtvistat inom partiet. Går inte den oblyga flirten med s väljarbas hem utan han, i likhet med Bildt och Fälldin, nödgas flytta ut ur Rosenbad redan efter en valperiod (men då måste oppositionen bli vassare!) kommer kritiken mot honom att återkomma med ny tyngd. Tills vidare - med goda personliga opinionssiffror i ryggen - seglar han dock på en framgångsvåg och har, så här långt, det mesta under kontroll.

Sedan kan man naturligtvis fråga vad de tre andra partiledarna i högeralliansen dvärgpartier tycker och tänker när de blir betraktade av Reinfeldt som någon sorts marginaliserade "andens lättmatroser" (Gunnar Sträng-epitet om lättviktiga motståndare) på den moderatstyrda regeringsskutan? Eller sitter de still i båten för att därmed intala sig själva att detta ökar deras chanser att fortsätta vid maktens grytor ytterligare en mandatperiod?

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Besöksnäringen - en bransch med potential att växa

Observerat och värderat:
Besöksnäringen - en bransch med stor potential att växa

När man reser runt i Europa - Sverige, Finland, Tyskland, Österrike etc - så påminns man om hur stort och mångkulturellt vårt EU-Europa ändå är.

Danska Köpenhamn med alla sina cyklister som bara sällan bär cykelhjälm, tyska autobahnrastplatser och toaletter som är snygga, välordnade och nästa operationssalssterila, mängder av vindsnurror som finns över allt och ständigt blir allt fler, frodiga österrikiska alpdalar med rikt blomsterliv och välpreparerade gångstråk från dalarnas botten och ett par tusen meter upp till glaciärsnötäckets kanter. Men också stora stråk av ödeland och extrem glesbygd, särskilt så i vår norra och inlandsdelar av det svenska, liksom finska, landskapet. Och många, många mil blir det i bilen i sällskap med ljudböcker och bilradion.

Men också kontinental-europeiska turister från Holland, Tyskland, Frankrike, Österrike etc som gärna söker sig till vår orörda natur, välvårdade (oftast) naturreservat och resursrika natur och goda fiskevatten. Dock - det gäller såväl Sverige som andra nordiska länder som Finland etc - kunde marknadsföringen av denna viktiga tillgång och växande näring (besöksnäringen) bara bättre och vassare utförd i förhållande till våra potentiellt intresserade grannar på kontinenten.

Besöksnäringarna/turismen är dock, trots att marknadsföringen kunde vara bättre, en växande "basindustri" i såväl glesbygden som i våra storstäder och dess närområden, exempelvis skärgården. Det gäller i Sverige, liksom i andra nordiska länder som Finland etc. År 2008 innebar den ökade turistströmmen till Sverige att det tillkom
10 000 jobb inom besöksnäringarna. Mycket tyder på att den trenden - trots konjunkturnedgången och krisen - i stort sett håller i sig också under 2009.

Branschen omsatte i Sverige 244 miljarder kronor år 2008 och sysselsatte 160 000 heltider. Potentialen i denna "resurs" med kulturhistoriskt vackra och moderna städer, våra unika naturvärden, goda jakt- och fiskevatten, välskötta naturreservat etc, och därmed betydande jobbskapande näringsverksamhet är med stor sannolikhet långt större än vad vi hittills förmått tillvara ta. En fördubbling av denna närings andel av vår samlade BNP som sysselsättningsmässigt borde vara ett fullt möjligt mål att uppnå inom tio år. Det tror jag är fullt möjligt för Sverige - liksom för den delen Finland m fl - med våra rätt unika besöksnäringsmiljöer. Den potentialen finns med tanke på våra stora natur- och kulturvärden etc som finns i landet. Det är dock uppenbart att staten måste ta ansvar för att ge branschen en tydligare stadga och utvecklingsmöjligheter.

Branschen ensam förmår inte detta utan statlig stöttning. Såväl vad gäller marknadsföring som - i än högre grad - vad gäller tillgången till goda vägar, järnvägsnät och flygservice.

Bara i partnerskap mellan branschen - besöksnäringen - och staten förmår vi ”förädla” de unika värden och tillgångar som finns i olika regioner, samt att vi investerar och bygger bort de brister och svagheter som ännu på sina håll finns i vår transportinfrastruktur, våra elektroniska motorvägar (bredbandsnät) etc. Och att vi därtill kompetensutbildar fler nyckelpersoner i branschen och vässar vår förmåga att marknadsföra oss på de stora kontinentala marknaderna för möjliga besökare av olika kategorier.

Glasriket i Småland - liksom motsvarande finska i deras glasrike runt Tammerfors – Kosta/Boda, Orrefors med sin unika samling av konstglas – kan behöva stöd (några blygsamma få miljoner kr) för att de glaskonstsamlingar som finns och att de blir så tillgängliga att fler besökare får kunskap om dem. Allt medan åter andra tillgångar inom besöksnäringarna säljer sig mer eller mindre själva, när de väl blivit etablerade på en unikt marknadsstark toppnivå, som exempelvis fallet är med Jukkasjärvi ishotell i Norrbotten. (Eller för den delen Jultomtelandet i Rovaniemi.)

Ett aktivt arbete för att få till stånd en världsarvklassning (hos Unesco) av exempelvis Stockholms unika skärgård och andra unika men idag icke världsarvklassade miljöer i vårt land borde kunna vara en av flera metoder för att öka attraktionskraften i våra tillgångar i detta sammanhang. Detta i kombination med ”gröna jobb”-satsningar på allt från avancerad fiskodling - också vattenkraftdammar och fjällsjöar etc - i till produktion av miljödiesel från odlade alger.

Helt klart behöver staten här också, via höjda statsbidrag och andra åtgärder för bredbandsnätutbyggnad, nu gradera upp sitt ansvarstagande här och satsa mer, mycket mer på ett fullgott fiberoptiskt nät i hela landet. Redan nu är det så att 80 procent av alla bokningar i besöksnäringarna sker numera via webben, så en bättre Internetinfrastruktur i kombination med smarta, webbaserade marknadsföringsåtgärder borde verksamt kunna bidra till en snabbare tillväxt och ökning av antalet sysselsatta inom denna sektor. Webbsidan Visit Sweden - liksom ex.vis motsvarande finska dito etc - finns men behöver kompletteras med flera samlade regionala lösningar och vidarelänkar av olika slag. Bra fungerande kommunikationer är också av stor betydelse för besöksnäringens och turismens tillväxtmöjligheter. En redan stor basnäring har potential att växa och blir en ännu större sysselsättare och tillväxtmotor – bara vi rustar upp och bygger bort flaskhalsar i transportnätet, använder webben bättre i marknadsföringen och vågar lite mer.

En annan viktig sak faktor för värdkommunerna för besöksnäringarna är att de måste få ett bättre ekonomiskt utbyte för att de ställer upp med olika slag av samhällsservice. Därför bör det övervägas om det inte – med tanke på de många säsongsanställningarna i branschen – vore rimligt att pröva tanken att kunna folkbokföra (skatteskriva) sig tillfälligt ett kvartal eller halvår i taget i den kommun där man faktiskt råkar arbeta som kock eller annat likande. (Många ungdomar jobbar ett halvår på en vinterturistort och andra halvåret på en sommarturistort.) Ett system med mantalsskrivning exempelvis kvartalsvis skulle ge kommuner med stor andel turister och runtflyttande säsongsarbetare inom besöksnäringarna ett bättre kommunalekonomiskt resultat i höjd skattekraft etc för de mersatsningar som de nu gör i olika slag av utbyggd samhällsservice som de nu svarar för ”turistkommunerna”. Om ett sådant system genomförs – vilket sannolikt kan behöva utredas närmare - får det dock inte leda till att den administrativa bördan på de enskilda företagen i besöksnäringen ökar.

En annan sak är sedan att aldrig så ambitiösa planer för besöksnäringen möts av verklighetens hinder om - som nu är fallet - uppåt en tredjedel av alla bensinmackar/tankställen läggs ner i glesbygden och det börjar bli orimligt långt mellan tillfällena då man kan tanka en bil med etanol, diesel eller blyfri bensin.

Eller när man inte ens varje vardagsmorgon kan ta ett morgonflyg från gruvstaden Kiruna till länshuvudstaden Luleå vid norrbottniska kusten. Det är långt ifrån optimalt när det fungerar så. Betänk då också att gruvföretaget LKAB:s huvudkontor råkar ligga just i Luleå.

Goda kommunikationer är en avgörande förutsättning också för en turistmagnet som Gotland att överleva och växa åren fram över.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Maffian, dioxinet och mozzarellan - vad krävs för att göra slut på skandalerna?

(Publicerad i bl a Vasabladet 23 augusti 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Italienska maffian, dioxinet och mozzarellan - vad krävs för att få ett slut på alla miljöskandalerna och svartaffärerna?

Den bästa mozzarellan i Italien sägs komma från Kampanien i Neapel-trakten i södra Italien.Också min dotter, för närvarande verksam och bosatt i Italien, säger det. Men kan man äta den? Allt fler blir allt mera tveksamma med tanke på att dioxinhalten i osten numera är så hög att exporten hotas. För att förstå varför det blivit så kan det vara välinvesterade timmar att läsa "Gomorra" av Roberto Saviano. Eller för den delen att se filmen - en riktigt bra rulle - som är baserad på Savianos utmärkta bok. I både film och bok avslöjas nämligen varför dioxinet hamnat i mozzarellan genom en väldokumenterad skildring av den napolitanska gangsternätverket Camorran. Beskrivs den ljusskygga hyperkapitalismen och Camorrans råbrutala människosyn, full av uppblåst maskulinitet baserad på heder, våld, konkurrens, droger och gifthantering. Särskilt vidrig är dumpningen av giftigt avfall i Kampanien. I praktiken förgiftar Camorran sitt eget territorium. Och förstör inte minst för bönderna som lever på bl a den berömda mozzarellaosten.

Allt medan vi ännu - men hur länge till? - sätter i oss italienskt rödvin (från italienska "klacken"), lufttorkad parmaskinka och mozzarella, dokumenterar Saviano den vardag han levde i till ett högt pris. I dag lever han i exil under ständigt dödshot från Camorrans torpeder. En annan som också utmanat Camorran är den hotad journalist är Rosaria Cappacchione. Hon skriver om Camorran för Il Mattino i Caserta, strax norr om Neapel, sedan 1980-talets mitt. Hennes bok heter "The Gold of the Camorra". Esmerelda Calabria, Andrea D.Ambrosio, Peppe Ruggiero och Raffaele de Guidice visar hur grymt hård tillvaron är i södra Kampanien i en annan film som är tillgänglig på Youtube.

Men att bekämpa de olika maffianätverken i Italien - som landet fungerar och styrs - både juridiskt och politiskt komplicerat. Silvio Berlusconi - premiärministern och hans ministär - är heller inte överdrivet intresserad att gå fram alltför hårt mot dessa maffianätverk. Italiens fyra maffiagrupper - Cosa Nostra på Sicilien, Sacra Corona Unita i Puglia, Camorran i Neapel och Ndrangheta i Kalabrien (sannolikt rikast och starkast just nu) - har sina bläckfiskarmar djupt instuckna inom i stort sett alla ekonomiska sektorer i Italiens på många sätt försumpade ekonomi. Dessa gruppes kärnverksamet är dock narkotikahandel, utpressning, prostitution, och smuggelgods. Men därutöver tjänar man också stora pengar på allehanda livsmedelsfusk, illegal sophantering, dumpning av farligt avfall och olagligt fiske. Mycket av detta - sop- och avfallshantering av gifter etc - sker genom att dessa maffiagrupper tillskansar sig olika offentliga upphandlingskontrakt i Neapel och andra italienska städer och småkommuner.

Sammantaget omsätter dessa maffianätverk enorma belopp. Enligt en affärsgrupp som heter Confesercenti har den organiserade brottsligheten i Italien en årlig omsättning på motsvarande 817 miljarder kronor, kanske ännu lite mer. Genom EU:s fria marknad - med fria kapitalrörelser - kan sedan dessa svarta pengar tvättas vita, och därmed i sin tur slussas vidare till nya sektorer av den intalienska ekonomin. På det sättet legaliseras stora delar av den organiserade brottslighetens affärsverksamhet.

Efter olika initiativ i bl a EU-parlamentet - redan år 1998 av den italienska EU-parlamentarikern Roberta Angelilli i en fråga till EU-kommissionen och senare av andra - har EU-lagstiftningen gradvis skärpts och nya avfallsdirektiv har antagits av EU-parlament och ministeråd inom EU. Ändå kommer nya larm om eländet med gifthanteringen och sopbergen i Kampanien och på andra håll i Italien. Olika försök att anta resolutioner i EU-parlamentet mot miljökatastroferna i Italien har inte sällan stoppats av olika italienska regeringar; Berlusconis och andras regeringar. EU-kommissionen har även fått sina fiskar varma för mjäkighet och slapphet i frågan. Men just nu pågår en process om detta sedan frågan anmälts till EG-domstolen.

Som ett led i en visserligen otillräcklig men dock "Green operation" för att rensa upp i brottsligheten kring avfallshanteringen anhölls i början av juni år 2009 ett antal lokala politiker och tjänstemän i Neapelområdet. Anti-maffiapolisen gör - med stöd av Europol - återkommande tillslag och många gangsterbossar sitter därför just nu bakom lås och bom. Men verksamheten dör inte. Nyhetssajten adnkronos.com rapporterar att i Neapel-regionen tar bossarnas fruar och systrar över i det maktvakuum som uppstår när männen lagförs och fängslas.

Då och då ställs - inte utan fog - frågan inte en konsumentbojkott av italienska varor skulle kunna vara en effektiv metod att sätta ännu större press på den italienska regeringen och dess juridiska system att ytterligare skärpa kampen mot denna miljardindustri i den råbrutala skumraskbranschen. Hotas exporten av italiensk mozzarella, parmaskinka och rödvinet så kanske trycket ökar på de italienska beslutsfattarna att trappa upp åtgärderna mot denna 800 miljarders-industri i den italienska svarta och råbarkade ganstervärlden!? Uteslutet är det inte.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/ ,

Om basindustrin och exemplet Kiruna

(Publicerad i bl a NSD 16/7, Vasabladet 13/7 och Arbetarbladet 14/9 och 15/10-09)

Observerat och värderat:---------------------
Basindustriernas roll och staden som flyttar sitt centrum - ett världsunikt projekt

Sverige är den ledande gruvnationen inom EU. Gruvnäringen i Norrbottens och Västerbottens län svarar för 94 % av järnmalmen, hälften av silvret och en tredjedel av vad som utvinns av guld, koppar och zink. Flera nya gruvor är på väg att öppnas och nya, lovande fyndigheter upptäcks i Norrlands inland. Gruvnäringens framtidsutsikter - med växande efterfrågan på olika mineraler - bedöms därför vara mycket goda. Och nya gruvor kommer till såväl i svenska Västerbottens inland som i Pajala-trakten i norrbottniska Tornedalen. Gruvprojekten i glesbygdskommuner som Storuman, Pajala m fl innebär ett lyft men förutsätter att det investeras i en fungerande infrastruktur (vägar, järnvägar, elektricitet, vatten, avlopp m m), liksom bostäder för dem som ska jobba i gruvorna.

Därutöver finns behovet för inte minst näringslivet godsfrakter av en ny kustjärnväg vidare från Umeå via Skellefteå, Piteå, Luleå och Kalix/Haparanda. Denna Norrbotniabanan är den enskilt viktigaste frågan i norra Sverige. Trafikverken (Vägverket och Banverket) håller på att finputsa sina förslag till den nationella infastrukturplanen innan regeringen slutgiltigt fastställer planen för investeringsperioden 2010-2021. Återstår att se den strategiskt viktiga Norrbotniabanan finns med då i infrastrukturhållaren Banverkets underlag.

Visst är konjunkturnedgången just nu ett bekymmer för bl a gruvnäringen. Men ansvariga beslutsfattare på olika nivåer upplever inte att nedgången äventyrar gruvprojektet i Pajala m fl glesbygdsorter. "Råvaror kommer alltid att behövas. Världen behöver alltid stål, malm och mineraler", konstater man.

För att kunna fortsätta och bryta järnmalm i den lappländska gruvstaden Kiruna (med 23 000 inv.) i norra Sverige måste dock delar av staden flyttas. Det har varit klart sedan några år tillbaka. Annars kommer man inte åt den rekordrika järnmalmskroppen under Kiruna stad. Redan den 7 september är det dags för första spadtaget för den nya järnvägssträckningen i Kiruna. Det handlar om en mångmiljardsatsning, även om det inte är fråga om en byggande av särskilt lång järnvägssträcka.

Om några år - 2013 - inleds sedan jätteprojektet med att flytta delar av stadskärnan. Det nya Kiruna centrum planeras till omgivningarna vid berget Luossavaara som ligger i utkanten av dagens Kiruna centrum. Vissa av husen som ska flyttas tas isär och flyttas bit för bit, andra åter flytas hela som de är på stora trailers.

Det är ett unikt stort och komplicerat projekt med många viljor som ska jämkas samman. Genomförandet sker i etapper, område för område. Vissa byggnader kommer att tas isär, transporteras och sedan byggas upp igen på den nya platsen. Andra åter flyttas hela. Det riktigt svåra är flytten av det mäktiga stadshuset med dess orginella klocktorn från 1963. Eftersom det är byggnadsminnesförklarat får det heller inte rivas utan måste flyttas, antingen i ett enda stycke eller uppdelat i fyra stycken.

Stadshusflytten måste ske i god tid före 2023 då järnmalmsbrytningen är framme vid stadshuset. Och tänk så många boggiepar på trailers det krävs för att genomföra den flytten - uppdelad eller i ett stycke - av en huskropp som är femtio gånger femtio meter!

Men långt innan dess ska det unika bolagshotellet, de byggnadsminnesförklarade arbetarebostäderna Bläckhornshusen och andra unika trähus som järnvägsbostäderna med mera från tidigt 1900-tal att flyttas på trailers. Ett arbete som påbörjas i en första etapp år 2013.

Däremot så kommer man vid stadsflytten inte att kopiera 1960- och 70-talsbebyggelse med Domusvaruhus och annat utan i dessa fall bygga upp nytt som uppfyller 2000-talets krav på en god och funktionell stadsmiljö. Dessa 60-talsbyggnader har inte alls samma kulturhistoriska värde som Bläckhornshusen, kyrkan eller stadshuset.

Totalt handlar det om cirka 15 procent av bebyggelsen som kommer att flyttas eller, i vissa fall, ersättas av nya byggnader. Flytten av Kiruna kyrka - förklarad som Sveriges vackraste byggnad - är ett annat jätteprojekt av stadshus-dimensioner. Det blir i etapp tre och måste ske i god tid före 2033 då malmbrytningen nått fram till kyrkan och dess omgivningar. Hur den flytten kommer att göras mera exakt är ännu långt ifrån klar.

Totalt handlar hela stadsomvandlingen av Kiruna stadskärna om miljardkostnader men ingen vet ännu exakt. Enligt gruvlagen är det rekordlönsamma, statliga gruvföretaget LKAB som ska stå för kostnaderna för flytten. Men många, inte helt enkla förhandlingar återstår innan allt praktiskt kring det ekonomiska är löst.

Återskapandet av "nya Kiruna" centrum och stadskärna ska också så långt möjligt göras enligt samma grundtanke som LKAB:s disponent Hjalmar Lundboms direktiv när staden planerades och byggdes i början av 1900-talet. Alltså en god stadsmiljö med varierande arkitektur samt hänsynstagande till klimatologiska faktorer undvikande av att skapa "onödiga blåshål". Dessutom så förlagt att snittemperaturen blir gynnsammare än i näraliggande omgivningar. Ty något "kallhål" ska framtidens Kiruna inte vara, lika lite som fallet är med nuvarande stadskärnan.

Också detta tror man sig - efter närmare studier - kunna uppnå just i omgivningarna nedanför berget Luossavaara, idag en slalompist och utkikspunkt för sommarmånadernas midnattsol. Det talas t o m om en inglasning för att ordna året runt-skidåkning som en del i stadsomvandlingen. Intressenter finns! Men om det verkligen blir av utan modifieringar återstår att se. Själva hotellbygget som också ska finnas där är - efter en kortare paus - nu åter igång på Luossavaara.

Detta världsunika projekt i stadsomvandling lockar mångder av utländska stadsplanerare och flyttransportörer som mer än gärna erbjuder sina tjänster och vill vara med på ett hörn i detta verklighetsbaserade projekt, fjärran från universitetens laboratorier och logistikcentra. Politiker och tjänstemän får många samtal från hugade stadsplanerare och transportörfirmor från Nederländerna, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien m fl länder. Och det är inte svårt att förstå.

Nu är det "the real thing" och inget skalenligt modellbyggande som ska sättas i verket, så inte att undra på att många gärna vill vara med på ett sådant världsunikt projekt i norra Sveriges gruvmetropol Kiruna.

Och redan om ett par, tre år är man igång med den första av flera etapper i den stora flytten av Kiruna stads centrumkärna med kringliggande träbebyggelse och unika kulturhistoria.

Men än är inte frågan löst om hur finansieringen av denna mångmiljardinvestering för den jättelika stadsflytten i gruvstaden Kiruna löst mellan statliga gruvföretaget LKAB, Kiruna kommun och staten. Rimligen måste den dock komma till i någorlunda närtid.

När det blir klart och projektet börjar rulla på allvar så kommer det dock att bli en rejäl injektion i den lokala och regionala ekonomin i norra Sverige. Precis som fallet är - i mindre skala - med de nya gruvprojekt som nu är på väg att förverkligas, liksom när oklarheterna kring järnvägsprojektet Norrbotniabanan kan rätas ut.

Reser man - som jag nu har gjort i sommar; 3 600 kilometer - runt i norra Sverige, så är det uppenbart att projekt som dessa behövs, utöver de positiva signaler som finns inom turist- och besöksnäringen (en växande "basindustri" i Sverige med 244 miljarder kr i omsättning). Men utan kraftfulla investeringar i bredband- och transportinfrastrukturen, satsningar på "skräddarsydda" yrkesvuxutbildningar med stöd av de regionala högskolorna och annat liknande så kommer det där nödvändiga lyftet aldrig riktigt till stånd. Trots de optimistiska signaler man hör när man är ute och reser runt och pratar med folk i de här regionerna.

Precis som fallet var också när jag på samma rundtur gjorde en "runda" in i Finland, och då bl a besökte det spännande och trivsamma friskvårds- och spaverksamheten i det natursköna Rokua, 83 kilometer öster om Uleåborg/Oulu. En anläggning med stor potential, och som förtjänar att få växa.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Läkemedelskrämarna finner ständigt nya vägar för sin marknadsföring

(Publicerad i bl a Dagbladet 14 augusti 2009, Arbetarbladet 8 oktober m fl)

Observerat och värderat:
Krämarna finner ständigt nya vägar för sin marknadsföring

Läkemedelsbranschen - en miljardindustri med stort beroende av den offentliga sektorns sjukvård - kan inte på samma sätt som tidigare av etiska skäl och skärpta regelverk "köpa" läkare som lobbyister för deras produkter. Därför letar branschen förtvivlat efter ständigt nya lobbyingmetoder. En sådan nygammal som fått ökad betydelse är "sponsringen" av olika patientorganisationer med årliga miljonbelopp, ibland åtskilliga miljoner. Med baktanken att dessa folkrörelser inom handikapprörelsen i sin tur ska fungera som mer eller mindre effektiva marknadsförare av just deras läkemedel.

Det är med andra ord ingen välgörenhet som de stora och resursstarka läkemedelsbolag ägnar sig åt när de stöttar olika patientorganisationer med stora, årliga belopp. I stället handlar det här om att försöka öka försäljningen genom direkt påverkan på patienterna, utan att passera läkarna. Totalt rör det sig om tiotals miljoner kronor i så kallade sponsorspengar och med baktanken att dessa olika patientföreningar på olika sätt ska förvandlas till påtryckargrupper gentemot sjukvården. Läkemedelsbranschen är ju ungefär lika beroende av staten och skattebetalarna som vapenindustrin.

Visst, det förs en viss "etiska regler"-diskussion i de olika patientföreningar om hur detta miljonssponsorstöd ska hanteras. Men räcker det? Risken är tämligen uppenbar att ledningarna för patientorganisationerna hamnar på ett sluttande plan och riskerar att - eller i vissa fall de facto - utnyttjas och gå(r) på det bakomliggande syftet med läkemedelsbolagens till sponsring förklädda marknadsföringsverksamhet. Frågan som det till slut kokar ner i är: Vem kan lita på? Vågar man lita på ledande patientföreningars företrädare när det hävdar det ena eller det andra? Eller är så att de säger sånt som läkemedelsföretagen mer än gärna vill att de ska säga?

Finns andra, mera idealistiska motiv - men vem tror det? - bakom läkemedelsbolagens sponsring av patientorganisationerna, så kan det väl tämligen lätt lösas genom att de t ex i en helt fristående fond eller stiftelse avsätter medel som utan kommersiella hänsyn delas ut till olika organisationer.

Också med tanke på all dokumenterad överkonsumtion och felanvändning av läkemedel som förekommer i vårt land - och vars effekter sjukvården sedan tvingas hantera till miljardkostnader - så finns skäl att närmare följa utvecklingen på det här området.

Precis som också är fallet med den synnerligen tveksamma och förkastliga delprivatiseringen av apoteken som nu är på väg att sjösättas runt om i landet. För örigt är det ju inte precis någon okänd företeelse att tidigare anställda eller förtroendevalda i den "politiska sfären" i somliga fall själva valt eller låtit sig handplockas till anställningar på olika chefsnivåer inom läkemedelsindustrin. Något som också är väl värd en närmare granskning. Också det sker med baktanken att stärka branschens lobbyansträngningar gentemot den offentliga sjukvården och olika patientgrupper. Och att bidra till att "tvätta" branschens inte alltid så glansfulla rykte.

Men läkemedel och otyglad vinstjakt är och förblir en inte sällan rätt livsfarlig coctail som man bör vara synnerligen vaksam och försikt med att svälja utan att först noga ha kontrollerat innehållet.

För övrigt är det en aning förvånande att mediadebatten varit så synnerligen blygsam om den så kallade "Hägglunds-tian", dvs detta att apoteksprivatiseringen kombinerats med en extra tia i vinst på varje recept för försålda läkemedel. Bara det en tämligen lättförtjänt vinst på 460 miljoner kr årligen för läkemedelsmångarna.

Robert Björkenwall,frilansjournalist; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/