Avstå en del av styrelsearvodena och bygg upp en tankesmedja
Observerat och värderat:
Dra lärdomar av det skedda i AMF och gör något konstruktivt nu
Apropå direktörsbonusar och rekordstora pensionsavtal och VD-löner och misslyckandet för LO att stävja detta i bolagssyrelser i AMF, AFA med flera...
Nu finns chansen att göra något mera konstruktivt av lärdomarna av dessa misslyckanden. Att allmänt bara prata om etik och ägarpolicy är nog bra men lite längre än så borde man kunna gå inom fackföreningsrörelsen.
Det gäller oavsett om sedan Wanja Lundby-Wedin blir kvar eller inte som LO-ordförande. Att trovärdigheten blivit allvarligt skadat av det nu skedda behöver vi däremot inte tveka om. Inte heller att krishanteringsförmågan i LO-borgen varit en ren katastrof de första två - tre dygnen.
Kanske dags tajmingen nu också är rätt att ta nya tag och återknyta till tidigare lärdomar från 90-talet men som då aldrig verkställdes. Nämligen då Stig Malm själv tog sin mats ur skolan lämnade LO-ordförandeskapet efter direktör Lövgren-avtalet i BPA år 1993.
Nu har detta system med bonusar och överstora pensionsavtal för direktörfrälset kapsejsat. För en tid i alla fall. Pengarullning som nyss passerade utan protester framstår idag åter som absurt stora. De superrikas förmåner ( har väl aldrig varit så sanslöst stora) är inte bara är ett moraliskt problem utan också en ekonomisk börda för företag, organisationer och samhället i stort. Utöver att dessa exesser också djupt demoraliserande. Det är just därför nu hög tid för en ny fördelningspolitisk debatt. Ty klyftorna växer i samhället och folk är med rätta förbannade - och arbetarrörelsen har inte förmått agera med kraft här. Och har nu själva ertappats som "medskyldiga". Eller i vart fall inte förmått protestera vid styrelsebordet så att det märkts och gjort skillnad. Så är det. Det går inte att prata bort.
Om fackföreningsrörelsen ska kunna spela en roll i denna diskussion krävs ett vidare perspektiv och en förnyad diskussion om fackföreningsrörelsens eget agerande och ansvar för en bättre tingens ordning. Nu ska LO, sägs det (för vilken gång i ordningen?) ta fram en ny ägarpolicy vad gäller bonusar och direktörslöner. Den borde ha formulerats redan för 15 år sedan när Stig Malm själv valde att avgå efter en annan bonus- och pensionsskandal (BPA 1993). Men räcker det? Nä, rimligen inte.
En central fråga är vad de fackliga representanter ska göra i olika bolagsstyrelser. En inte oväsentlig pusselbit i sammanhanget är styrelsearvodena. Tysk fackföreningsrörelse införde redan på 1970-talet ett system som innebär att fackliga representanter avsäger sig styrelsearvoden över en viss nivå. Dessa pengar går till den fackliga tankesmedjan Hans Böckler Stiftung. Konstruktionen fungerar bra, berättade Friedrich Ebert Stiftungs representant i Sverige i ett samtal utanför ABF-huset i Stockholm för några månader sedan.
Inte minst så blir det tydligt för en sådan stiftelse/tankesmedja vem som är uppdragsgivaren. Och på köpet har facket i Tyskland fått ett starkt forskningsinstitut och en tankesmedja som inger respekt och spelar roll. Något fackföreningsrörelsen i Sverige saknar helt, trots att den sägs vara starkast i världen. En kris innebär också en möjlighet till förändring. Men då det kräver ledarskap - och mod att agera.
Kanske har tidpunkten nu blivit den rätta för att äntligen lära av det fackföreningsrörelsen inte lärde av 1993 men möjligen och i bästa fall kan göra efter 2009 års motsvarande "tillkortakommanden" och misstag!?
Det här är i vart fall ett uppslag att jobba vidare på. Borde vara det.
För övrigt borde väl också socialdemokratiska politiker som har bolagsstyrelseuppdrag kunna avstå arvode över en viss nivå på motsvarande sätt och låta det sedan gå till uppbyggnaden av en sådan tankesmedja.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Dra lärdomar av det skedda i AMF och gör något konstruktivt nu
Apropå direktörsbonusar och rekordstora pensionsavtal och VD-löner och misslyckandet för LO att stävja detta i bolagssyrelser i AMF, AFA med flera...
Nu finns chansen att göra något mera konstruktivt av lärdomarna av dessa misslyckanden. Att allmänt bara prata om etik och ägarpolicy är nog bra men lite längre än så borde man kunna gå inom fackföreningsrörelsen.
Det gäller oavsett om sedan Wanja Lundby-Wedin blir kvar eller inte som LO-ordförande. Att trovärdigheten blivit allvarligt skadat av det nu skedda behöver vi däremot inte tveka om. Inte heller att krishanteringsförmågan i LO-borgen varit en ren katastrof de första två - tre dygnen.
Kanske dags tajmingen nu också är rätt att ta nya tag och återknyta till tidigare lärdomar från 90-talet men som då aldrig verkställdes. Nämligen då Stig Malm själv tog sin mats ur skolan lämnade LO-ordförandeskapet efter direktör Lövgren-avtalet i BPA år 1993.
Nu har detta system med bonusar och överstora pensionsavtal för direktörfrälset kapsejsat. För en tid i alla fall. Pengarullning som nyss passerade utan protester framstår idag åter som absurt stora. De superrikas förmåner ( har väl aldrig varit så sanslöst stora) är inte bara är ett moraliskt problem utan också en ekonomisk börda för företag, organisationer och samhället i stort. Utöver att dessa exesser också djupt demoraliserande. Det är just därför nu hög tid för en ny fördelningspolitisk debatt. Ty klyftorna växer i samhället och folk är med rätta förbannade - och arbetarrörelsen har inte förmått agera med kraft här. Och har nu själva ertappats som "medskyldiga". Eller i vart fall inte förmått protestera vid styrelsebordet så att det märkts och gjort skillnad. Så är det. Det går inte att prata bort.
Om fackföreningsrörelsen ska kunna spela en roll i denna diskussion krävs ett vidare perspektiv och en förnyad diskussion om fackföreningsrörelsens eget agerande och ansvar för en bättre tingens ordning. Nu ska LO, sägs det (för vilken gång i ordningen?) ta fram en ny ägarpolicy vad gäller bonusar och direktörslöner. Den borde ha formulerats redan för 15 år sedan när Stig Malm själv valde att avgå efter en annan bonus- och pensionsskandal (BPA 1993). Men räcker det? Nä, rimligen inte.
En central fråga är vad de fackliga representanter ska göra i olika bolagsstyrelser. En inte oväsentlig pusselbit i sammanhanget är styrelsearvodena. Tysk fackföreningsrörelse införde redan på 1970-talet ett system som innebär att fackliga representanter avsäger sig styrelsearvoden över en viss nivå. Dessa pengar går till den fackliga tankesmedjan Hans Böckler Stiftung. Konstruktionen fungerar bra, berättade Friedrich Ebert Stiftungs representant i Sverige i ett samtal utanför ABF-huset i Stockholm för några månader sedan.
Inte minst så blir det tydligt för en sådan stiftelse/tankesmedja vem som är uppdragsgivaren. Och på köpet har facket i Tyskland fått ett starkt forskningsinstitut och en tankesmedja som inger respekt och spelar roll. Något fackföreningsrörelsen i Sverige saknar helt, trots att den sägs vara starkast i världen. En kris innebär också en möjlighet till förändring. Men då det kräver ledarskap - och mod att agera.
Kanske har tidpunkten nu blivit den rätta för att äntligen lära av det fackföreningsrörelsen inte lärde av 1993 men möjligen och i bästa fall kan göra efter 2009 års motsvarande "tillkortakommanden" och misstag!?
Det här är i vart fall ett uppslag att jobba vidare på. Borde vara det.
För övrigt borde väl också socialdemokratiska politiker som har bolagsstyrelseuppdrag kunna avstå arvode över en viss nivå på motsvarande sätt och låta det sedan gå till uppbyggnaden av en sådan tankesmedja.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:15 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home