Slöseri kontra investeringar - och medieturbulensen kring direktörernas ersättningar
(Publicerad i bl a tidningen Broderskap 26 mars 2009 m fl)
Observerat och värderat:
Skillnaden på slöseri och goda investeringar av offentliga medel
- och medieturbulensen kring direktörernas ersättningar
Sverige befinner sig - som så många andra i djup kris. Arbetslösheten är redan över 8procent av arbetskraften och landets samlade ekonomiska tillväxt faller med fyra procent - och än är krisen långt ifrån över. Och nu pågår en draghjälp och mediekamp om krisen inom kommunsektorn.
Det är slöseri att höja statsbidragen till kommuner och landsting, säger statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg. Själva har de dock, påpekar kritikerna, i stället för att spara i ladorna inför krisen under sina två år sänkt skatterna med ofattbara 85 miljarder kronor. Det är pengar som hade behövts nu, när konjunkturen viker nedåt. Och dessutom i år fortsatt att ytterligare sänka skatterna med 16 miljarder kr på lånade pengar.
Lägg så till detta också sänkningar av arbetsgivareavgifter på 10-15 miljarder kr med högst tvivelaktigt effekt.
Så när de påstår att det är slöseri att höja statsbidragen nu till kommunsektorn är det rent och skärt struntprat.
Däremot är det ett långt större slöseri att den borgerliga alliansregeringen sänker förmögenhetsskatten med sju miljarder kronor, samtidigt som sjuksköterskor, och lärare får lämna sina jobb inom kommunsektorn när statsbidragen inte höjd som de borde nu..
Regeringens politik gör tyvärr att krisen och arbetslösheten i Sverige kommer att bli värre än vad den hade behövt vara. Det är inte utan orsak som ungdomsarbetslösheten ökar snabbare i Sverige än andra jämförbara länder.
I februari ökade ungdomsarbetslösheten i Sverige till 25 procent, enligt färska siffror från SCB. Det är siffror som är rent ut sagt bedrövliga. En hel ungdomsgeneration döms till "utanförskap", samtidigt som finansminister Borg,statsminister Reinfeldt och deras regeringskollegor sitter med armarna i kors och säger att att allt som behöver göras redan är gjort.
Samtidigt kan dock konstateras att tyvärr inte heller den socialdemokratiska oppositionen - så här långt - riktigt har förmått agera med tillräcklig kraft för att öka trycket på en passiv och handlingsförlamad regering.
Läget för oppositionen hade troligen varit bättre om oppositionen (s) redan senhösten 2008 förstått krisens allvar och då lagt fram ett rejält stimulanspaket. Då hade man suttit långt bättre till i opinionen och när det gäller trovärdigheten i sin kritik av den passiva och "armarna i kors"-sittande regeringen Reinfeldt.
Direktörsbonusar och pensioner i medieturbulensens stormöga
Parallellt med en diskussion om dessa och andra realekonomiska fundamenta och vägvalet ur dessa pågår också en annan diskussion. Den om direktörernas bonusar, pensionsersättningar och övergoda lönevillkor som upplevs som särskilts stötande i tider när folk i växande grad blir arbetslösa och tvingas åse hur pensionerna försämras samt köerna av arbetslösa växer till kommunernas socialkontor. Exempelvis i det av privata arbetsgivare i Svenskt näringsliv och privatanställda arbetares genom fackliga centralorganisationen LO gemensamt förvaltade AMF Pension. Och där den före detta VD:n Christer Elmehagen fått en uppenbarligen extremt generös överpension på kanske 30-talet miljoner mer än han borde fått.
Särskilt LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin - en av fyra LO-representanter i AMF:s bolagstyrelse - är mest illa ute i medieturbulensen. Bland annat för att hon sagt sig vara "grundlurad" och inte "förstått" att det handlat om så enormt stora överavsättningar till den tidigare VD:n Elmehagens pension som följde med styrelsebeslutet år 2004.
Det absolut enda som kan rädda LO:s Wanja Lundby-Wedin nu är att det går att bevisa att Elmehagen fick sin jättepension på felaktiga grunder. Men hur sjutton, frågar sig många, kan man ta ett beslut vid sittande styrelsebord i AMF år 2004 utan att någon alls reserverar sig? Varför inte åtminstone bordlägga och säga att man vill ha siffror och beräkningar etc innan man är "mogen" för beslut i ärendet om VD-pensionen!?
Dessutom framgår det ju i AMF:s verksamhetsberättelser på senare år att man avsatt 770 000 kr extra i månaden till pensionsinbetalningar. När man ser sånt borde man väl fråga vilka avser det och hur mycket ger det till ex.vis nuvarande ex-VD Elmehagen i total pension (visade sig bli minst 32 mille). Men icke det. I stället heter det bara att man blivit "grundlurad". Grundlurad av vem? En styrelse är alltid ansvarig - oavsett om man sedan förstått beslutets konsekvenser eller inte.
Och konsekvensen av det här?, oavsett om sedan LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar eller inte. Nu är fackföreningsrörelsen - och indirekt även den socialdemokratiska oppositionen - nu åter "lame duck" i bonus- och direktörsdebatten. Trovärdigheten i deras kritik av näringslivsdirektörernas bonusar och girighet har blivit allvarligt skadat.
Samtidigt gav det en åtminstone tidigare stor "bonusvän" som näringsminister Maud Olofsson (c) m fl i regeringen chansen att slippa ur "mediecentrifugen" och att i hägnet av mediecirkusen kring AMF pensions-skandalen "trumpeta ut" att man nu (24.3.2009) ger direktiv om att man helt slopar de rörliga lönedelar som regeringen själv införde för statliga bolagsdirektörer så sent som sommaren 2008. Inte minst då just på näringsminister Maud Olofssons initiativ.
Det har onekligen varit - oavsett var man sedan kan ha sina sympatier - några intressanta dagar och veckor i svensk inrikespolitik. Och följetongen kring dessa och andra frågor är ingalunda över.
Facit på dessa dröjer det ännu tills vi får. Delvis får vi det först i riksdagsvalet i september 2010. I den valrörelsen kan LO:s Wanja Lundby-Wedin då bli en belastning (sänke) för socialdemokraterna. Den risken är uppenbar.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat och värderat:
Skillnaden på slöseri och goda investeringar av offentliga medel
- och medieturbulensen kring direktörernas ersättningar
Sverige befinner sig - som så många andra i djup kris. Arbetslösheten är redan över 8procent av arbetskraften och landets samlade ekonomiska tillväxt faller med fyra procent - och än är krisen långt ifrån över. Och nu pågår en draghjälp och mediekamp om krisen inom kommunsektorn.
Det är slöseri att höja statsbidragen till kommuner och landsting, säger statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg. Själva har de dock, påpekar kritikerna, i stället för att spara i ladorna inför krisen under sina två år sänkt skatterna med ofattbara 85 miljarder kronor. Det är pengar som hade behövts nu, när konjunkturen viker nedåt. Och dessutom i år fortsatt att ytterligare sänka skatterna med 16 miljarder kr på lånade pengar.
Lägg så till detta också sänkningar av arbetsgivareavgifter på 10-15 miljarder kr med högst tvivelaktigt effekt.
Så när de påstår att det är slöseri att höja statsbidragen nu till kommunsektorn är det rent och skärt struntprat.
Däremot är det ett långt större slöseri att den borgerliga alliansregeringen sänker förmögenhetsskatten med sju miljarder kronor, samtidigt som sjuksköterskor, och lärare får lämna sina jobb inom kommunsektorn när statsbidragen inte höjd som de borde nu..
Regeringens politik gör tyvärr att krisen och arbetslösheten i Sverige kommer att bli värre än vad den hade behövt vara. Det är inte utan orsak som ungdomsarbetslösheten ökar snabbare i Sverige än andra jämförbara länder.
I februari ökade ungdomsarbetslösheten i Sverige till 25 procent, enligt färska siffror från SCB. Det är siffror som är rent ut sagt bedrövliga. En hel ungdomsgeneration döms till "utanförskap", samtidigt som finansminister Borg,statsminister Reinfeldt och deras regeringskollegor sitter med armarna i kors och säger att att allt som behöver göras redan är gjort.
Samtidigt kan dock konstateras att tyvärr inte heller den socialdemokratiska oppositionen - så här långt - riktigt har förmått agera med tillräcklig kraft för att öka trycket på en passiv och handlingsförlamad regering.
Läget för oppositionen hade troligen varit bättre om oppositionen (s) redan senhösten 2008 förstått krisens allvar och då lagt fram ett rejält stimulanspaket. Då hade man suttit långt bättre till i opinionen och när det gäller trovärdigheten i sin kritik av den passiva och "armarna i kors"-sittande regeringen Reinfeldt.
Direktörsbonusar och pensioner i medieturbulensens stormöga
Parallellt med en diskussion om dessa och andra realekonomiska fundamenta och vägvalet ur dessa pågår också en annan diskussion. Den om direktörernas bonusar, pensionsersättningar och övergoda lönevillkor som upplevs som särskilts stötande i tider när folk i växande grad blir arbetslösa och tvingas åse hur pensionerna försämras samt köerna av arbetslösa växer till kommunernas socialkontor. Exempelvis i det av privata arbetsgivare i Svenskt näringsliv och privatanställda arbetares genom fackliga centralorganisationen LO gemensamt förvaltade AMF Pension. Och där den före detta VD:n Christer Elmehagen fått en uppenbarligen extremt generös överpension på kanske 30-talet miljoner mer än han borde fått.
Särskilt LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin - en av fyra LO-representanter i AMF:s bolagstyrelse - är mest illa ute i medieturbulensen. Bland annat för att hon sagt sig vara "grundlurad" och inte "förstått" att det handlat om så enormt stora överavsättningar till den tidigare VD:n Elmehagens pension som följde med styrelsebeslutet år 2004.
Det absolut enda som kan rädda LO:s Wanja Lundby-Wedin nu är att det går att bevisa att Elmehagen fick sin jättepension på felaktiga grunder. Men hur sjutton, frågar sig många, kan man ta ett beslut vid sittande styrelsebord i AMF år 2004 utan att någon alls reserverar sig? Varför inte åtminstone bordlägga och säga att man vill ha siffror och beräkningar etc innan man är "mogen" för beslut i ärendet om VD-pensionen!?
Dessutom framgår det ju i AMF:s verksamhetsberättelser på senare år att man avsatt 770 000 kr extra i månaden till pensionsinbetalningar. När man ser sånt borde man väl fråga vilka avser det och hur mycket ger det till ex.vis nuvarande ex-VD Elmehagen i total pension (visade sig bli minst 32 mille). Men icke det. I stället heter det bara att man blivit "grundlurad". Grundlurad av vem? En styrelse är alltid ansvarig - oavsett om man sedan förstått beslutets konsekvenser eller inte.
Och konsekvensen av det här?, oavsett om sedan LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar eller inte. Nu är fackföreningsrörelsen - och indirekt även den socialdemokratiska oppositionen - nu åter "lame duck" i bonus- och direktörsdebatten. Trovärdigheten i deras kritik av näringslivsdirektörernas bonusar och girighet har blivit allvarligt skadat.
Samtidigt gav det en åtminstone tidigare stor "bonusvän" som näringsminister Maud Olofsson (c) m fl i regeringen chansen att slippa ur "mediecentrifugen" och att i hägnet av mediecirkusen kring AMF pensions-skandalen "trumpeta ut" att man nu (24.3.2009) ger direktiv om att man helt slopar de rörliga lönedelar som regeringen själv införde för statliga bolagsdirektörer så sent som sommaren 2008. Inte minst då just på näringsminister Maud Olofssons initiativ.
Det har onekligen varit - oavsett var man sedan kan ha sina sympatier - några intressanta dagar och veckor i svensk inrikespolitik. Och följetongen kring dessa och andra frågor är ingalunda över.
Facit på dessa dröjer det ännu tills vi får. Delvis får vi det först i riksdagsvalet i september 2010. I den valrörelsen kan LO:s Wanja Lundby-Wedin då bli en belastning (sänke) för socialdemokraterna. Den risken är uppenbar.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:40 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home