Ett betänkligt slirande med argumenten
Också LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har, tyvärr, slirat betänkligt och haft svårt att hålla tungan rätt i mun i turbulensen kring finansbranschens ohemula ersättningar.
Det är ju tämligen allmänt känt att finansbranschens direktörer håller varandra om ryggen när VD-löner och övriga ersättningar ska beslutas. Och inte heller de fackliga företrädarna i bolagsstyrelserna verkar ha ryggrad nog att stå emot eller att våga reservera sig mot att detta frälse tillåts sko sig på det mest ohemula sätt. Också i kristider som dessa.
Därför har också LO:s Wanja Lundby-Wedins förklaring till bonusarna på det av arbetsmarknadens parter ägda pensionsförsäkringsbolaget AMF klingat ihåligt. Vilken ryggborstande direktör som helst skulle kunna säga samma sak som Wanja Lundby-Wedin: "det fanns en uppenbar risk att vi inte fick de bästa kapitalförvaltarna". Alltså, bonusarna var nödvändiga för att kunna rekrytera bra personal. Ett uselt argument.
Samma klena argument som alla dessa så kallat kompetenta direktörer gärna också använder när de ska motivera vandra för att de ska ha en inte bara hög fast lön utan därtill också miljoner i bonusar. Och det oavsett om bolaget sedan råkar gå med vinst eller förlust ett visst år.
Efter fadäsen med AMF:s nu - efter mediakritiken - nu återtagna bonusar på ett extra styrelsemöte och ihåligheten i LO-ordförandens försvar för dessa omotverade ersättningar ska det bli intressant att följa hur hon och andra i LO-ledningen fortsättningsvis ska kunna kritisera girigheten i näringslivet.
För utomstående iakttagare framstår det som näst intill obegripligt varför personer som sitter i olika styrelser å ena sidan kan se hur det långvariga drevet löper mot direktörsbonusarna och, å andra sidan inte själva i styrelser där de ingår genast kräver att det stoppas i de bolag som de själva har inflytande över.
Läser man inte styrelsepapprena eller förstår man inte vad som där sägs om villkoren för bolagets ledning? Eller vågar man inte ställa frågor som förtydligar förslagens konsekvenser innan de klubbas? Eller vågar man inte ens efteråt - när mediedrevet går mot elitens överlöner och övriga villkor - ställa frågor i styrelsen om tillståndet vad gäller det "egna" bolagets direktörer? Och sedan kräva att de ändras om de är uppenbarligt olämpliga? Särskilt i kristider som dessa.
Så "vem i hela världen kan man lita på" i riktigt skarpt läge är det nog många som undrar i kristider som dessa.
LO:s Wanja Lundby-Wedin presterade tyvärr ett lika uselt försvar för ett uppenbart olämpligt system för direktörsfrälset som vilken ryggborstande direktörskompis som helst i fallet AMF. Det är ett trist faktum.
Vilken lärdom drar nu hon och andra LO-representanter i AMF-styrelsen, liksom i andra bolag, där de ingår som styrelseledamöter!?
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Eller är det månne den egna "löneförstärkningen" (styrelsearvodet) som lite för många styrelseledamöter är rädda att bli av med om man agerar mera kritiskt granskande och observant i styrelsearbetet?
Det är ju tämligen allmänt känt att finansbranschens direktörer håller varandra om ryggen när VD-löner och övriga ersättningar ska beslutas. Och inte heller de fackliga företrädarna i bolagsstyrelserna verkar ha ryggrad nog att stå emot eller att våga reservera sig mot att detta frälse tillåts sko sig på det mest ohemula sätt. Också i kristider som dessa.
Därför har också LO:s Wanja Lundby-Wedins förklaring till bonusarna på det av arbetsmarknadens parter ägda pensionsförsäkringsbolaget AMF klingat ihåligt. Vilken ryggborstande direktör som helst skulle kunna säga samma sak som Wanja Lundby-Wedin: "det fanns en uppenbar risk att vi inte fick de bästa kapitalförvaltarna". Alltså, bonusarna var nödvändiga för att kunna rekrytera bra personal. Ett uselt argument.
Samma klena argument som alla dessa så kallat kompetenta direktörer gärna också använder när de ska motivera vandra för att de ska ha en inte bara hög fast lön utan därtill också miljoner i bonusar. Och det oavsett om bolaget sedan råkar gå med vinst eller förlust ett visst år.
Efter fadäsen med AMF:s nu - efter mediakritiken - nu återtagna bonusar på ett extra styrelsemöte och ihåligheten i LO-ordförandens försvar för dessa omotverade ersättningar ska det bli intressant att följa hur hon och andra i LO-ledningen fortsättningsvis ska kunna kritisera girigheten i näringslivet.
För utomstående iakttagare framstår det som näst intill obegripligt varför personer som sitter i olika styrelser å ena sidan kan se hur det långvariga drevet löper mot direktörsbonusarna och, å andra sidan inte själva i styrelser där de ingår genast kräver att det stoppas i de bolag som de själva har inflytande över.
Läser man inte styrelsepapprena eller förstår man inte vad som där sägs om villkoren för bolagets ledning? Eller vågar man inte ställa frågor som förtydligar förslagens konsekvenser innan de klubbas? Eller vågar man inte ens efteråt - när mediedrevet går mot elitens överlöner och övriga villkor - ställa frågor i styrelsen om tillståndet vad gäller det "egna" bolagets direktörer? Och sedan kräva att de ändras om de är uppenbarligt olämpliga? Särskilt i kristider som dessa.
Så "vem i hela världen kan man lita på" i riktigt skarpt läge är det nog många som undrar i kristider som dessa.
LO:s Wanja Lundby-Wedin presterade tyvärr ett lika uselt försvar för ett uppenbart olämpligt system för direktörsfrälset som vilken ryggborstande direktörskompis som helst i fallet AMF. Det är ett trist faktum.
Vilken lärdom drar nu hon och andra LO-representanter i AMF-styrelsen, liksom i andra bolag, där de ingår som styrelseledamöter!?
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Eller är det månne den egna "löneförstärkningen" (styrelsearvodet) som lite för många styrelseledamöter är rädda att bli av med om man agerar mera kritiskt granskande och observant i styrelsearbetet?
posted by rbjorkenwall at 2:57 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home