Medieklimatet - vem sätter dagordningen och vinner opinionskriget?

Observerat och värderat:
Medieklimatet - vem sätter dagordningen och var finns arbetarrörelsen i den diskussionen?

Hur ska socialdemokratin, eller för den delen vänstersidan i stort, kunna bryta det kompakta borgerliga medieklimatets växande överläge när det gäller att sätta dagordningen för det offentliga samtalet? Ytterst är det är en fråga om demokrati. Inte för att det saknas röster, det finns en flora av tidningar, tidskrifter och nätforum som för en vänsterdebatt och bevakar världen med andra utgångspunkter är den gängse. Med de verkar i skymundan, citeras sällan eller tas som utgångspunkt för samtal i det offentliga rummet. Snarare då nonchaleras medvetet, hanteras som något som egentligen inte finns.

Antag att en socialdemokratisk regering varit lika passiv som Reinfeldt och Borg i den blå alliansregeringen nu varit i den allt värre jobb- och ekonomiska krisen. Hur hade det då sett ut ide stora medierna, i tidningsdrakarna i storstäderna och sedan också i radio och tv. Vad hade hänt då? Jo, då hade s-regeringen i ett sådant motsvarande länge fått ett rejält mediadrev på sig för att man uppträtt passivt. Fått påskrivet med internationella jämförelser för att man satsat klart mindre än andra europeiska länder i stimulansåtgärder i relation till landets bruttonationalprodukt. Och jagats med detta dag efter dag. Svårare än så är det inte


Så kan man påstå att journalistkåren och ägarna till de stora, allt mera koncentrerade mediekoncernerna gör sitt jobb och ser till att redaktionerna har resurser nog att just leva upp till journalistikens ideal om oberoende och opartisk -sann och relevant - bevakning och granskning av makten och verkligheten "där ute"? Nä, knappast så.

Jo visst vet vi, som Publicistklubbens februaridebatt bekräftade, att makten allt oftare kommer undan på grund av bland annat att sann eller "påstådd" resursbrist. Allt färre har någon som helst grävande journalistik värd namnet. Undantaget är väl SVT:s Uppdrag Granskning - grävde fram regeringens och finansminister Borgs skrymteri kring de statliga chefsbonusar nyligen; bra jobb - och Kalla fakta i TV4 ibland. Men allt mera sällan gör tidigare så pigga Aftonbladet, Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet m fl jobb som avslöjar sånt som "makten" gärna vill slippa undan granskning från. En liten eloge ska dock Aftonbladet ha för sina reportage om Försäkringskassans haveri och tillämpningen av regeringens överkärva, brutala regelverk vid sjukskrivningar och prövningen av de sjukas möjliga restarbetsförmåga mot arbetsmarknaden.

Men i stort ser det alls inte bra ut, snarare sämre och sämre. Trots att Östran gör ett bra jobb i Kalmar, DD i Dalarna, VF i Värmland, NSD och PT i Norrbotten etc. Har då arbetarrörelsen - vars ytterst fåtaliga egenägda tidningar brottas med växande problem, med något undantag när - någon egen mediestrategi i detta dystra läge? Nä, icke så.

Intrycket är - efter många år av initiativlöshet och borttappad, dyrbar tid och resursslöseri - snarare en växande stor känsla av uppgivenhet. Det verkar saknas idéer för hur man ska bryta den "diskreta" borgerliga världsbildens mediehegemoni. Samtalet kretsar nästan enbart vid teknikaliterer, frågan om nät eller papper. Och uppgivet konstateras - LO:s Aftonbladet-pengar i den där fonden, var tog den miljarden vägen? - det att det finns ju inga pengar i arbetarrörelsen. Annonsmarknaden är därtill stenhård, hårdare än någonsin och missgynnar alltid "andratidningarna" på utgivningsorten. Ofta också - visar presshistorien - även "förstatidningarna" när de ägs av arbetarrörelsen.

Så vad återstår då? I bästa fall - menar många - en webbtidning med nyheter varje dag och en pappersprodukt till veckoslutet (fredag). Ungefär som ex-Arbetet-redaktören och s-riksdagsledamotet Bosse Bernhardsson - aktiv i "efter Arbetet"-projektet - länge arbetat för. PÅ LO-sidan har man - hittills förgäves - försökt göra nåt motsvarande med en resursmässigt förstärkt LO-tidningen; rejälare satsning och förbundssamordning kring en webbaserad daglig LO-tidning på nätet och en ännu lite fylligare papperstidning till veckoslutet. Samtidigt kommer fackförbundstidningarna ut allt glesare och med allt tunnare innehåll. Men generellt gäller: det saknas en rejäl kraftsamling kring mediefrågan inom arbetarrörelsen, inom LO, LO-förbunden och socialdemokratiska partistryrelsen, SAP.

Visst pratas det lite om det här ibland inom rörelsen. Och tas någon gång något litet beslut. Men inte ofta, och då nästan alltid uppgivet och suckande. Sedan fortsätter man som vanligt, dvs nästan inget konkret händer.

Det dagliga "opinionskriget" - kampen om problemformuleringsprivilegiet (dagordningssättandet) - verkar man nästan ha gett upp inom "rörelsen", och val ska man numera vinna genom inhyrda konsulter, PR-nissar/nissor och "tapeter" av utereklam. Nu när organisationen också tillåtits förfalla och den gamla "stenkrossen" - giltigt ännu i 80-talets valrörelser - knappast förmår mer än att krossa något enstaka gruskort i motståndarsidans vapenarsenal.


Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com