Finanskrisens ideologiska rötter och behovet av ett globalt vänsteralternativ
Observerat och värderat:
Om finanskrisens ideologiska rötter och behovet av ett globalt vänsteralternativ
Det finns i dessa tider av svår global finanskris och ekonomisk depression skäl att påminna om Ronald Reagan och Margaret Thatchers intåg på världsscenen i början av 1980-talet. De gjorde en marknadsliberal revolution mot all statlig inblandning i ekonomi och näringsliv.
De amerikanska och brittiska ledarna tog avstånd från nationalekonomen John Maynard Keynes klassiska statliga konjunkturpolitik, som präglade det ekonomiska tänkandet långt in 1970-talet. (Men nu skriver även Financial Times att fanns inte Keynes och hans idéer skulle vi behöva uppfinna dem på nytt!)
Marknaden skulle, enligt den nyliberala ideologin, rå sig själv utan inblandning från politiken, enligt Reagans och Thatchers doktriner. Avreglering, marknadsanpassning och privatisering blev riktmärken för all politik.
Men nu har den politiken gjort totalt fiasko i och med kollapsen i det finansiella systemet i USA och i världen i stort.
Den förre, synnerligen misslyckade amerikanske presidenten George Walker Bush rekryterade alla sina finansministrar från ett och samma ställe, den ansedda investmentbanken Goldman Sachs, som även den numera kontrolleras av amerikanska riksbanken FED.
Det var ekonomisk-politiska makthavare som hade en bottenlös tilltro till de fria marknadskrafterna och predikade samma budskap som Reagan och Thatcher.
Men nu talar till och med Hank Paulson (Bushs siste finansminister) om att det inte bara behövs statlig tillsyn utan statligt ägande för att trygga det finansiella systemet. Han som gjorde alla tänkbara fel när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008 och det sedan blev startpunkten för den amerikanska finansmarknadens kollaps - och med raska följdverkningar globalt. Och vars effekter i form av negativ ekonomisk tillväxt, massiv jobbdöd och krisande banksystem vi nu är mitt uppe i och som det sannolikt tar ett par år innan världen har övervunnit.
Högerns haveri har skapat utrymme för ett globalt vänsteralternativ. Men så här långt saknar ännu ett sådant alternativ.
Vad man skulle önska är att EU-länderna kunde enas om åtgärder som var tillräckligt kraftfulla och effektiva för att stoppa nedgången och vända utvecklingen. Men han har ännu inte sett några sådana gemensamma initiativ från EU. Häromdagen stod förresten nån konstig tjeckisk politiker (Topolanik) som just nu extraknäcker som EU-ordförande och råskällde i TV på USA för att man bedriver en aktiv stimulanspolitik.
Och då är det i sammanhanget synnerligen trist men inte direkt förvånande att den borgerliga, svenska regeringen hör till de som är motsträviga och stillasittande.
Vi har i praktiken en regering som som inom EU driver linjen att EU ska säga och göra ingenting i stället för att försöka bidra med stimulansåtgärder som gör den globala krisen något mindre svår och mindre djup än den annars riskerar att bli. Men Sveriges regering gör ingenting i EU-sammanhang för att driva på för gemensamma stimulansåtgärder, ex.vis satsningar på utbildning, kompensutveckling och investeringr i infrastruktur. Det är tyvärr en realitet. Och lär så fortsätta att vara så också under det svenska EU-ordförandeskapet andra halvåret 2009.
Ett globalt vänsteralternativ - finns det?
Den som söker efter ett globalt vänsteralternativ får med andra ord leta på annat håll än hos Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel, Nicholas Sarkozy och andra EU-ledare på den borgerliga sidan.
Kanske finns embryot till ett sådant alternativ i stället hos "Progressive Governance". Men vad finns kvar av den idag? Nu när den skulle behövts som bäst.
Progressive Governance är ett internationellt nätverk som bildades i slutet av 1990-talet av bland andra Bill Clinton, Gerhard Schröder, Tony Blair och Göran Persson. Tanken var att skapa en mötesplats för politiker och organisationer som står till vänster om den enkelspåriga marknadsliberalismen.
Organisationen har fört en undanskymd tillvaro sedan Bill Clinton lämnade Vita Huset 2001. Men nu tas nya initiativ för att blåsa liv i "Progressive Governance".
Många hoppas att nye amerikanske presidenten Barack Obama ska ge en nytändning. Han och hans vice president Joseph Biden skulle kunna blåsa liv i den grupperingen - om de bara vill. Sedan finns också andra som Brasiliens president Lula, Australiens Laborledare och premiärminister Kevin Rudd (lika underskattad som okänd hos oss) och andra som också skulle kunna bidra till att börja formera det globala vänsteralternativ som så världen så väl behöver just nu.
Det är bara att hoppas att så också sker snart. Behovet av ett sådant är stort, mycket stort.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Om finanskrisens ideologiska rötter och behovet av ett globalt vänsteralternativ
Det finns i dessa tider av svår global finanskris och ekonomisk depression skäl att påminna om Ronald Reagan och Margaret Thatchers intåg på världsscenen i början av 1980-talet. De gjorde en marknadsliberal revolution mot all statlig inblandning i ekonomi och näringsliv.
De amerikanska och brittiska ledarna tog avstånd från nationalekonomen John Maynard Keynes klassiska statliga konjunkturpolitik, som präglade det ekonomiska tänkandet långt in 1970-talet. (Men nu skriver även Financial Times att fanns inte Keynes och hans idéer skulle vi behöva uppfinna dem på nytt!)
Marknaden skulle, enligt den nyliberala ideologin, rå sig själv utan inblandning från politiken, enligt Reagans och Thatchers doktriner. Avreglering, marknadsanpassning och privatisering blev riktmärken för all politik.
Men nu har den politiken gjort totalt fiasko i och med kollapsen i det finansiella systemet i USA och i världen i stort.
Den förre, synnerligen misslyckade amerikanske presidenten George Walker Bush rekryterade alla sina finansministrar från ett och samma ställe, den ansedda investmentbanken Goldman Sachs, som även den numera kontrolleras av amerikanska riksbanken FED.
Det var ekonomisk-politiska makthavare som hade en bottenlös tilltro till de fria marknadskrafterna och predikade samma budskap som Reagan och Thatcher.
Men nu talar till och med Hank Paulson (Bushs siste finansminister) om att det inte bara behövs statlig tillsyn utan statligt ägande för att trygga det finansiella systemet. Han som gjorde alla tänkbara fel när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008 och det sedan blev startpunkten för den amerikanska finansmarknadens kollaps - och med raska följdverkningar globalt. Och vars effekter i form av negativ ekonomisk tillväxt, massiv jobbdöd och krisande banksystem vi nu är mitt uppe i och som det sannolikt tar ett par år innan världen har övervunnit.
Högerns haveri har skapat utrymme för ett globalt vänsteralternativ. Men så här långt saknar ännu ett sådant alternativ.
Vad man skulle önska är att EU-länderna kunde enas om åtgärder som var tillräckligt kraftfulla och effektiva för att stoppa nedgången och vända utvecklingen. Men han har ännu inte sett några sådana gemensamma initiativ från EU. Häromdagen stod förresten nån konstig tjeckisk politiker (Topolanik) som just nu extraknäcker som EU-ordförande och råskällde i TV på USA för att man bedriver en aktiv stimulanspolitik.
Och då är det i sammanhanget synnerligen trist men inte direkt förvånande att den borgerliga, svenska regeringen hör till de som är motsträviga och stillasittande.
Vi har i praktiken en regering som som inom EU driver linjen att EU ska säga och göra ingenting i stället för att försöka bidra med stimulansåtgärder som gör den globala krisen något mindre svår och mindre djup än den annars riskerar att bli. Men Sveriges regering gör ingenting i EU-sammanhang för att driva på för gemensamma stimulansåtgärder, ex.vis satsningar på utbildning, kompensutveckling och investeringr i infrastruktur. Det är tyvärr en realitet. Och lär så fortsätta att vara så också under det svenska EU-ordförandeskapet andra halvåret 2009.
Ett globalt vänsteralternativ - finns det?
Den som söker efter ett globalt vänsteralternativ får med andra ord leta på annat håll än hos Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel, Nicholas Sarkozy och andra EU-ledare på den borgerliga sidan.
Kanske finns embryot till ett sådant alternativ i stället hos "Progressive Governance". Men vad finns kvar av den idag? Nu när den skulle behövts som bäst.
Progressive Governance är ett internationellt nätverk som bildades i slutet av 1990-talet av bland andra Bill Clinton, Gerhard Schröder, Tony Blair och Göran Persson. Tanken var att skapa en mötesplats för politiker och organisationer som står till vänster om den enkelspåriga marknadsliberalismen.
Organisationen har fört en undanskymd tillvaro sedan Bill Clinton lämnade Vita Huset 2001. Men nu tas nya initiativ för att blåsa liv i "Progressive Governance".
Många hoppas att nye amerikanske presidenten Barack Obama ska ge en nytändning. Han och hans vice president Joseph Biden skulle kunna blåsa liv i den grupperingen - om de bara vill. Sedan finns också andra som Brasiliens president Lula, Australiens Laborledare och premiärminister Kevin Rudd (lika underskattad som okänd hos oss) och andra som också skulle kunna bidra till att börja formera det globala vänsteralternativ som så världen så väl behöver just nu.
Det är bara att hoppas att så också sker snart. Behovet av ett sådant är stort, mycket stort.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:41 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home