Högerpopulismen i Norden
Observerat och värderat:
Högerpopulismen i Norden - och vad svensk socialdemokrati bör lära av andras misstag
I EU-Europa går högerpopulismen framåt och blir på sina håll samtidigt också allt militantare. I exempelvis Ungern och Tjeckien har högerextrema partier bildat paramilitära organisationer. Kravaller och våldsdåd med rasistiska förtecken ökar. Särskilt utsatta grupper - som romer och andra - diskuterar om de ska upprätta egna självförsvarsgrupper mot dessa högerextrema grupper.
Men inte heller de nordiska länderna är precis immuna mot sådana tendenser. Även om våld och kravaller är mera sällsynta. Men politiskt har högerpopulismen fått särskilt starkt stöd i länder som Danmark och Norge. Fremskrittspartiet i Norge - inte sällan med stöd av uppåt 25-30 procent av väljarna i olika opinionsmätningar - har många ideologiska likheter med Sverigedemokraterna och Ny Demokrati i Sverige. På bara några årtionden har Fremskrittspartiet under den tidigare mångåriga partiledaren, den synnerligen skickliga Carl I Hagen, vuxit från nära nog ingenting till att bli Norges största arbetareparti med tämligen brett stöd bland Norges arbetare.
Och fortsatt att så vara i olika opinionsmätningar också under den nya partiledaren Siv Jensens ledning.Detta genom en kombination av missnöjespolitik mot fel och brister i välfärden (otillfredsställda förväntningar) och främlingsfientlig politik.
Detta analyseras och beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Magnus E. Marsdals bok "Högerpopulismen dissekerad" (Celanders förlag). Här finns såväl en god analys av fenomenet som ett förslag till en motstrategi.
Som framgår av Marsdals analys - och f.ö tidigare också belagt i statsvetarprofessorn Frank Aarebrots valsociologiska forskning vid Bergens universitet - spelar Fremskrittspartiet skickligt på elitföraktet och att man själv är det enda "sanna, folkliga" partiet i Norge. De som står upp för "vanligt folk" mot politiska motståndare som inte sällan beskyller dem för att vara populistiskt vulgära och stå för lättköpta politiska lösningar. Ju oftare dessa beskyllningar haglat över först Carl I Hagen och nu Siv Jensen och andra i Fremskrittspartiet, desto större stöd har de fått i val och olika opinionsmätningar.
Till detta bidrar också att man - också det i sann populistisk anda - säger sig vara för och kunna utlova förändringar för vanligt folk och att man slår vakt om jobben och det egna nationella beslutsfattandet.
Sammantaget är det framgångsfaktorer som gjort de norska populistpartiet Fremskrittspartiet till Nordens framgångsrikaste högerpopulistiska parti. Och etablerat partiets som det kanske starkaste oppositionspartiet till den sittande arbeiderpartiledda norska koalitionsregeringen under Jens Stoltenberg. Om den överlever nästkommande stortingsval (riksdagsval) återstår att se.
Nästan lika framgångsrika i sin strategi att sno arbetareväljare (LO-folk) från socialdemokraterna har Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti varit. Och som en följd av detta bidragit till att förvisa en allt mera vilsen dansk socialdemokrati till en allt svagare oppositionsroll i flera återkommande folketingsval samtidigt som Dansk Folkeparti kunnat etablera sig som ett i dansk politik inflytelserikt stödparti till den borgerligt nyliberala Fogh Rasmussen-regeringen i stort. Men alldeles särskilt så när det gäller partiets så här långt mycket framgångsrika ambition att kraftigt skärpa landets landet redan tidigare mycket ogenerösa syn på flykting och invandrare som vill komma och arbeta och bo i Danmark.
Det främlingsfientliga och högerpopulistiska svenska Sverigedemokraterna försöker - men utan ledare av Hagens eller Kjaersgaars kaliber - efter bästa förmåga om möjligt kopiera sina mera framgångsrika norska och danska broderpartier. I första hand genom att om möjligt först komma in i Europaparlamentet i valet den 7 juni och sedan följa upp detta med att kravla sig över fyraprocentsspärren och bli representerade i Sveriges riksdag i valet i september 2010.
Helt uteslutet är det inte att de kan lyckas i den ambitionen. Men mycket beror på hur socialdemokraterna och den rödgröna vänstersidan i svensk politik förvaltar sitt pund och förmår formulera ett konstruktivt alternativ med ett folkligt tilltal som inger förtroende. Bland annat med tanke på det missnöje som uppenbarligen finns med den sittande borgerliga alliansregeringen i Sverige. Tyvärr var dock agerandet under 2008 alltför valhänt och präglat av dåligt självförtroende, så svagt att det inte får upprepas om det alls ska kunna bli ett maktskifte i riksdagsvalet hösten 2010.
En långt kraftfullare och tydligare oppositionspolitik krävs nu under 2009 samtidigt som man måste anstränger sig mer att "stänga dörren" för väljartapp till populistpartier på högerkanten. Som ett led i detta senare kan det vara klokt att ta del av de analyser som finns i Marsdals och andras analyser av exempelvis den i vårt grannland Norge så framgångsrika högerpopulismen och andra liknande analyser av motsvarande, och nästan lika framgångsrika danska motsvarighet. Det finska högerpopulistiska Sannfinländska partiet hade också stora framgångar i kommunvalet hösten 2008.
Det finns skäl att lära av detta för att undvika att Norges och Danmarks sak blir vår i detta avseeende. Än finns dock chansen att undvika en sådan utveckling.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
0 Comments:
Post a Comment
<< Home