Studs Terkel, Chicago och Barack Obama
(Publicerad i bl a NSD 4/11 m fl)
Observerat:
En unik journalistisk röst har gått ur tiden
Chicago-journalisten Studs Terkel var en unik och på alla sätt lysande journalist, en av de allra bästa USA har haft. Han dog i skiftet oktober/november 96 år gammal.
Precis som professor Robert Coles från Harvard konstaterar i Los Angeles Times var Studs "den mest extraordinära sociala observatören det här landet har fått fram". Med böcker som "Hard Times" (om depressionen), "Working" (om arbetslivets hårda vardag i USA), Pulitzer-vinnande boken "The Good War" år 1985 (om vanliga amerikaner i andra världskriget), "Talking to myself" (där finns även en bit om gruvstrejken i malmfälten i svenska Norrbotten) och sina otaliga radioprogram i WFMT blev Studs den amerikanska arbetarklassens Walt Whitman och Carl Sandburg. Han var en man med genuint intresse för arbetarklassen och dess muntliga berättande om deras liv och vardag.
Studs Terkel var en riktig kringvandrande "murvel" av allra bästa märke. En gång på 70-talet när Tage Erlander avgått knallade Studs förresten upp till Erlander på hans rum i riksdagshuset och intervjuade honom. Han inledde på med sitt inför somliga använda bandspelartrix som gick ut på att den inte funkade just då, bara för att kolla hur den intervjuade reagerade. Studs menade att det där "bandspelarstrulet" avslöjade mycket om personligheten innan man började prata allvar.
Men Studs hemmamark var Chicago och arbetarvardagens USA I sin rödrutiga skjorta (hans varumärke) gick han runt i Chicago och annorstädes, alltid med bandspelaren till hands förmådde han få vanligt folk att öppna sig och berätta om sin vardag, sitt liv och hur de levde det så långt från "jet set-folket" som man bara kunde komma.
Studs Terkel var en man som i sina böcker och radioprogram visade ett genuint och äkta intresse för arbetarnas slitsamt oglamourösa vardag. Som ingen annan gav han röst åt vanligt folks muntliga berättande om deras liv och vardag. Så fjärran från det falska och konstlade glitter i skådisarnas Hollywood som man bara kunde komma. Vare sig det var boktryckare, aktiehandlare, snickare, lokalvårdare, snabbköpskassörskor eller borgmästare han mötte. Alla behandlades de lika, hög som låg - men Studs Terkels sympatier låg hela tiden hos dem "där nere" och inte dem i "toppen".
Studs politiska sympatier och solidaritet fanns också alltid hos arbetarklassens och dess stävanden efter lite anständighet, rättvisa och humanism. Inte ens senator Joe McCarthys extrema och orättfärdiga häxjakt på 50-talet på påstått vänstervridna kulturarbetare, journalister och andra förmådde stoppa Studs Terkel. Snarare blev han genom dessa erfarenheter bara än mera övertygad om att han skulle använda sin yrkesskicklighet för att efter bästa förmåga ge röst åt den amerikanska arbetaren.
Och just detta - i kombination med hans extraordinära sociala observatörsförmåga (prof. Coles ord) - gjorde han bättre än kanske någon annan i modern amerikansk journalistikhistoria.
För detta förtjänar han att bli ihågkommen som något av det bästa som USA har producerat på mycket, mycket länge.
Och detta i en tid när USA skriver politisk historia genom valet av den demokratiske, afroamerikanske Chicago-senatorn Barack Obama som USA:s kommande president efter den misslyckade George Walker Bush som aldrig visade sig vara uppgiften vuxen.
Det är onekligen ett sammanträffande som heter duga att Obama och Studs Terkel kom att visas i och hämta sina livsavgörande impulser från ungefär samma sociala miljöer i mindre välsituerade Chicago-miljöer.
Robert Björkenwall (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Observerat:
En unik journalistisk röst har gått ur tiden
Chicago-journalisten Studs Terkel var en unik och på alla sätt lysande journalist, en av de allra bästa USA har haft. Han dog i skiftet oktober/november 96 år gammal.
Precis som professor Robert Coles från Harvard konstaterar i Los Angeles Times var Studs "den mest extraordinära sociala observatören det här landet har fått fram". Med böcker som "Hard Times" (om depressionen), "Working" (om arbetslivets hårda vardag i USA), Pulitzer-vinnande boken "The Good War" år 1985 (om vanliga amerikaner i andra världskriget), "Talking to myself" (där finns även en bit om gruvstrejken i malmfälten i svenska Norrbotten) och sina otaliga radioprogram i WFMT blev Studs den amerikanska arbetarklassens Walt Whitman och Carl Sandburg. Han var en man med genuint intresse för arbetarklassen och dess muntliga berättande om deras liv och vardag.
Studs Terkel var en riktig kringvandrande "murvel" av allra bästa märke. En gång på 70-talet när Tage Erlander avgått knallade Studs förresten upp till Erlander på hans rum i riksdagshuset och intervjuade honom. Han inledde på med sitt inför somliga använda bandspelartrix som gick ut på att den inte funkade just då, bara för att kolla hur den intervjuade reagerade. Studs menade att det där "bandspelarstrulet" avslöjade mycket om personligheten innan man började prata allvar.
Men Studs hemmamark var Chicago och arbetarvardagens USA I sin rödrutiga skjorta (hans varumärke) gick han runt i Chicago och annorstädes, alltid med bandspelaren till hands förmådde han få vanligt folk att öppna sig och berätta om sin vardag, sitt liv och hur de levde det så långt från "jet set-folket" som man bara kunde komma.
Studs Terkel var en man som i sina böcker och radioprogram visade ett genuint och äkta intresse för arbetarnas slitsamt oglamourösa vardag. Som ingen annan gav han röst åt vanligt folks muntliga berättande om deras liv och vardag. Så fjärran från det falska och konstlade glitter i skådisarnas Hollywood som man bara kunde komma. Vare sig det var boktryckare, aktiehandlare, snickare, lokalvårdare, snabbköpskassörskor eller borgmästare han mötte. Alla behandlades de lika, hög som låg - men Studs Terkels sympatier låg hela tiden hos dem "där nere" och inte dem i "toppen".
Studs politiska sympatier och solidaritet fanns också alltid hos arbetarklassens och dess stävanden efter lite anständighet, rättvisa och humanism. Inte ens senator Joe McCarthys extrema och orättfärdiga häxjakt på 50-talet på påstått vänstervridna kulturarbetare, journalister och andra förmådde stoppa Studs Terkel. Snarare blev han genom dessa erfarenheter bara än mera övertygad om att han skulle använda sin yrkesskicklighet för att efter bästa förmåga ge röst åt den amerikanska arbetaren.
Och just detta - i kombination med hans extraordinära sociala observatörsförmåga (prof. Coles ord) - gjorde han bättre än kanske någon annan i modern amerikansk journalistikhistoria.
För detta förtjänar han att bli ihågkommen som något av det bästa som USA har producerat på mycket, mycket länge.
Och detta i en tid när USA skriver politisk historia genom valet av den demokratiske, afroamerikanske Chicago-senatorn Barack Obama som USA:s kommande president efter den misslyckade George Walker Bush som aldrig visade sig vara uppgiften vuxen.
Det är onekligen ett sammanträffande som heter duga att Obama och Studs Terkel kom att visas i och hämta sina livsavgörande impulser från ungefär samma sociala miljöer i mindre välsituerade Chicago-miljöer.
Robert Björkenwall (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:04 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home